Advertise on podcast: Doctor Who-podden

"The Doctor's friends are lost forevermore, unless he goes to Trenzalore", rimmar de otäcka viskningsmännen i det här avsnittet. Vi är förlåtande, uppsluppna, gråtmilda och lite barnförbjudna när vi diskuterar det officiella sista avsnittet i säsong 7. Paternostergänget med Strax i spetsen och River Song räddar detta avsnitt. Och så får vi träffa John Hurt! Lyssna gärna.

Spännande, otäckt och roligt på samma gång – precis vad man vill ha av Doctor Who, så sammanfattar Elin det här avsnittet som är skrivet av Neil Gaiman. Men vad är det som händer och varför? Clara och Doktorn tar med två barn ut i rymden men de är INTE imponerade. Doktorn blir besatt och spelar schack mot sig själv, Clara blir någon slags ledare av en pluton med soldater och de möter cybermen som ständigt uppgraderas. Den äckligaste fienden är de metallsilverfiskar, cybermites, som kryper och kravlar över olika saker, bläää. Vi får dessutom ett gästspel av Warwick Davis (Willow, Harry Potter) som gör en bra men också märklig roll.

Höstsäsongen börjar med att Malin pudlar angående ett uttalande om Mark Gatiss – som även har skrivit detta avsnitt. Diana Rigg spelar den skogstokiga Mrs Gillyflower vars tysta partner Mr Sweet är en urgammal kräftliknande igel som sitter fast på hennes bröst och från vilken hon utvinner ett gift som får människor att dö om de inte är tillräckligt snygga och vältränade – för då blir de istället onda soldater eller statyer. Det förekommer även en blind dotter som har låst in doktorn i en fängelsehåla tills han blir räddad av Madam Vastra, Jenny och Strax. Det är ett rörigt avsnitt, men kul!

Det är dags att utforska Tardisens inre – tyvärr med läskiga tidszombier i hälarna så Clara hinner inte riktigt stanna upp och njuta av det gigantiska biblioteket t.ex, men hon hinner faktiskt slå upp en bok och på en random sida hitta Doktorns riktiga namn. Tänka sig! Vi har ganska olika åsikter om det här avsnittet, vilket leder till en dynamisk diskussion om vad det egentligen handlar om. Det här är sista avsnittet innan semestern, efter sommaren är vi tillbaka igen med fortsättningen på säsong 7.

Vi backar bara tio år bakåt från Cold war och landar i början av 70-talet där ett spöke hemsöker ett gammalt hus. Men vem är egentligen monstret? Och vem är det som bör varnas för vem? Det blir en diskussion om tid, död och kärlek, lite mörker och lite skratt som vanligt.

Tardisen landar i en ubåt under Kalla kriget till soundtracket av Ultravox och Duran Duran (vilket leder denna podds programledare in på en lång utvikning om new wave och 80-talsmusik). Det är en klassisk "inlåst med ett odjur som dödar folk en efter en"-berättelse men ubåtsmiljön och karaktärerna landar tyvärr inte helt rätt för oss. Odjuret i fråga är en mäktig (och enligt doktorn extremt hedersvärd) iskrigare från Mars helt utan djup eller personlighet. Det är överlag ett avsnitt med skum stämning och många konstiga manusbeslut. Vi efterfrågar mer uttalad homoerotik, mer 80-talsmusik och mindre konstigt beteende från doktorn.

Det är dags för Claras första rymdresa och de hamnar i hetluften där en ung flicka ska offras till en "morfar". Men doktorn kliver in i hennes ställe och är nära att förlora livet, ända tills Claras löv gör entré – det viktigaste lövets i mänsklighetens historia som är så kraftfullt att det släcker en ond sol. Det är lite rörigt.

För tredje gången ska vi lära känna en ny Clara, men den här gången är hon inte alls lika smart. Doktorn blir uppringd i det kloster han flytt till för att begrunda den omöjliga flickan och kommer till nutids-Clara precis i tid för att rädda henne från att bli uppladdad till ett ondsint tech-företag. Det är ett fartfyllt äventyr men vi saknar RTD:s kritiska öga. Moffat är tillbaka i romcom-träsket och det blir lite cringe ibland. Men väldigt kul att se Celia Imrie som skurkaktiga Miss Kizlet!

Doktorn har i sin sorg efter Amy och Rory parkerat sin Tardis bland molnen ovanför viktorianska London. Men ibland klättrar han ner för att gå på gatorna som en vanlig man. På en av sina vandringar möter han den oerhört mystiska Clara som drar honom tillbaka in i världen igen. Tillsammans med Strax, Madame Vastra, Jenny och Minnesmasken bekämpar de veckans onding Doctor Simeon och hans stygga snögubbar. Men bakom det hela ligger en klassisk fiende... Det här avsnittet är MYCKET på alla sätt. Det ska vara julstämning, det ska introduceras en ny följeslagare och vi ska möta en klassisk fiende och dessutom ha plats för gästande stjärnorna Ian McKellen och Richard E Grant. Det är nya tider i Doctor Who och vi är inte rädda för att ge oss in i dem!

Förnuft och känsla! Amy och Rorys sista avsnitt gör Elin väldigt väldigt känslosam och Malin väldigt väldigt logisk. Vilken sida står du på?

En dag är det fullt av svarta kuber överallt, över hela jorden och doktorn måste spendera nästan ett år med Amy och Rory för att lösa mysteriet. Det visar sig vara ett ganska snöpligt avslöjande, men vägen dit är väldigt spännande. Vi får möta Brian igen – och Kate Lethbridge-Stewart för första gången! Det blir ett samtal om vardag och att fly eller springa mot något, om tålamod och livsval. Häng med!

Toby Whithouse är tillbaka med ännu ett emotionellt komplext avsnitt, denna gång i vilda västern-miljö. Det blir en diskussion om Frankenstein och hans monster, om att sona sina brott, om hästen Susan och hans livsval och om det är så tufft att lämna tepåsen i. Dessutom, hur skulle du ranka Tobys avsnitt hittills av School reunion, Vampires of Venice, the God Complex och A town called Mercy? Vi gör våra topplistor i slutet.

I detta fullmatade avsnitt möts en drottning från det gamla Egypten, en praktiskt lagd pappa som bara ville hjälpa sin son Rory att få bra belysning hemma, en girig smugglare, med fler, på ett rymdskepp som snart kommer att beskjutas av missiler från jorden om inte Doktorn lyckas komma på en plan... Det blir skojigt, tramsigt, lite hjärtevärmande, lite cringe och lite moraliska dilemman.

VÄLKOMMEN till säsong 7! Vi startar med äktenskapskris, kidnappningskris och Dalek-kris. "Saaaaave us" gnäller de och Doktorn är inte nödbedd när han hör någon spela Carmen och baka suffléer inuti ett mentalsjukhus för dalekar. Vi möter även Jenna Coleman som Oswin Oswald och lär oss att det behövs knäckas några ägg för att laga en sufflé. Minnesvärt men komplicerat!

I detta magiska julavsnitt med andra världskriget- och Narniavibbar vill Doktorn rädda julen för två barn och en nybliven änka – och räddar till slut både kärnfamiljen och en skogs själar. Steven Moffat har skrivit en hyllning till mammorna, vilket vi ser som en välkommen omväxling från RTD:s negativa mammaskildringar, men helt oproblematiskt är det inte. Dessutom: klarar du vårt quiz? Vilka tre Doctor Who-avsnitt bär denna julspecial på referenser till?