Advertise on podcast: Historia.nu med Urban Lindstedt

Midsommar 1936 rev en harv upp textilier och ben från en man i Bockstens mosse i Halland. Mannen låg på mage med tre träpålar genom kroppen – sannolikt fruktade hans banemän framtida gengångare. Bockstensmannen var ovanligt väl bevarad – som frusen i tiden. Bockstensmannen hade en komplett medeltida klädedräkt som efter konservering gick att klä på sig. Vem han var och varför han naglats fast i mossen är fortfarande ett mysterium. Men mossen bevarade kläderna, håret och skelettet – och med dem spåren av ett liv på 1300-talet. I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Leif Häggström, arkeolog vid Hallands kulturhistoriska museum. Han är aktuell med boken Bockstensfyndet och dess historia. Bockstensmannen är unik eftersom han är så väl bevarad. Mossens syror har löst upp emaljen på tänderna och kalkat ur skelettet, men samtidigt bevarat mannens hår, hudfragment och – framför allt – Europas enda fullständigt bevarade medeltida mansdräkt. Mannen bar kjortel (tunika), mantel, struthätta, hosor, fotlappar och läderskor. Vi vet inte hur han dog. Berättelser om dödande slag mot huvudet har fått stor spridning, men kvarlevorna har förändrats kraftigt av mossens miljö och någon säker dödsorsak har inte kunnat fastställas. Ett mord är möjligt. Avsaknaden av en penningbörs har också väckt tanken på rånmord, men den räcker inte för att avgöra vad som hände. Bockstensmannen var omkring 25-35 år gammal och kan ha varit hantverkare. Kläderna följde tidens mode men var av enkla material. Han levde i ett Halland där jordbruket bar upp samhället, handelsstäderna förmedlade kontinentens varor och idéer och nordiska makthavare kämpade om kontrollen. Kjortelns ojämna tillskärning talar enligt Häggström emot att mannen var en skicklig skräddare. Dräkten var till stor del sydd av ylletyg som valkats till tät vadmal. Plaggen var använda, hosorna slitna och skrädderiet enkelt. De större plaggen var enligt Häggström ofärgade och hade ullens naturliga färg. Dagens brunaktiga nyanser har uppstått i mossen. Några detaljer var däremot färgade. Ett V-format tygstycke var rött av krapp. En fotlapp bestod av återanvänt blått tyg, sannolikt färgat med vejde. Även små tygbitar togs till vara. I medeltidens samhälle markerade tygets kvalitet, färgning och utsmyckning den sociala ställningen. Den förmögne kunde bära importerade tyger och påkostade detaljer. Mannens enklare dräkt, bälte och knivar placerar honom enligt Häggström snarare utanför eliten. Även den som inte var rik kunde följa modet. Vid kusten låg Getakärr, en medeltida föregångare till Varberg. Staden förband trakten med sjöfarten och Hansans handelsnätverk. Där fanns importerade textilier och kunskap om deras bearbetning. Halland var också ett politiskt gränsområde, sedan slutet av 1200-talet delat vid Ätran. Svenska, danska och norska maktintressen överlappade. Borgar och handelsplatser gav inkomster och kontroll över viktiga handelsförbindelser. Bockstensmannen har länge daterats till mitten av 1300-talet. Häggström presenterar tillsammans med Fredrik Dahlberg en analys som i stället pekar mot omkring 1300–1325. Den kombinerar kol-14-dateringar, arkeologisk information och ekpålens årsringar. Omdateringen är ett förslag, inget fastställt dödsår. Stämmer den levde mannen före digerdöden, belagd i Halland 1349, och den befolkningskatastrof som skulle förändra samhället. Bild: Bockstensmannens kvarlevor från 1300-talet hittades 1936 i Bockstens mosse utanför Varberg. Mossens miljö bevarade skelettet och håret, som fick sin kopparröda färg av ämnen i torven. Bilden är en rekonstruktion av hur bockstensmannen bör ha sett ut. Bild: Hallands kulturhistoriska museum, fotograf ej angiven, CC BY-SA 4.0, via DigitaltMuseum. Musik: Medieval Path av Juan Pablo, Storyblocks Label. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under slutet av 1500-talet började svedjebrukande finnar att flytta från Finland till svenska utmarker i Kolmården, Tiveden och Västernorrland, och sedan till Bergslagen och Värmland. De lockades av stora ödemarker och skattefrihet i 6 till 15 år. Mellan 10 000 och 15 000 finnar tror man att de flyttade till Sverige. Skogsfinnarnas svedjebruk gav extremt stora skördar av råg, men krävde också stora arealer och mycket arbetskraft. Skogsfinnarna behöll sitt språk och sin distinkta kultur ända fram till 1900-talet i vissa områden, och än idag äts det motti i Värmland. I avsnitt 164 samtalar programledare Urban Lindstedt med historikern Maud Wedin som också är ordförande i organisationen Finnsam. Hon doktorerade i skogsfinnarnas kolonisering av Norrland. Finland var en del av det svenska riket från 1200-talet till 1809. Gustav Vasa ville kolonisera de stora obebodda skogarna i Norrland och erbjöd därför både svenskar och finnar mark och skattefrihet om de flyttade till svenska utmarker. Svenska bönder och finska bönder vid kusten var inte intresserade, men däremot lockades mellan 10 000 och 15 000 skogsfinnar till Sverige. Grunden för kulturen var den näringsrika sura granskogen, där marken blev basisk och näringen frigjordes vid bränning. Traditionellt jordbruk gav 4–8 ggr utsädet, medan medan svedjebruk ofta gav gav mer än 100-fallt. Svedjebruket krävde mycket arbetskraft, ofta skapades bolagsliknande arbetsformer, där man ersattes efter arbetsinsats (domböcker). Från skogsavverkning till skörd tog det 3-4 år beroende på fuktighetsgrad och att all oförädlad råg är två-årig. Skogsfinnarna försörjde sig till en början på svedjebruk, men omkring 1640 begränsades svedjebruk i lag för att skog behövdes för bergsbruk. Savolaxarna blev då torpare, i Bergslagen med skyldighet att arbeta som kolare knutna till bergsbruken. Senare flyttade skogsfinnarna vidare till Värmland. Lyssna också på Klubbekriget – det blodiga upproret när Finlands bönder fått nog. Bild: Svedjebruk av Eero Järnefelt från 1893 Finnish National Gallery, public domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under rekordåren efter andra världskriget fram till 1970-talet omvandlades Sverige från ett blygsamt industrialiserat jordbrukssamhälle till en av världens rikaste och mest jämställda välfärdsstater. Andra världskrigets fruktan och pessimism ersattes av en vilja att bygga ett nytt rättvisare samhälle – priset var högre skatter, hårda rationaliseringar och snabb urbanisering. Perioden präglades av en stark strävan att lämna fattigdom, ransonering och trångboddhet bakom sig. Sverige utvecklades samtidigt till ett konsumtionssamhälle där jazz, rock och pop blev soundtrack till en genomgripande brytningstid. I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med ekonomihistorikern och författaren Peter Sandberg, aktuell med den kommande boken Rekordåren: En svensk efterkrigshistoria. Det gamla Sverige, präglat av småjordbruk och manuellt betjänade butiker, ersattes gradvis av moderna bostadsområden, snabbköp, motorvägar och växande städer. Hemmen fylldes med kylskåp, dammsugare och tvättmaskiner. Bilismen förändrade vardagens geografi och bilar som Volvo Amazon blev symboler för en ny rörlighet. Rekordåren var inte någon naturlag utan byggde på en omfattande strukturomvandling. Konkurrensbegränsande karteller försvagades, företag slogs samman och exportindustrin växte snabbt. Varven, bilindustrin, skogsindustrin och andra exportbranscher fick stor betydelse för det växande välståndet. Parallellt växte nya industrisymboler fram. Saab i Trollhättan och Volvo i Göteborg gick från relativt begränsad personbilstillverkning till en stark exportexpansion under 1960-talet. Samtidigt blev tekoindustrin tidigt en förlorare när den internationella konkurrensen ökade. Framgångarna berodde inte bara på att Sverige hade undgått krigets förstörelse. De byggde också på politisk stabilitet, teknisk utveckling och ett nära samspel mellan staten, näringslivet och fackföreningsrörelsen. Socialdemokraterna dominerade politiken. Tage Erlander var statsminister 1946–1969 och efterträddes av Olof Palme. Målet var inte att avskaffa marknadsekonomin. I stället växte en blandekonomi fram där staten byggde trygghetssystem, företagen skapade tillväxt och fackföreningarna bidrog till stabilitet på arbetsmarknaden. Effektivitet, rationalisering och konkurrenskraft blev centrala begrepp. LO:s solidariska lönepolitik pressade mindre produktiva företag, samtidigt som arbetskraft kunde flytta till expansiva branscher. Strukturomvandlingen sågs som en förutsättning för fortsatt välstånd. Tillväxten gav staten resurser att bygga ut pensioner, sjukförsäkring, barnbidrag, utbildning och semester. Den offentliga sektorn växte kraftigt, inte minst inom vård, skola och omsorg, vilket skapade många nya arbetstillfällen för kvinnor. Samtidigt levde hemmafruidealet kvar och kvinnor förväntades fortfarande bära huvudansvaret för hem och barn. Men rekordåren var inte bara en tid av materiella framsteg. Bakom framtidstron fanns kalla krigets hot, miljöförstöring, rivna stadskärnor och en växande kritik mot både kommersialismen och den sociala ingenjörskonsten. Industrialiseringen och jordbrukets rationalisering drev på urbaniseringen. Människor flyttade från landsbygden till industristäderna och den växande tjänstesektorn, vilket skapade en svår bostadsbrist. Miljonprogrammet blev det mest storskaliga svaret. Under 1965–1974 byggdes drygt en miljon bostäder med högre standard, moderna kök och badrum. Samtidigt kritiserades delar av de nya områdena för storskalighet, monotoni och brist på service och mötesplatser. Bild: Hötorgscity i Stockholm växer fram 1962, mitt under rekordårens starka ekonomiska tillväxt och framtidstro. Omvandlingen av Norrmalm speglade en tid då Sverige moderniserades snabbt och storstäderna byggdes om för bilism, handel och nya arbetsplatser. Foto: Folke Hellberg, 1962. Public domain via Wikimedia Commons. Musik: Sax Snap Jazz Ostinato av Volodymyr Piddubnyk, Storyblock Audio Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Över 3 500 människor dödades under konflikten i Nordirland, vanligen kallad the Troubles. Från slutet av 1960-talet till långfredagsavtalet 1998 präglades samhället av bombdåd, skottlossningar och sekteristiskt våld. Bakom konflikten låg århundraden av kolonisering, religiösa motsättningar och kamp om mark och politisk makt. Men Nordirlands historia handlar också om hur bittra fiender kunde närma sig varandra. Efter årtionden av våld växte en fredsprocess fram som gjorde maktdelning möjlig mellan unionister, som ville behålla banden till Storbritannien, och nationalister, som ville förena Irland. I avsnitt 157 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om konflikten i Nordirland. Konfliktens rötter sträcker sig långt tillbaka i det engelska och senare brittiska herraväldet över Irland. Under 1600-talet bosatte sig protestanter från England och Skottland på mark som hade konfiskerats från irländska jordägare i Ulster. Koloniseringen skapade motsättningar där religion, ägande och politisk tillhörighet flätades samman. Den katolska befolkningen utsattes under lång tid för politiska och ekonomiska inskränkningar. Samtidigt bidrog uppror och våld mot protestanter till en rädsla för att hamna under katolskt styre. Historiska övergrepp levde vidare i båda gruppernas kollektiva minnen. När Irland delades 1921 bildade sex av Ulsters nio grevskap Nordirland. Året därpå upprättades Irländska fristaten, medan Nordirland förblev en del av Storbritannien. Där säkrade den protestantiska och unionistiska majoriteten ett långvarigt politiskt maktinnehav. Den katolska minoriteten diskriminerades bland annat vid tillsättningen av arbeten och fördelningen av offentliga bostäder. Valkretsindelning och regler för kommunal rösträtt bidrog till att begränsa dess politiska inflytande. Under 1960-talet började en medborgarrättsrörelse kräva reformer och lika rättigheter. År 1969 eskalerade motsättningarna till omfattande gatustrider och angrepp på bostadsområden. Provisoriska IRA bildades genom en splittring inom IRA i slutet av 1969 och inledde därefter en väpnad kampanj mot det brittiska styret. Organisationens attentat drabbade både säkerhetsstyrkor och civila. Lojalistiska paramilitära grupper genomförde samtidigt mord och bombdåd, ofta riktade mot katolska civila. Åren 1971–1976 blev konfliktens blodigaste period. Enbart 1972 dödades omkring 480 människor. Under hela konflikten utgjorde civila en majoritet av dödsoffren. Efter årtionden av våld växte insikten att konflikten krävde en politisk lösning. Vapenvilor, kontakter mellan motståndarna och långvariga förhandlingar banade väg för ett avtal. De brittiska och irländska regeringarna spelade centrala roller, liksom nordirländska politiker och amerikanska medlare. Den 10 april 1998 slöts långfredagsavtalet. I folkomröstningarna följande månad stödde drygt 71 procent av de röstande i Nordirland avtalet. I Republiken Irland röstade drygt 94 procent för de grundlagsändringar som hörde samman med uppgörelsen. Avtalet lade grunden för ett självstyre där unionister och nationalister skulle dela makten. Ett parlament med ursprungligen 108 ledamöter inrättades. En central princip var att Nordirlands statstillhörighet endast skulle förändras med en majoritets stöd. Fredsprocessen utplånade inte motsättningarna eller sorgen efter offren. Men den skapade en väg bort från det omfattande våldet. Nordirland visar hur politiska kompromisser kan göra det möjligt för gamla fiender att styra tillsammans, även när de fortfarande är oense om landets framtid. Lyssna också på Det brittiska imperiets uppgång och fall. Musik: Catch Up With av Denis Kotenko, Soundcloud Audio. Bild: Orangemän, Ulster Covenant Commemoration Parade, Chichester Street, Belfast, Nordirland, September 2012, Wikipedia, Creative Commons. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under den tidiga medeltiden betraktade kyrkans lärda föreställningar om flygande häxor som vidskepelse och villfarelser. Djävulen ansågs ha lurat människor att tro på nattliga flygfärder. Men i takt med att föreställningen om djävulen växte fram kom synen på trolldom och häxeri att förändras i grunden. Teologer, inkvisitorer och jurister att kom att förena äldre föreställningar om trolldom med läran om kätteri, demoner och djävulens makt. Den trollkunniga grannen förvandlades till medlem av en hemlig satanisk sammansvärjning. Omkring år 1500 fanns den tankevärld på plats där blotta rykten ledde till fruktansvärd tortyr och obligatoriska dödsdomar. I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet och författare till Ondskans tid – En historia om trolldom och häxeri. Föreställningar om magi var mycket äldre än kristendomen. Sjukdomar, missväxt och dödsfall kunde förklaras med förbannelser och övernaturliga krafter. Men folklig tro var en sak och den lärda kyrkliga traditionen en annan. Den kyrkorättsliga texten Canon Episcopi, som är belagd hos Regino av Prüm omkring år 906, behandlade kvinnor som trodde sig färdas genom natten tillsammans med den hedniska gudinnan Diana. Slutsatsen var inte att de verkligen kunde färdas på detta sätt. De ansågs ha blivit vilseledda av demoniska illusioner. Det betydde inte att kyrkan accepterade magi. Trolldom och spådom fördömdes, men under äldre medeltid saknades ännu den fullt utvecklade föreställningen om en organiserad häxsekt i förbund med Satan. De stora europeiska häxprocesserna var därför framför allt ett tidigmodernt fenomen. Deras intellektuella och juridiska förutsättningar växte däremot fram under senmedeltiden. Under 1200- och 1300-talen intensifierade kyrkan kampen mot kättare. Inkvisitoriska rättsformer utvecklades samtidigt som teologerna ägnade allt större uppmärksamhet åt djävulen och demonerna. Därmed uppstod en ödesdiger fråga: kunde den som använde magi egentligen samarbeta med djävulen? Under påven Johannes XXII:s pontifikat togs viktiga steg i denna riktning. År 1320 tillsattes en teologisk och juridisk kommission som behandlade frågan om demonisk magi och kätteri. I Super illius specula, vanligen daterad till 1326 eller 1327, fördömdes människor som offrade till demoner, dyrkade dem eller ingick förbund med dem. Skillnaden var fundamental. Tidigare kunde någon anklagas för att skada en granne genom magi. Nu kunde magin också uppfattas som ett angrepp på den kristna ordningen. Djävulen hade flyttat in i rättssalen. Det fick stora rättsliga konsekvenser. Om häxor ansågs ingå i en organisation räckte det inte längre att finna en misstänkt. Domarna började också söka efter hennes medbrottslingar. Under 1400-talets första hälft blev västra Alperna ett centrum för den nya typen av förföljelse. Processerna i Valais i dagens Schweiz, som inleddes 1428, hör till de första stora systematiska häxjakterna i Europa. Här anklagades människor inte bara för enskilda trollkonster utan också för att ha slutit förbund med djävulen och deltagit i hemliga sammankomster. Under förhören kunde de pressas att bekänna sådant som domarna redan förväntade sig att höra. Tortyr kunde också användas. Om häxorna antogs mötas tillsammans måste också andra ha varit närvarande. Den misstänkta kunde därför pressas att ange grannar och bekanta. En process kunde föda nästa. Häxjakten hade fått en mekanism som gjorde att den kunde sprida sig. Bild: Ett enbladstryck från 1555 berättar om en häxbränning i Derenburg i grevskapet Reinstein. Så spreds dramatiska skildringar av häxprocesser till en bred publik och bidrog till föreställningarna om trolldom i 1500-talets Europa. Upphovsperson okänd. Digitalisering: R. Decker. Public domain via Wikimedia Commons. Musik: Timeless Shores av Jackchai Tilakoon, Storyblock Audio Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ensamhet, tystnad och bön skulle få brottslingen att ångra sig och börja ett nytt liv. Under 1800-talet satsade Sverige stora resurser på moderna cellfängelser. Reformen framställdes som ett humanitärt framsteg, men bakom celldörrarna kunde isoleringen bli en mardröm för själen. I avsnitt 154 av Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historieprofessorn Roddy Nilsson vid Göteborgs universitet, som har undersökt fängelsernas historia i flera böcker. Det moderna fängelsesystemet växte fram under 1800-talet. Upplysningens reformidéer förenades med kristna föreställningar om ånger och omvändelse. Fången skulle förbättras genom disciplin, arbete och religiös vägledning. Isoleringen skulle också skydda den intagne från andra fångars skadliga inflytande. Tidigare hade böter, kroppsstraff och dödsstraff dominerat det svenska straffsystemet. Under medeltiden användes inlåsning främst i väntan på rättegång eller straffets verkställande. Senare fick frihetsberövande och tvångsarbete större betydelse. På fästningsfängelserna levde fångarna under hårda förhållanden, ofta tillsammans med andra intagna. 1800-talets reformatorer ville ersätta denna miljö med ordnade anstalter där varje fånge hade en egen cell. Sverige hämtade inspiration från Philadelphiasystemet, som byggde på att fångarna hölls åtskilda. Mellan 1846 och 1880 uppfördes 45 nya cellfängelser i landet. Vissa anstalter utrustades med för tiden avancerade bekvämligheter. Rannsakningsfängelset i Stockholm, som öppnade 1852, hade exempelvis vattenklosetter, vattenledningar och centralvärme. Den tekniska moderniteten gick hand i hand med en långtgående kontroll över fångarnas vardag. Men den påtvingade ensamheten kunde bryta ned människorna som den skulle förbättra. När förhoppningarna om minskad brottslighet och moralisk omvändelse inte infriades fick ordning, disciplin och säkerhet allt större betydelse. Enligt Roddy Nilssons forskning tillbringade omkring 90 procent av fångarna hela sin strafftid i ensamcell vid sekelskiftet 1900. Under 1900-talet luckrades cellsystemet gradvis upp. Med reformen som trädde i kraft 1946 övergavs isoleringen som grundprincip för straffverkställigheten. Fångarna skulle i större utsträckning vistas tillsammans och förberedas för ett liv utanför murarna. Läs mer: Roddy Nilsson, En välbyggd maskin, en mardröm för själen: det svenska fängelsesystemet under 1800-talet, Lund University Press, 1999. Musik: Classical Classical av Bobby Cole, Storyblocks Audio. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dr Hans Frank (1900-1946) var Adolf Hitlers personliga advokat. Den bildade och kulturellt intresserade juristen deltog i den misslyckade ölkällarkuppen 1923 och hjälpte senare Hitler att montera ned den tyska rättsstaten. Trots att Hans Frank aldrig tillhörde nazistpartiets inre kärna, blev han utsedd att leda den civila administrationen av det ockuperade Polen – generalguvernementet Polen. Hitler ville ha en lojal beundrare på plats i Polen för att hänsynslöst exploatera landet, samt underlätta förintelsen. Hans Frank gav åklagarna i Nürnbergrättegången tillgång till sina detaljerade arbetsdagböcker i 38 volymer – för att han trodde att det skulle rädda honom från galgen. Han hängdes 1946 för brott mot mänskligheten. I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Artur Szulc om Hans Franks väg till makten och hans ansvar för terrorn i Polen. Szulc är aktuell med boken Hitlers jurist: Berättelsen om Hans Frank, utgiven av Historiska Media. Juristen Hans Frank blev tidigt medlem i Nazistpartiet och deltog i periferin av Hitlers ölkällarkupp 1923. Men trots att han under kampåren var Adolf Hitlers personliga advokat tillhörde han inte partiets inre kärna. Han var en bildad man med kulturella ambitioner. En karriärist och ideologiskt övertygad nazist som bidrog till att omsätta diktaturens principer i dödlig praktik. När nazisterna försökte nå makten genom val och inom den parlamentariska ordningen fick Frank en viktig roll. Som advokat företrädde han Hitler och NSDAP i ett stort antal rättsprocesser och blev en av partiets ledande jurister. Efter Hitlers maktövertagande 1933 blev han bland annat bayersk justitieminister och president för Akademin för tysk rätt. År 1934 utsågs han till riksminister utan portfölj. Han framställde sig som den nationalsocialistiska rörelsens främste jurist. Hans uppgift var emellertid inte att försvara rättsstaten, utan att förändra rättens innebörd. Nazisterna avskaffade inte alla lagar över en natt. I stället förändrades lagstiftningen, domstolarnas självständighet urholkades och rättsliga principer anpassades till den nya regimen. Frank var en ivrig förespråkare för denna utveckling. Föreställningen att staten var bunden av lagen ersattes av tanken att rätt var det som tjänade det tyska folket, vars vilja nazistpartiet och ytterst Hitler påstods representera. Domaren skulle inte enbart fråga vad lagen sade, utan också vad den nationalsocialistiska världsbilden krävde. Efter Tyskland angrep Polen den 1 september 1939 förändrades införlivades delar av landet med Tyska riket, medan stora delar av centrala och södra Polen organiserades som det så kallade Generalguvernementet. Hans Frank blev ansvarig för den civila administrationen av generalguvernementet den 26 oktober 1939. Från det kungliga slottet Wawel i Krakow byggde Frank upp ett hovliknande liv, samtidigt som befolkningen utsattes för en allt brutalare ockupation. Polen skulle exploateras ekonomiskt, leverera arbetskraft och livsmedel till Tyskland och underordnas nazismens raspolitik. Terrorn riktades tidigt mot människor som kunde tänkas leda ett framtida motstånd: lärare, akademiker, präster, politiker och jurister. Under våren och sommaren 1940 intensifierades förföljelserna genom AB-Aktionen, Außerordentliche Befriedungsaktion. Tusentals polacker greps; många avrättades och andra skickades till koncentrationsläger. Bild: Hans Frank, generalguvernör för det tyskockuperade Generalguvernementet i Polen, vid en polisparad i Kraków under andra världskriget. Foto: Bundesarchiv, Bild 121-0270, CC BY-SA 3.0 DE, via Wikimedia Commons. Musik: Prelude In F Minor av Eul, Storyblock Audio Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Riddarna växte fram som en militär och social grupp under tidig medeltid, när bepansrade ryttare fick en allt viktigare roll i ett politiskt splittrat Europa. Med hästar, lansar, svärd och efter hand allt mer avancerade rustningar blev de en betydande kraft på slagfältet. Under flera århundraden kom riddarväsendet att prägla Europa militärt, socialt och kulturellt. Från 1100-talet utvecklades också en hövisk kultur kring riddarna, med ideal om bland annat mod, trohet, artighet och självbehärskning. Men riddarnas militära dominans var inte beständig. Infanteri beväpnat med bland annat pikar, långbågar och armborst kunde under rätt förutsättningar stå emot tungt kavalleri. Från senmedeltiden förändrade dessutom krutvapnen krigföringen i grunden. Riddarna försvann inte över en natt, men deras roll på slagfältet förändrades och deras relativa militära betydelse minskade. I avsnitt 159 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern och arkivarien Charlotte Borgerud. Hon är författare till Riddarna och deras värld, som gavs ut av Natur & Kultur 2021. NOK De höviska ideal som hade vuxit fram kring riddarväsendet blev däremot betydligt mer långlivade. Föreställningar om ridderlighet, plikt och att skydda de svaga levde vidare långt efter medeltiden. Ett ofta använt exempel är katastrofen med Titanic 1912, då kvinnor och barn prioriterades vid evakueringen. Riddarna utvecklades efter hand från professionella, tungt beväpnade ryttare till en grupp som i stora delar av Europa kom att förknippas med aristokratin. Alla riddare var dock inte från början adliga, och alla adelsmän var inte riddare. Från 1100- och 1200-talen blev riddarskapet allt tydligare knutet till börd, jordägande och social status. Privilegier kunde följa med denna ställning, men de varierade mellan olika tider och områden. Kring riddarna utvecklades samtidigt en hövisk kultur med ideal om elegans, ädelhet, trohet, fromhet och gott uppförande. Riddaren förväntades visa mod, skydda svaga och uppträda behärskat. Dessa ideal stod ofta i skarp kontrast till verklighetens krigföring, där plundring, övergrepp och massakrer kunde drabba civilbefolkningen. Just denna motsättning är en av riddarväsendets mest intressanta paradoxer. Den samhällsgrupp vars främsta uppgift var att utöva organiserat våld omgavs samtidigt av en ideologi som betonade självbehärskning och höviskhet. Riddaridealet knöts också till den kristna tron. Under korstågen kunde striden framställas som en religiös plikt, och färden till det heliga landet som ett uttryck för både fromhet och tapperhet. Med tiden utvecklades nya sätt att möta tungt kavalleri. Bågskyttar, armborstskyttar, pikenerare och andra infanteriförband kunde, beroende på terräng och taktik, orsaka stora problem för riddare till häst. Under 1300-talet kunde förbättrade armborst dessutom tränga igenom delar av dåtidens skyddsutrustning, vilket i sin tur drev utvecklingen mot allt mer heltäckande plåtrustningar. Omkring 1420 var kompletta plåtrustningar i bruk. Det var alltså inte ett enskilt vapen som gjorde riddarna föråldrade. Förändringen berodde på en kombination av nya vapen, nya taktiker, större infanteriförband och framväxten av mer centraliserade arméer. Lyssna också på De engelska långbågarna vs tungt beväpnade franska riddare och De kristna korstågen utvecklade krigsföringen. Historia Nu Bild: Illustration ur Codex Manesse, fol. 17r, föreställande hertigen av Anhalt i strid. Utförd av den så kallade Meister des Codex Manesse omkring 1305–1315. Public domain via Wikimedia Commons. Wikimedia Commons Musik:Triumphant Opening – Arrival of the King av Emanuele Dentoni, Soundblock Audio. Mer historia. Utan reklamavbrott. Med Historia Nu Premium får du alla avsnitt reklamfria för 45 kronor i månaden. Du stödjer samtidigt podden och hjälper oss att fortsätta göra historien levande med kunniga gäster och berättelser som fördjupar vår förståelse av världen. Bli premiumlyssnare – för historiens skull. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Japan är kontrasternas land. Höghastighetståg och gigantiska stadslandskap existerar sida vid sida med tempel, hantverk och ceremonier med månghundraåriga traditioner. Samtidigt som japansk populärkultur är starkare än någonsin minskar befolkningen. Många specifikt japanska fenomen, som sumobrottning, teceremonin och japanska trädgårdar, är präglade av traditionen. En sumomatch inleds med omständliga ritualer trots att själva kampen kan vara över på sekunder. I ett tehus ägnas stor omsorg åt hur redskap hålls och används. I en stenträdgård kan växter och vatten ha reducerats till sten, mossa och krattat grus. I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Stefano Foconi om japanska trädgårdar, teceremonin, mat och dryck samt sumobrottning. Han är aktuell med boken Japan – tio betraktelser över det svårbegripliga. En japansk trädgård kan se ut som om naturen lämnats åt sig själv. Ett krokigt träd lutar över en damm, mossan breder ut sig mellan stenarna och en stig slingrar sig fram. Men bakom miljön finns ofta år av planering, beskärning och omsorg. Det som ser enkelt ut är ofta resultatet av omfattande arbete. En stenträdgård som utstrålar stillhet måste skötas. En teceremoni kräver lång träning. En teskål kan vara högt värderad just för sina ojämnheter. Den japanska trädgårdskonstens historia sträcker sig tillbaka till Heianperioden, 794–1185, med stora dammar med öar centrala inslag i aristokratins trädgårdar. Senare utvecklades de torra landskapsträdgårdarna, karesansui, där stenar och grus kan frammana berg, öar och vatten. Den berömda trädgården vid Ryōan-ji i Kyoto består av femton stenar i krattat grus – en stark kontrast mot den europeiska barockträdgårdens fontäner, blomsterprakt och symmetri. Från trädgården är steget inte långt till teceremonin. Den formella japanska tepraktiken kallas chanoyu, ungefär ”hett vatten för te”. Namnets enkelhet står i kontrast till den sofistikerade ritual som utvecklats kring drycken. Te kom till Japan från Kina. Under 1400-talet fick temästaren Murata Jukō stor betydelse för den estetik som kom att prägla chanoyu. Under 1500-talet utvecklades traditionen vidare genom Sen no Rikyū, som förknippas med wabi-cha: enkelhet, återhållsamhet och uppskattning av rustika och asymmetriska föremål. En teceremoni handlar bara delvis om att dricka te. Arkitektur, trädgård, keramik, blommor, kalligrafi och redskap är viktiga, men framför allt relationen mellan värd och gäst. Att lära sig teceremonin innebär därför också att träna uppmärksamheten på gästerna, årstiden, rummet och föremålen. I sumobrottningen blir mötet mellan ritual och fysisk verklighet särskilt tydligt. Grundregeln är enkel: två brottare, rikishi, möts i en cirkelformad ring, dohyō. Den förlorar som först går utanför ringen eller vidrör marken med någon annan kroppsdel än fotsulorna. Men den som bara ser själva kampen missar mycket. Före matchen utför brottarna symboliska rörelser, stampar i marken och visar sina öppna händer. Ringen är mer än en idrottsyta. Inför stora turneringar hålls dohyō matsuri, där böner framförs för säkerhet och framgång. Salt, ris och andra lyckobringande föremål begravs i ringens mitt. Sumon förenar därmed sport, religion, underhållning och historia. Sumons ursprung försvinner in i myt och legend. De äldsta japanska krönikorna Kojiki från 712 och Nihon shoki från 720 innehåller kraftmätningar som senare knutits till sumons historia. Brottningen förekom också i riter kring årets skörd och blev senare en hovceremoni. Bild: Sumoturnering i Edo-periodens Japan vid vårturneringen 1846. Kanjin-sumo förenade religiösa traditioner med offentlig underhållning och arrangerades historiskt bland annat till förmån för tempel och helgedomar. Nishiki-e av Utagawa Kunisada (1786–1865). Public domain via Wikimedia Commons. Musik: In Ancient Japan av Yagull Music, Storyblock Audio. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fornborgen Sandby borg på sydöstra Öland bär spår av en massaker som sannolikt ägde rum i slutet av 400-talet e.Kr. En möjlig förklaring är att dådet var en del av en lokal maktkamp under den turbulenta folkvandringstiden. Forskarna har kopplat händelsen till en period då maktförhållandena förändrades i spåren av Västromerska rikets upplösning. Hur fruktansvärd massakern än var har Sandby borg bevarat två ögonblick från för omkring 1 500 år sedan på ett ovanligt tydligt sätt: vardagslivet strax före katastrofen och spåren efter själva dödandet. I avsnitt 152 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Helena Victor, fil.dr i arkeologi, enhetschef vid Museiarkeologi sydost på Kalmar läns museum och projektledare för utgrävningarna i Sandby borg, samt Ludvig Papmehl-Dufay, arkeolog och docent vid Linnéuniversitetet. Folkvandringstiden, cirka 400–550 e.Kr., var en period av stora politiska och sociala förändringar i både Europa och Skandinavien. Västromerska rikets nedgång och upplösning, hunnernas expansion, krig och skiftande allianser påverkade samhällena även i södra Skandinavien. Sandby borg på sydöstra Öland är en av minst 15 kända fornborgar på ön. Många av de öländska borgarna omges av kraftiga stenmurar och rymmer lämningar efter stenhus. Sandby borg skiljer sig från flera av de andra genom sitt utsatta läge alldeles intill Östersjön. Murarna har uppskattats ha varit omkring fyra till fem meter höga. Men de skyddade inte människorna i borgen. Vid utgrävningarna har arkeologerna hittat kvarlevor efter minst omkring 30 individer, trots att bara ungefär en tiondel av borgens inre har undersökts. Flera kroppar låg kvar där människorna hade fallit. De döda representerar alla åldrar, från spädbarn och barn till äldre vuxna. Tidiga osteologiska undersökningar visade en tydlig övervikt av män och kunde inte identifiera några kvinnor bland de könsbedömda skeletten. Senare DNA-analyser har dock visat att minst en av de undersökta individerna var kvinna. Skadorna berättar om ett ensidigt våld. Flera offer har fått slag bakifrån eller från sidan, medan skador som ofta uppkommer när någon försöker försvara sig i strid saknas. Forskarna tolkar därför händelsen som en massaker snarare än ett regelrätt slag. Efter överfallet tycks borgen ha övergivits. Människorna begravdes inte, och djur lämnades kvar. Samtidigt blev mängder av värdefulla föremål liggande, vilket talar emot att plundring var angriparnas främsta motiv. Att de döda inte fick någon begravning är särskilt anmärkningsvärt i ett samhälle där omfattande dödsriter hade stor betydelse. Fynden visar också att åtminstone delar av befolkningen i Sandby borg hade tillgång till exklusiva föremål och långväga kontaktnät. Bland fynden finns förgyllda silverspännen, glas- och silverpärlor, smycken och föremål med ursprung eller förebilder långt söder och öster om Öland, ända ned mot områden inom det tidigare romerska imperiet. Särskilt uppseendeväckande är hus 40. Där hittades en av borgens fem smyckesgömmor och kvarlevor efter minst nio människor. Sex skelett låg fortfarande sammanhängande, medan delar av minst tre ytterligare individer påträffades i huset. Skador på flera av dem visar att de utsattes för dödligt våld, och kropparnas lägen tyder på att de inte flyttades efter döden. Det är just kombinationen av vardagsföremål, djurrester och människor som lämnades kvar som gör Sandby borg så speciell. Här finns inte bara spåren efter en våldsam händelse, utan också en sällsynt ögonblicksbild av livet i en öländsk fornborg under folkvandringstiden. Musik: Fairytale Female Vocal av Velimir Andreev, Soundblock Audio. Lyssna också på Folkvandringstiden och Västroms fall samt Guldskatterna som avslöjar forntida rov. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Bara några mil från huvudstaden Helsingfors i Porkala upprättade Sovjetunionen i september 1944 en militär enklav i enligt med vapenstilleståndsavtalet efter fortsättningskriget. Arrendet skulle gälla i 50 år. Nu kunde sovjetiskt artilleri nå huvudstaden. Drygt sjutusen människor tvingades lämna sina hem innan sovjetiska trupper tog över det bördiga jordbrukslandskapet i Porkala. Oväntat återlämnades Porkala till Finland den 26 januari 1956. De återvändande invånarna mötte bunkrar, igenvuxna åkrar och hus som rivits eller byggts om. En halvsekellång sovjetisk närvaro blev i stället den drygt elva år långa Porkalaparentesen. I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Rasmus Marjanen och Christoffer Holm, doktorander i historia vid Åbo Akademi, om Porkalaparentesen. De har bland annat arbetat med dokumentären Porkala - röster från parentesen som går att se på Kunskapskanalen. Arrendeområdet omfattade omkring 380 kvadratkilometer land bara ett par mil från Helsingfors. Efter vapenstilleståndet hade invånarna omkring tio dagar på sig att lämna området före det sovjetiska övertagandet den 29 september 1944. Från Porkala evakuerades 7 272 människortillsammans med sitt lösöre och omkring 8 000 husdjur. Skördar skulle bärgas, möbler flyttas och jordbruksredskap föras bort under extrem tidspress när det saknades transportmedel. Finland behövde samtidigt ordna nya hem åt över 400 000 människor från de avträdda områdena i Karelen, medan befolkningen i norr evakuerades inför Lapplandskriget mot de tyska styrkorna. När den finländska befolkningen hade lämnat området byggde Sovjetunionen upp en sluten militärzon. Som mest uppskattas omkring20 000 sovjetiska soldater och 10 000 civila ha bott i området, även om olika källor anger något olika siffror. Där levde officersfamiljer och annan civil personal, och det fanns skolor, daghem, sjukhus, butiker och kulturverksamhet. Samtidigt byggdes kaserner, bunkrar, försvarsanläggningar, en militärhamn och ett flygfält i Friggesby. Porkala hade en föregångare i Hangö udd. Efter vinterkriget 1940 tvingades Finland arrendera Hangö till Sovjetunionen som marinbas. De sovjetiska styrkorna lämnade området i december 1941, sedan fortsättningskriget hade förändrat det militära läget kring Finska viken. När Finland sökte sig ur kriget 1944 återkom kravet på en sovjetisk bas. I vapenstilleståndsavtalet i Moskva den 19 september 1944 avstod Sovjetunionen från sina rättigheter till Hangö men krävde i stället Porkala som marinbas under 50 år. Valet var strategiskt. Porkala ligger vid en av Finska vikens smalare delar, mittemot det då sovjetkontrollerade Estland. Med kustartilleri och andra militära resurser på båda sidor av viken kunde Sovjetunionen kontrollera sjövägen mot Kronstadt och Leningrad. Porkalas betydelse var också politisk. Arrendeområdets östra gräns låg bara omkring 18 kilometer från Helsingfors. Sovjetiskt artilleri hade kunnat beskjuta huvudstaden, och närvaron av en stor militärbas så nära landets politiska centrum fungerade som en ständig påminnelse om Finlands utsatta läge efter kriget. Bildtext: Efter drygt elva år under sovjetisk kontroll återvände Porkala till Finland den 26 januari 1956. Återlämnandet blev en symboliskt viktig händelse under det kalla krigets första årtionde. Foto: U. A. Saarinen, 1956. JOKA Journalistic Photo Archive, U. A. Saarinen Collection, Riksantikvarieämbetet/Museiverket. CC BY 4.0. via Finna. Musik: Cmin Sadness av Jason Donnelly, Storyblock Audio Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Natten till den 28 juni 1788 angrep finska soldater i svensk tjänst, utklädda till kosacker, en svensk gränspostering vid Puumala i Savolax. Det iscensatta anfallet gav Gustav III en förevändning att gå i krig mot Ryssland och kringgå regeringsformens krav på ständernas samtycke till anfallskrig. Kungen ville flytta gränsen österut, stärka Sveriges ställning och bryta Rysslands inflytande över svensk politik. Med Gustav Vasa som förebild sökte han också själv en plats bland rikets stora kungar. Kriget var dåligt förberett och mötte starkt motstånd inom delar av officerskåren. Efter motgångarna under det första fälttåget bildades Anjalaförbundet i Finland. Officersupproret utvecklades till en allvarlig politisk kris för Gustav III, men det danska angreppet mot Sverige förändrade situationen och gjorde det möjligt för honom att återvända från Finland och återta det politiska initiativet. Konflikten mellan kungen och delar av adeln skärptes samtidigt. I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Hugo Nordland, historiker, författare och förlagsredaktör. Vid tiden för samtalet arbetade Nordland på en biografi om Gustav III. Den utkom 2025 som Överlevaren: En biografi om Gustav III på Historiska Media. Kriget kan inte enkelt beskrivas som en svensk militär seger. Den 3 juli 1790 lyckades den svenska flottan bryta sig ur den ryska inringningen i Viborgska viken i det så kallade Viborgska gatloppet, men till priset av stora förluster. Bara några dagar senare, den 9 juli, vann den svenska skärgårdsflottan däremot en avgörande seger i det andra slaget vid Svensksund. Segern förbättrade Sveriges läge inför de fredsförhandlingar som avslutades i Värälä den 14 augusti 1790. Freden innebar inga gränsförändringar, men Rysslands tidigare möjlighet att göra anspråk på inflytande över Sveriges styrelseskick undanröjdes. Kriget bidrog också till en inrikespolitisk situation där Gustav III kunde stärka kungamakten. Vid riksdagen 1789 drevs Förenings- och säkerhetsakten igenom med stöd av de ofrälse stånden och mot adelns opposition. Den ökade kungens befogenheter betydligt och gav honom bland annat rätt att själv inleda krig. Samtidigt behöll ständerna vissa befogenheter, vilket gör det mer precist att tala om en kraftigt stärkt kungamakt än om ett fullständigt envälde. Bakgrunden till kriget fanns delvis i Sveriges långvariga konflikt med Ryssland. Efter nederlaget i hattarnas ryska krig och freden i Åbo 1743 hade Ryssland ett betydande inflytande över svensk politik under frihetstiden. Gustav III ville bryta detta inflytande och samtidigt åstadkomma en revision av den östra gränsen. Anjalaförbundet växte fram efter den misslyckade svenska offensiven sommaren 1788. Den 9 augusti undertecknade sju officerare den så kallade Liikalanoten till kejsarinnan Katarina II, där de föreslog fredsförhandlingar och en återgång till gränsen före 1743. Den 12–13 augusti samlades 113 officerare på Anjala gård och anslöt sig genom en deklaration i huvudsak till notens krav. Officerarna ifrågasatte krigets laglighet och ville både få till stånd fred och förändringar i rikets styrelseskick. Vid årsskiftet 1788–1789 kunde Gustav III låta gripa flera av förbundets ledare. Flera dömdes till döden, men endast överste Johan Henrik Hästesko avrättades. Lyssna också på Gustav III:s statsvälvning 1772 satte stopp för frihetstiden Bild: Porträtt av Gustaf III klädd i svenska dräkten, bärandes Svärdsorden och Vasaorden kring halsen, Serafimerordens ljusblå band och kraschan, sittandes i en rikt möblerad interiör, hållande i höger hand brev, på det förgyllda skrivbordet en byst av Gustav II Adolf - sittande knäbild, Public Domain Musik: String Arpeggios av Boris Skalsky, Storyblock Audio Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Året 1989 står ut i modern europeisk historia. På mindre än ett år förlorade de kommunistiska regimerna i Polen, Ungern, Östtyskland, Tjeckoslovakien, Bulgarien och Rumänien sitt maktmonopol. Folken reste sig och Moskva ingrep aldrig. De kommunistiska regimerna hade etablerats hårdhänt i länder som Röda Armén erövrat under andra världskriget. Frihetsvågen 1989 blev möjlig genom en kombination av långvarig ekonomisk stagnation, regimernas förlorade legitimitet, ett uthålligt civilsamhälle och ett avgörande politiskt vägval i Moskva. I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Leos Müller, professor i historia vid Stockholms universitet. Han har skrivit boken Europas vändpunkter – 1492, 1914, 1989. Vid konferenser i Jalta och Potsdam förhandlade andra världskrigets segrarmakter om efterkrigsordningen. I Jaltas deklaration om det befriade Europa åtog sig de allierade att verka för representativa regeringar och fria val. I praktiken blev Röda arméns militära närvaro avgörande för maktutvecklingen i stora delar av Öst- och Centraleuropa. De kommunistiska partierna var efter kriget för svaga för att vinna fria val på egen hand. I stället skaffade de sig med Moskvas stöd stegvis kontroll över statsapparaten och slog ut politiska motståndare. I slutet av 1940-talet hade Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien blivit kommunistiska enpartistater under starkt sovjetiskt inflytande. DDR bildades 1949 i den sovjetiska ockupationszonen i Tyskland. Under 1940-talets slut och 1950-talets början konsoliderades makten med stalinistisk brutalitet. Skådeprocesser och utrensningar drabbade både civila dissidenter och partimedlemmar som misstänktes för bristande Moskvatrohet. Jordbruket tvångskollektiviserades och ekonomierna underställdes en strikt planekonomi med ensidigt fokus på tung industri. Samtidigt byggde hemliga polisorganisationer som östtyska Stasi och rumänska Securitate upp massiva nätverk av informatörer som genomsyrade vardagslivet med ständig övervakning. Trots den hårda repressionen upphörde motståndet aldrig helt. Östberlinarna reste sig 1953, den ungerska revolten bröt ut 1956 och Tjeckoslovakien försökte 1968 genomföra reformer under parollen "socialism med ett mänskligt ansikte". Dessa försök krossades dock snabbt och våldsamt av sovjetiska stridsvagnar under Brezjnevdoktrinen, vilken gav Moskva rätt att militärt ingripa mot varje hot mot det socialistiska systemet. När den oberoende fackföreningen Solidarność växte fram i Polen 1980 tvingades regimen svara med undantagstillstånd och massarresteringar för att hålla fast vid makten. Att revolutionerna 1989 lyckades där tidigare uppror misslyckats berodde på en samverkan mellan strukturella kriser och nya politiska förutsättningar. Ekonomiskt präglades östblocket av kronisk varubrist, teknologisk eftersläpning och växande skulder till västvärlden. När Michail Gorbatjov tillträdde som Sovjetunionens ledare 1985 inledde han reformprogrammen glasnost och perestrojka. Framför allt signalerade Moskva att man övergivit Brezjnevdoktrinen och inte längre tänkte ingripa militärt för att rädda satellitregimerna. Tillsammans med ett alltmer organiserat civilsamhälle, underjordisk litteraturspridning och ett internationellt ramverk genom Helsingforsavtalet 1975 bröts den politiska apatin. Bild: Berlinmurens fall 1989. Bilden visar öst- och västtyskar vid Brandenburger Tor, återgiven på en permanent offentlig dokumentationsvägg i Berlin. Foto: Lear 21, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons. Musik: Ludwig van Beethovens nionde symfoni, fjärde satsen med ”Ode an die Freude”, i en inspelning från 1956 under dirigenten Jascha Horenstein, med Wilma Lipp, Elisabeth Höngen, Julius Patzak och Otto Wiener. Public Domain Mark 1.0, via Internet Archive. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under några årtionden på 1500-talet störtade relativt små grupper av spanska conquistadorer två välorganiserade riken med miljontals invånare i dagens Mexiko och Peru. Men spanjorerna var långt ifrån ensamma. Tusentals, ibland tiotusentals, krigare från olika ursprungsfolk deltog på deras sida. Spanjorerna hade militära fördelar i form av bland annat stålvapen, hästar och eldvapen. Minst lika viktiga var de politiska konflikterna inom och mellan de amerikanska samhällena. Hernán Cortés kunde utnyttja motsättningarna mellan det aztekiska riket och bland annat Tlaxcala, medan Francisco Pizarro anlände till Anderna just när Inkariket hade slitits sönder av ett blodigt tronföljdskrig. Till detta kom epidemier av bland annat smittkoppor, mot vilka ursprungsbefolkningarna saknade tidigare immunologisk erfarenhet. Befolkningsförlusten varierade kraftigt mellan olika områden, men en omfattande forskningsöversikt har uppskattat att Amerikas ursprungsbefolkning minskade med omkring 90 procent under århundradet efter 1492. Sjukdomar var en huvudorsak, men krig, tvångsarbete, svält och samhällelig söndring förstärkte katastrofen. I reprisen av avsnitt 119 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Inger Enkvist, professor emerita i spanska vid Lunds universitet. Hon har tillsammans med historikern Vicente Ribes-Iborra skrivit boken Erövringen av Amerika: Spanien och Nya världen 1492–1600, utgiven av Natur & Kultur. Förlagets egen katalog och webbplats anger undertiteln 1492–1600. När Christofer Columbus nådde Karibien hösten 1492 skedde det med stöd av de katolska monarkerna Isabella I av Kastilien och Ferdinand II av Aragonien. Resan blev inledningen till en europeisk expansion präglad av jakt på rikedomar, handelsvägar och territorier. Spanjorerna mötte samhällen med mycket olika politisk och ekonomisk organisation – från mindre lokala samhällen till stora städer och centraliserade imperier. Det är fortfarande fascinerande hur så små spanska styrkor kunde få en så avgörande betydelse. När Cortés seglade till Mexiko 1519 hade han omkring 500 soldater samt sjömän, hästar och artilleri. Men föreställningen att några hundra spanjorer på egen hand besegrade aztekerna är missvisande. Cortés knöt till sig bland annat totonaker och tlaxcalteker, och de inhemska allierade kom att utgöra huvuddelen av den styrka som belägrade Tenochtitlán. Francisco Pizarros framgång i Peru var lika dramatisk. Vid Cajamarca den 16 november 1532 hade han omkring 168 spanjorer när han genom en planerad överrumpling tillfångatog inkahärskaren Atahualpa. Denne åtföljdes av flera tusen personer och hade en betydligt större armé i närheten. Händelsen var därför inte ett vanligt fältslag där 62 spanjorer besegrade 20 000 inkasoldater, utan en överraskningsattack som slog ut rikets härskare i ett mycket känsligt politiskt läge. Människooffer förekom i det aztekiska samhället och hade en betydande religiös och politisk funktion. Arkeologiska fynd har bekräftat att offren kunde vara omfattande. Däremot är de spektakulära uppgifterna i senare källor om tiotusentals offer under en enda ceremoni omstridda. Att beskriva aztekerna som enbart ”blodtörstiga” eller deras samhälle som ”dysfunktionellt” skymmer dessutom de politiska orsakerna till att andra folk valde att samarbeta med Cortés. Även i Inkariket förekom människooffer. Den statliga ritual som brukar kallas capacocha eller capac hucha kunde bland annat innebära att utvalda barn offrades i samband med viktiga politiska, religiösa eller naturliga händelser. Spanjorernas avrättning av Atahualpa 1533 innebar emellertid inte att inkafolkets motstånd upphörde. Manco Inca gjorde uppror 1536 och etablerade senare ett motståndsrike i Vilcabamba. Först 1572 intog spanjorerna den sista inkafästningen och avrättade härskaren Túpac Amaru. Bild: The Conquest of Tenochtitlán, okänd konstnär, andra hälften av 1600-talet. Jay I. Kislak Collection, Library of Congress. Public domain via Wikimedia Commons. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En fransk vedergällningsräd 1916 mot tyska Karlsruhe med en handfull plan och amerikanarnas brandbombning av Tokyo med nästan 300 B-29 Superfortress 1945 väcker samma grundfråga – går det att bomba civila för att uppnå militära mål. Första världskrigets flygteknik förde fram kriget långt bakom fronten. Mindre än tre decennier senare hade små flygräder med handsläppta bomber utvecklats till massiva bombanfall som jämnade städer med marken. Tyskarna ödelade Rotterdam av misstag 1940 och under en enda natt våren 1945 dödas omkring 100 000 människor i brandbombningen av Tokyo. I detta avsnitt av Historia Nu samtalar Urban Lindstedt med idéhistorikern Peter Bennesved, förste forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, om bombningarna av Karlsruhe, Rotterdam och Tokyo. Flyget var nytt när första världskriget bröt ut. Först användes flygplan främst för spaning, men snart också för bombanfall. Tyska zeppelinare och bombflygplan angrep samtidigt städer bakom de allierades linjer, vilket bidrog till en vedergällningslogik mellan de krigförande. Den 22 juni 1916 genomförde franskt flyg en vedergällningsräd mot Karlsruhe. Bland målen som träffades fanns Circus Hagenbecks cirkustält, fyllt av barnfamiljer. Attacken dödade 120 människor, däribland 71 barn, och skadade 169. Anfallet mot Karlsruhe genomfördes som svar på tyska flyganfall mot franska städer. Järnvägsstationen var ett av målen. Trots förbättrat luftvärn och varningssystem kunde de franska planen nå staden och döda hundratals civila. Militärt fick anfallet liten betydelse. Det förändrade inte läget på västfronten och slog inte ut någon avgörande del av den tyska krigsindustrin. Däremot visade attacken att avståndet till fronten inte längre skyddade civilbefolkningen. Tekniken var ännu begränsad. Flygplanen bar små bomblaster och navigerade efter kartor, järnvägar, floder och andra landmärken. Att nå en stad var möjligt, men att träffa ett enskilt mål betydligt svårare. När Tyskland angrep Nederländerna den 10 maj 1940 hade flygkriget förändrats i grunden. Luftwaffe kunde samordna moderna bombflygplan med fallskärmsförband, pansar och infanteri. Flyget hade blivit en integrerad del av krigföringen. I Rotterdam mötte tyskarna hårt motstånd kring Maasbroarna. Den 14 maj ställde general Rudolf Schmidt ett ultimatum: staden riskerade att förstöras om motståndet fortsatte. Förhandlingar pågick när den tyska bombstyrkan redan var på väg. Klockan 13.27 började bomberna falla. Tyska markförband försökte avbryta anfallet med röda signalbloss. En del bombplan reagerade, medan andra fortsatte. Minst 800 människor dödades och omkring 80 000 blev hemlösa. Cirka 25 000 bostäder förstördes och stora delar av det historiska centrumet lades i ruiner. Bombningen fick också en direkt militär betydelse. Den nederländske överbefälhavaren Henri Winkelman bedömde läget som ohållbart, samtidigt som Tyskland hotade med nya anfall. Nederländerna kapitulerade dagen därpå. Rotterdam visade att bombflyget inte bara kunde förstöra städer utan också användas som ett omedelbart politiskt och militärt tvångsmedel. Fem år senare hade bombkriget tagit ännu ett tekniskt språng. Boeing B-29 Superfortress hade lång räckvidd, stor bomblast och avancerade system. Från baser på Marianerna kunde USA regelbundet angripa de japanska huvudöarna. Natten mellan den 9 och 10 mars 1945 sattes taktiken in mot Tokyo i Operation Meetinghouse. Av 325 B-29 som lyfte nådde 279 huvudmålet och fällde omkring 1 665 ton bomber. Många var M69-brandbomber, avsedda att skapa ett stort antal samtidiga bränder. Bild: Människor samlas under bombningen av Rotterdam i maj 1940. Till höger syns funktionalistiska Sonneveld House, ritat av Brinkman och Van der Vlugt i början av 1930-talet. Foto ur familjen Sonnevelds arkiv, Het Nieuwe Instituut. Wiki Media Commons. Public Domain. Musik: Sols Dream av Humans Win, Storyblock Audio. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.