Advertise on podcast: Svenska med Kalles Podcast

Vi lever genom kroppen. Den är där när vi tänker, pratar, studerar, handlar, tränar, dansar, sover, älskar, åldras och dör. Våra upplevelser är kroppsliga. Tanke, minne och känsla förkroppsligas. De blir kropp. Det som är abstrakt blir material. Vad pratar jag om egentligen? Jag tänker på de svar jag fick på min förra text. Jag frågade var du känner dig hemma någonstans. I rörelse Marcus svarade först om sin relation till basketplanen. Där känner han sig hemma. När jag läste det föddes idén till den här texten. Att spela basket är en fysisk upplevelse. Grundläggande är relationen till bollen. Känslan att hålla bollen med båda händerna. Känslan av bollen i en hand. Känslan att studsa bollen mot marken. Känslan när bollen lämnar handen eller händerna i en passning eller ett kast. Jag är inte bra på basket själv. Men jag kan ändå känna känslan av att spela basket. Kroppen minns hur det känns. Vad mer? Tänk på att hoppa upp och dunka bollen i korgen. Tänk på att absorbera bollens hastighet när du tar emot en passning. Tänk på kraften i armarna när du kastar mot korgen från tre meters håll. Tänk på vridningen i höften när du fintar din motståndare. Tänk på kraften i steget när du springer tillbaka för att försvara. Tänk på smärtan i näsan när du får bollen i ansiktet. Den som har spelat basket vet hur det känns att spela basket. Det är en rik palett av kroppsliga minnen. I stillhet Gabriela berättar om att ligga och läsa mellan sina barn i sängen. Läsning är mentalt. Den försiggår i medvetandet. I fantasin. Men upplevelsen är också kroppslig. Hur kännns madrassen? Hur tjock är kudden? Hur mjuk eller hård är den? En eller två kuddar gör stor skillnad. Att ligga nära sitt eller sina barn är en speciell upplevelse. Det är värme, lugn och avslappning. Det är kropp och själ samtidigt. Värmen när man ligger nära. Ljudet av barnens andedräkt. Tryggheten. Uppmärksamheten på barnen. I det virtuella Gabriela berättar också om att läsa och scrolla på mobilen. Även det är en kroppslig upplevelse. Att läsa och titta på film kan verka mentalt. Men det är en förkroppsligad aktivitet. Tänk på nackens böjning, armens vinkel när den håller mobilen, den lätta spänningen i handen, rörelsen i hand och finger när de rör sig över skärmen. Till och med vår blick är en kroppslig rörelse när ögonen rör sig upp och ner, fram och tillbaka över skärmen. I framtiden och minnena Vi får också veta något om hennes sommarplaner. En kajak ska inhandlas. Att paddla i en kajak är en specifik fysisk upplevelse. Jag är mer van vid kanadensare men har prövat kajak också. En kanadensare är stabilare. Att paddla kajak ställer högre krav på balansen. Det ger en förhöjd medvetenhet om kroppens tyngdpunkt i förhållande till båten. Jag kan känna spänningen i ryggen. Man sänker ner paddeln i vattnet. Man spänner musklerna och för paddeln bakåt. Känslan av båten som rör sig framåt i vattnet . Mina föräldrar tog med mig och min bror på många paddelturer när vi var små. Jag minns känslan. Trångt för fötterna. Ställningen lite ihopböjd på kanotens golv. Känslan av vattnets strömmande mellan fingrarna när man stack ner handen. Iakttagen Vi pratar om hobbies på jobbet. En kollega berättar att hon dansar bachata. Hon har testat salsa också men det kändes inte rätt. Vissa rörelser känns bekväma och naturliga för kroppen. Andra gör det inte. Hon berättar att hon tycker det är svårt. Det var en utmaning för henne att gå till lektioner och dansa. Jag tror att det också handlar om att bli iakttagen, att andra tittar på en. Att göra någonting nytt och obekvämt med kroppen är en utmaning i sig. Att vara medveten om andras blickar gör det inte lättare. Självmedvetenhet förändrar faktiskt känslan i kroppen. Jag skulle beskriva det som en spänning, tvekan eller försiktighet. Något håller tillbaka en. Det handlar väl om ett slags skam eller? Något inom en försöker skydda en från att bli dömd. Det är samma när man missar ett skott eller en pass i fotboll. Det finns en primär känsla av att missa, vinkla foten fel, sikta fel osv… Och det finns en sekundär som är känslan av att andra ser ens misstag. Och den sätter sig i kroppen. I centrum Jag är på väg till jobbet på morgonen. Jag ska passera en mindre väg när en sopbil kör ut framför mig. Det är ganska trångt och en skylt står i vägen. Jag tränger mig mellan skylten och bilen för att kunna gå runt bakom. Jag hinner precis igenom när bilen börjar köra. Jag hinner tänka att det där var onödigt stressigt av mig. Sen tänker jag inte mer på det och fortsätter gå. Bakom mig hör jag “hallå!”. En kille kommer upp bredvid mig och säger “ett tips bara”. Han fortsätter att beskriva hur farligt det var med sopbilen innan. Om den hade svängt ut lite tidigare hade jag blivit klämd. Jag inser att han har rätt. Jag kände ju själv att det var oförsiktigt. Vår upplevelse är spatial. Vi lever i rummet, medvetna om avstånd, bredd, längd och volymer. “Jag blev lite förskräckt”, säger mannen innan han går vidare. Och jag svarar “ska tänka på det nästa gång”. I vardagen Fyll gärna på med fler exempel. Vardagen är fylld av förkroppsligat liv. Fotens försiktighet när det är halt på marken. Fingrarnas rörelse när du slår in portkoden. Köksknivens vikt i handen när du hackar lök. Stelheten i ryggen när du reser dig ur sängen. Tänk efter. Var och när i ditt liv gör kroppen sig påmind? Och berätta gärna för oss andra om du vill. Jag önskar dig en fortsatt trevlig söndag i samklang med din kropp. /Kalle This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Det är skumt (ganska mörkt) i lokalen. Jag sätter mig i hörnet vid en länga bord. I andra änden till höger om entrén är bardisken. När man går in ser man en liten scen. På väggarna hänger affischer med artister och band. Det är mest äldre hårdrocks- och metalband. I högtalarna spelas en låt av Iron Maiden. Det här var förra veckan. Jag är här för att skriva söndagens brev. Jag tycker om att skriva omgiven av folk. Det finns ett lugn i att vara ensam bland främlingar. Så ensamt blir det inte dock. Det ska visa sig. I början är det ganska tomt. Det gör mig faktiskt lite orolig. Vi är på The Abyss i Göteborg. Det ligger på Andra långgatan. Det är det enda hårdrocksstället som finns kvar i Göteborg. Om man inte räknar Rockbaren. Inget fel på den men inte samma sak. Och den ligger på Avenyn mitt i stan. Saker vid Avenyn ska man vara misstänksam mot. Jag vet att Abyss har kämpat med ekonomin. Det är hårda tider för all kultur. De är beroende av att folk kommer hit, dricker, äter och går på konserter. Som väl är blir det mer folk senare. I godan ro Jag sitter och skriver i godan ro (lugn och på gott humör). Jag har kanske skrivit 2/3 av texten när ett sällskap kommer in. Det är två killar och en tjej. Jag noterar att de verkar ganska fulla. Särskilt tjejen är i gasen (full av energi (och alkohol)). Hon dansar och tjoar (ropar glatt). Jag får ingen obehaglig känsla. Det är fredag. Folk är ute för att ha kul. Jag fortsätter skriva och är nästan klar. Tänker att det snart är dags att gå hem. Då kommer den yngre av killarna förbi på väg från toaletten. Han stannar till, tittar intensivt på mig, vinglar lite och säger högt: “sitter du SJÄÄÄLV”. Inte otrevligt. Bara ganska dragen (berusad). Känslan är hjärtlig dock. “Kom bort till oss om du vill”, säger han och pekar på de andra. De har satt sig några bord bort. Jag säger något oklart om att jag får se. Jag ska bara skriva lite till. “Okej, okej, kom om du vill”. Det går kanske 5 minuter. Då vinglar tjejen förbi, upptäcker mig, försöker fokusera blicken och så “sitter du här SJÄÄÄÄÄÄLV” säger hon. Hon låter mer medlidsam som det är synd om mig. Jag tycker det börjar bli ganska roligt. Jag tänker att jag borde snacka med dem. Men jag vill ju skriva färdigt. Så jag säger något om att jag trivs själv. Hon tittar skeptiskt på mig och säger att jag gärna får komma om jag vill. Jag fortsätter skriva och är i princip klar. Funderar på att gå bort till dem men tänker att det är bättre att gå hem. Då kommer den äldre killen förbi, också från toaletten. Han är märkbart nyktrare. Men för tredje gången gillt: “sitter du här själv”. Han säger det lite lugnare och ger ett sympatiskt intryck. Jag svarar något i stil med “ha ha, ni är för goa”. Och han upprepar att jag gärna får komma och sätta mig med dem. Är la lika bra… Det kändes ju som det här var meningen. Jag skriver färdigt texten. Alltså den du fick i mejlen förra veckan. Sen tar jag mina grejer och slår mig ner hos dem. De välkomnar mig och börjar genast snacka musik. Tjejen har hunnit bli ännu fullare. Hon tar min öl smakar och säger att den är äcklig. Familjär stämning direkt. Det visar sig att hon är tillsammans med den yngre killen. Han sätter sig snart emellan oss. Lite beskyddande kanske. De börjar förhöra mig om vilken musik jag gillar. Jag har inte lyssnat så mycket på metal senaste tiden så jag är lite ringrostig. Jag lyckas i alla fall svara några grejer som de tycker är okej. De vill också veta om jag tycker Judas Priest eller Iron Maiden är bäst. Jag har ingen åsikt egentligen. Så jag säger Maiden. Den unge killen jublar medan den äldre ser besviken ut. Sen drar han upp tröjan och visar en tatuering på magen. Det är tydligen en symbol för Judas Priest. Vi fortsätter snacka. Den äldre har fått ansvaret över spellistan. Han går och köar låtar i DJ-båset, undrar om vi önskar oss något. Den yngre går bort till några kompisar och gormar (skriker) “inga tjejer, bara Slayer”. Det är rå men hjärtlig hårdrocksstämning helt enkelt. Nåt om hårdrockskulturen Vill bara säga att få kulturer är så trygga för mig personligen, som hårdrockskulturen. Det kan vara högljutt, macho och mycket alkohol. Men jag har bara varit med om bråk en gång för 15 år sedan. Annars är få människor så pratsamma och trevliga som metalfolk. Att folk skulle komma och bjuda in en på andra ställen är osannolikt. I alla fall på ställen som domineras av svenskar. Gillar man musiken är man välkommen. Det är grunden tror jag. Samtidigt vet jag inte om det skulle kännas så för alla. Men det har varit min upplevelse. Mer folk och raka rör En yngre kille har suttit för sig själv en lång stund. Jag går och frågar om han vill komma till oss. Han slår sig ner bredvid mig. Han verkar lite blyg och speciell men jag tänker inte så mycket på det. Vi pratar lite om vad han har gjort efter skolan. Just nu har han något slags praktik. Den äldre killen kommer tillbaka. Vi snackar lite alla tre. Sen frågar han den yngre: “har du autism, eller?”. “Ja, oj, märks det så väl”, säger den yngre. Det kan verka okänsligt att fråga så. Men den här gången blir det bra i alla fall. Vi pratar lite om ögonkontakt och hur det skiljer sig mellan neurotypiker och atypiker. Det känns som den yngre killen slappnar av. Den äldre berättar att han jobbar med barn och ungdomar med autism. Så han är van att känna igen tecknen. Det dyker upp fler folk som känner mina nya vänner. Den yngre killen och tjejen går hem men då har det kommit många nya. Det är trevligt och socialt. Dock känner jag att det är dags att gå. Då ser jag förvånat att en tidigare sfi-elev sitter med en kompis ett bord bort. Han känns inte som typen som skulle komma till ett sånt här ställe. Men han ser ut att trivas. Vi hade alltid bra kontakt när han var min elev. Jag går bort och snackar med honom en stund. Vi blir glada att se varandra. Det var flera år sedan sist. Ingen poäng direkt Det finns ingen slutsats direkt. Bara kul när det uppstår sociala möten spontant. Ibland händer det när och där man minst väntar sig det. Det kan vara värt att pröva olika miljöer. Nyss fick jag kontakt med en gammal bekant. Vi träffades också genom hårdrocken. Hon arrangerar en liten festival i Göteborg den 4:e april. Jag tänkte gå dit om någon vill hänga på. Easter Darkness Festival heter festivalen och platsen är Monument 031. Den här gången skriver jag hemma och lyssnar på banden som ska komma. Det är bra att variera sig. Var man trivs, känner sig trygg och har lätt att träffa folk är förstås personligt. Du känner dig säkert hemma någon annanstans. Berätta var om du vill. Har du haft några roliga spontana möten senaste tiden? Och jag önskar dig en söndag med minst en spontan inbjudan. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Killen bredvid mig har en stor bok med bruna pärmar. Inget omslag. Bara ett nummer. Ser ut som en bok från UB (universitetsbiblioteket). Och det är det. Jag frågar honom. Det är en bok om sociologisk teori av Robert K. Merton. Killen är doktorand på universitetet, institutionen för journalistik, medier och kommunikation. Han skriver sin avhandling om nyhetskonsumtion. Vad kännetecknar dagens nyhetskonsumtion då? Fragmentering, säger han. Det är splittrat. Folk hittar sina nyheter på många olika ställen. Man kan inte räkna med att vissa nyheter når alla. Jag berättar om min gamla litteraturprofessor Tomas Forser. Han pratade om dagstidningen som en omnibuss. Det är en buss som alla åker med. En gemensam buss. Dagstidningen var sådan, menade Tomas. I Göteborg läste exempelvis “alla” Göteborgsposten. Det var något man delade. På samma sätt fungerade vissa TV-program. Hylands hörna är ett historiskt exempel. På spåret tror jag har en liknande funktion idag. Väldigt många ser det. I dagens fragmenterade medialandskap kan man inte räkna med att man har sett och läst samma saker. Det är inte självklart vad man kan prata om vid fikabordet. En pjäs på Stadsteatern Tomas Forser var främst intresserad av dramatik. Under en kurs tog han med oss till en pjäs på Stadsteatern. Det var Samuel Becketts kända pjäs I väntan på Godot som spelades. En av rollerna spelades av Sven Wollter, en riktig veteran. Han var gammal då. Det var inte hans skarpaste prestation. Men Tomas var mycket entusiastisk. Kanske färgades hans upplevelse av nostalgi. Wollter var en viktig och folkkär skådespelare i svenskt teaterliv. Jag har själv spelat en del av I väntan på Godot som skolteater. Det var min klasskompis Joel som upptäckte pjäsen. Vi skrattade åt den bisarra dialogen mellan de två luffarna. Senare såg jag samma pjäs i Slottskogen. Fares Fares spelade i en av rollerna. Senare kom Fares att bli en etablerad filmskådespelare. Han har spelat i både svenska och amerikanska filmer. Nyligen var han med i en svensk TV-serie. Vi kommer i fred heter den. Den ska ha något slags sci-fi-tema. Jag har inte haft tid att se den. Har du? Fares bror Josef regisserade först film. Senare började han skapa TV-spel. Jag och min son spelade hans spel Two Brothers tillsammans. Det är ett ganska allvarligt och sorgset spel. Nu spelar min kompis Josefs senaste spel Split Vision med sin son. Livets trådar tvinnar sig kring varandra. Det absurda Jag tror jag har en dragning till det absurda (det konstiga och samtidigt komiska). Att jobba som sfi-lärare är ofta absurt. Jag tänker på min elev Lul. Hon var en riktig fighter. Hon hade klarat sig genom mödor jag inte kan föreställa mig. Så satt hon där i mitt klassrum. Hon skulle lära sig svenska. Jag skulle lära henne. Det var svårt för oss båda. Vi hade mycket roligt. Men vi skulle nog båda vart någon annanstans. Hon kunde uppfostrat sina barn och tagit hand om sitt jordbruk. Jag kunde hängt över någon bok på Universitetsbiblioteket. Men girigheten vill annorlunda. Den exploaterar, startar krig och driver människor på flykt. Och så hamnar vi där i klassrummet. Vem är lärare och vem elev egentligen. Absurt var det ganska ofta i alla fall. Och samtidigt mänskligt och trevligt. Upprepningar Allt detta berättar jag förstås inte för doktoranden. Men vi pratar om hur saker går igen. Det man oroade sig för förr, det oroar man sig för igen. Historien är en upprepning av mönster med variationer. Mittemot mig sitter en man, till höger i en soffa, vänd utåt. Längst till vänster i soffan, vänd mot honom sitter en kvinna. De är tysta långa stunder, pratar sen lite. Jag funderar på hur jag skulle beskriva mannens mimik (ansiktsuttryck). Han blickar ner, spänner mungiporna, flackar lite med blicken. Sen vänder han upp blicken, säger något och tittar ner igen. En gång ser jag honom le. Samtidigt sitter kvinnan mest och tittar ut i ingenting. Väntar hon på kontakt? Sitter hon i sina egna tankar? Svårt att säga. Hur gör författare egentligen? Det vilar en specifik stämning över scenen. Ansiktets koreografi. De långa pauserna. Men jag vet inte hur jag ska förvandla det till vare sig prosa eller poesi. Att försöka är gott nog. Att beskriva något med precision är svårt även på ens modersmål. Senare på spårvagnshållplatsen Jag hör en klar stämma sjunga: My tea’s gone cold, I’m wondering why I Got out of bed at all. The morning rain clouds up my window And I can’t see at all (Mitt te har blivit kallt, jag undrar varför jag alls gick upp ur sängen. Morgonregnet immar igen mitt fönster så jag inte kan se någonting) Det är Dido’s Thank you om du har hört den. Den blev känd när Eminem samplade den. I alla fall – det är nåt speciellt med röster. Tänker du på sånt? Kvinnan på hållplatsen sjunger inte särskilt vackert. Ändå ställer jag mig så jag kan höra. Det är något lugnande och tröstande med den klara rösten. Snart kommer också refrängen: “I want to thank you. For giving me the best day of my life” (jag vill tacka dig för att du gav mig den bästa dagen i mitt liv). Hon sjunger för sig själv och har förstås ingen aning om att en halvsliten kommunarbetare finner lindring i hennes sång. Mer handfast är den mellanmänskliga omsorgen dagen därpå. “Det är glashalt”. Pappan med sin grabb i förskoleålder har nästan stått på öronen (=ramlat). Det har regnat på snön och slasket. Sedan har det frusit igen. Han vänder sig om och varnar mig. Glashalt är en konstig metafor. Glas är ju inte halt. Det måste vara helt blank is som ser ut som glas. Den är väldigt hal. En metafor i två steg alltså. På vagnen igen En kvinna läser en bok som heter Hundens inre värld, alltså en bok om hundpsykologi. Jag har lust att fråga henne vad hon har lärt sig. Vad tänker hundar på egentligen? Vi pratade ju om att spegla sig i den andra i förra brevet. Hundar och andra djur är verkligen något annat. Ett annat sorts sätt att uppleva och vara i världen. Ändå kan vi vara i kontakt med dem, djuren. I samtida tänkande och konst kallas detta ibland det-mer-än-mänskliga. Det är ett ganska pretentiöst sätt att prata om det som lever och inte är människor. Vad tror du är poängen med att uttrycka sig så? Jag låter kvinnnan vara ifred med sin bok. Tänker att hon kanske inte har lust att prata hundpsykologi på spårvagnen klockan 7 på morgonen. Hade jag gjort det kanske den här texten hade blivit längre. Men nu får du associera vidare själv istället. Välkommen att dela med dig av dina tankar. Jag önskar dig en söndag med oväntad sång! /Kalle This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Samtal och händelser skulle jag skriva om. Eller inspireras av. Det är första utgångspunkten. Jag söker efter en andra. Det blir dubbelt så mycket att utgå ifrån. Det jag söker är kanske mer filosofiskt. Jag försöker. Och jag tänker på integration. Integration hjälper oss inte att förstå samtal eller möten. Integration är ett sociologiskt begrepp. Man ser integration och segregation i statistik. Det säger inget om att möta en annan människa. Samtal innebär förstås problem. Det är bara andra problem. Problemet är faktiskt den andra. Andra människor är problemet. Helvetet Jag vet inte hur det började. Jag tror min son såg en T-shirt. Trycket var Jean-Paul Sartres klassiska citat: “Helvetet är de andra” (l’enfer, c’ést les autres/hell is other people) Det är en gemensam referens för mig och min son. Min uppfostran har varit sartreansk. Det har blivit många intressanta diskussioner. Livet består av relationer (med andra människor). Många av våra svåraste utmaningar handlar om relationer. Det är bra att kunna tala om. Min poäng är att möten är personliga. Inte sociologiska. Självklart kan saker som kultur spela roll. Den största utmaningen med andra människor är just att de är andra människor. Det spelar ingen roll vilka andra kategorier de passar in i. Snökaos I Göteborg har det snöat mycket. I två dagar stod stan still. Bussar och spårvagnar stod stilla. Folk stannade hemma. Eller fick gå till jobbet som jag. Några åkte skidor. Det var tyst. Snön dämpar ljudet. Det var ljust. Snön reflekterar solen. Vädret ger alltid upphov till nya samtal. “Kommer det någon vagn?”, “Sorry, men jag måste stanna hemma.”, “Det är ändå väldigt fint med all snön.”, “Vad ljust det är!”, “Snart blir det slask av alltihop.”. Efter solsken kommer regn. I Göteborg kommer det slask efter snö. Allt blir grått och blött. Himlen är alltid grå. Det regnar nästan alltid. Och när det snöar blir marken grå och blöt också. Det är därför vi är på så gott humör här. Det är som Hegel. Allt innehåller sin motsats. Vad sa de andra då? Min kollega: “jag tittar på längtansfullt på mina parfymflaskor”. Hon saknar alltså sin parfym. På jobbet är det parfymfritt. Ingen bär parfym. Det är ganska typiskt för arbetsplatser här. Hon älskar tydligen parfym. Jag avskyr parfym. Jag är inte allergisk men nästan. Jag tycker det irriterar luftvägarna. Jag har flera vänner som får huvudvärk av parfym. Jag föredrar faktiskt cigarettrök (även om det var längesen jag rökte). Utmaningen är den andra. Han eller hon som inte tycker som jag. Jag är nyfiken på min kollega dock. Vad är det hon uppskattar så mycket med parfym? Där finns ett intressant samtal. Den andra är också en möjlighet. Utmaningar är möjligheter (och andra klyschor). Vad sa de mer? “Det är det som är det äckliga med Sverige...”. Jag önskar att jag kunde hört fortsättningen på den meningen. Det var för mycket ljud på bussen. “Klart man kan kontrollera drömmar”. Det är två unga killar som snackar. Drömkontroll förväntade jag mig inte. Jag har mina fördomar. Tyvärr minns jag inga detaljer om deras drömmar. “Grattis! Vad glad jag är för din skull! Starkt jobbat!”. Någon hade fått ett nytt jobb. Folk pratar om allt möjligt mellan himmel och jord. Jag lyssnar och antecknar. Vi får se vilka texter som kan födas ur detta. Just nu pratar någon bakom mig om sin radioklocka (väckarklocka+radio). Jag trodde de dog på 80-talet. Han fortsätter att prata om sin brist på rutin. På helgerna gör han inget särskilt. Känner sig mållös. Ibland är problemet inte andra, utan en själv. I fredags stötte jag ihop med en kollega på Majornas bryggeri: “kommer du ofta hit?”. Den klassiska frågan. Vi pratade om hur staden gentrifieras. Hans sällskap bodde på Lindholmen. Där bygger de nytt, sterilt och anonymt. Där han bodde hade kinakrogen stängt. Den hade ersatts med en standardrestaurang. Samma på Ringön. Där breder hipsterpubarna ut sig. Och kulturen då? Min kompis tipsade om en låt med det enkla namnet Idag. Sjunger gör Anna Ahnlund på Daniel Ögrens skiva Fastingen -92. Ett tips kan vara att kolla in hans skivbolag Playground Music Scandinavia. På deras artistsida hittar du en blandning av etablerade och mindre kända artister. Många sjunger på svenska. Utforska själv och skippa algoritmerna. En annan kollega nämnde TV-serien Parterapi i Gagnef. Den går på SVT. Hon tyckte visserligen inte om den men den är populär. Jag tror att konceptet är par med problem utanför storstan. Vanligt folk typ. Jag har inte kollat. Berätta vad du tycker om du har. Jag lyssnade nyligen på ett avsnitt av Filosofiska rummet på Sveriges radio. Det handlade om filosofen Hegel och om relationer. Och där var vi tillbaka till Den filosofiska utgångspunkten... det handlar om dansen och brottningsmatchen med den andra. Språket är meningslöst utan möten. Möten bygger på att omfamna den andras annanhet (=acceptera att andra inte är som jag). Det är i det som skiljer som mötets möjlighet finns. Så vässa öronen, skärp blicken och låt oss se vilka sköna lirare som omger oss. Det är i dialektiken (=växlingar mellan motsatser) med dem som språket föds. Och med det önskar jag dig en annan söndag! This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Vi vänder blad. Ett uttryck för att vi börjar något nytt. Ett nytt kapitel. En ny bok kanske. Ett nytt år känns som ett nytt kapitel, eller hur? Det är förstås bara fiktion, en berättelse. Men livet består väl av berättelser? Rena fakta säger inte mycket. Det är den betydelse vi ger dem som räknas. Den betydelsen är ofta socialt skapad. Tanken på ett nytt år som nya möjligheter är ett exempel. Vad betyder skiftet 2025 till 2026 i din berättelse? Jag funderar på vad 2026 ska betyda för skrivandet här. Ska jag pröva något nytt? Mejlet om min Stockholmsresa fick positiv respons. Jag tror jag vill pröva att skriva mer så. Jag tror det var beskrivningen av miljöer, skildring av händelser och inte minst av riktiga samtal som uppskattades. Så skulle vara kul att skriva mer. Självklart ska det gynna dig som lär dig svenska samtidigt. Så det blir en hypotes för början av året. Rikta blicken utåt, mot saker som händer och sägs, och platserna, miljöerna, för dessa händelser och samtal. Låter det som en intressant riktning? Fokuserar du på något särskilt i ditt liv, med språket eller något annat? Att anteckna Att skriva om samtal och händelser kräver minnesanteckningar. Ett samtal på spårvagnen eller på jobbet glöms snabbt bort. Jag behöver bli flitigare (= anteckna oftare). Kanske du också? För att utveckla sin vokabulär behöver man spara och bearbeta information. Jag bollar gärna idéer för det. Jag har redan mitt grundsystem i appen Notion. Jag kanske behöver skapa en plats speciellt för detta skrivande. Eller så får det rymmas i min personliga dagbok. Vi får se. Har du något system för att spara intryck och uttryck? Jag är imponerad av författare som kan skriva detaljerade självbiografiska böcker. Hur minns de allting? Har de alltid fört noggrann dagbok? Eller hittar de kanske bara på? Jag kan ha svårt att minnas vad jag gjorde i förrgår. En gammal kollega och hans smycken Jag tittar i mina blandade anteckningar. För några veckor sedan träffade jag en gammal kollega. När jag var i 20-årsåldern jobbade jag extra som personlig assistent. Jag jobbade med en autistisk kille som var 8-9 år gammal. Jag hämtade honom från skolan 1-2 dagar i veckan. Ibland gjorde vi en utflykt eller aktivitet. Vi gick och simmade, spelade fotboll och sådana saker. Min kollega Dan var ordinarie personal och jobbade med sådant här heltid. Jag tror att han sedan jobbade på olika boenden och liknande. Nu är han pensionär. Jag visste sen innan att han spelar bluesgitarr. Nu berättade han om sin andra hobby, att göra smycken av läder och stenar. Folk har ofta något oväntat i rockärmen. Det hade jag inte gissat. Tydligen passade han inte mina fördomar om smyckestillverkare (som jag inte visste att jag hade). Pappa brukar kalla det tunna band. Folk man har relationer med som inte är så djupa. Men de är ändå viktiga på sitt sätt. Ganska coolt med en kille jag känt i över 20 år som alltid är trevligt att prata med en stund. Dela regnskydd Det började regna på promenaden med en kompis. Vi var i Göteborgs botaniska trädgård. Det ska finnas en pergola någonstans, sa han eller jag. Det var vi överens om. Kan någon förklara vad en pergola är? När vi kom dit satt någon redan där. Vi är ju svenskar. Man vill ju inte dela pergola. Så vi gick vidare till ett annat litet regnskydd en bit bort. Med några vantar under rumpan så blev man inte blöt. Vännen hade med sig finkaffe. Ni som följt mina livestreams kan gissa vem det är. En termos kaffe, hembakade saffransbullar, regn och samtal. Mycket bättre än så kan man inte starta det nya året. En konstig svensk nyårstradition Som vanligt kollade vi på Ivanhoe med familjen. Det är en märklig svensk tradition på nyårsdagen. En av skådespelarna, Sam Neill, har flera år skickat en nyårshälsning till svenska folket. Han tycker det är lite komiskt att vi fastnat för den gamla rullen. Grejen är att filmen är lång men inte särskilt bra. Den handlar om riddaren Ivanhoe som ska gifta sig med blonda saxiska Lady Rowena men samtidigt är förälskad i mörkhåriga judiska Rebecca. Han ser också till att kung Richard fortsätter vara kung. Robin Hood är med på ett hörn. Omöjlig kärlek och hjältemodiga riddare. Sentimentalt och pekoralt. Och perfekt när man är trött på nyårsdagen. Har du sett filmen? Ja men då drar vi väl igång året eller? Berätta gärna vad du har på lut (=vad du planerar). Eller hur du firade nyår. Jag har en långhelg kvar innan jobbet drar igång. Hoppas du får en lugn start på året också. Och att din söndag ger dig ro att titta på en dålig film eller något annat avkopplande. /Kalle This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

En ynnest att få skriva och bli läst. Tack till dig som följt mina texter under året! Det här blir den sista söndagstexten innan 2026. Hoppas du hade en fin jul om du firar det. Och jag önskar alla ett gott nytt år om några dagar. Har något stuckit ut för dig det här året? Hur skulle du sammanfatta 2025? Finns det något eller några ord som beskriver det? Mitt 2025 har dominerats av att byta arbete och bransch. Från kommunikation till administration. Från att marknadsföra till att utveckla verksamhet. Från den privata sektorn till den offentliga. Jag tror jag känner mig mer hemma i det offentliga. Det verkar passa mig bättre. Just nu i alla fall. Vi får se. Var har du känt dig hemma i höst? Minns du att hemma/borta var årets tema. Jag vet inte om jag hållit mig till det så noga. Det har funnits där. Livet kan tänkas och skrivas i rörelser: bort-hem, från-tillbaka, ut-in, lyfta-landa, och så vidare. På olika sätt har vi rört oss från det kända till det okända och tillbaka under året. Ett nytt år kan börja i en huvudsaklig riktning. Börjar ett nytt äventyr? Slår du dig till ro i något hemtamt? En ny serie En ny svensk serie släpptes på SVT i veckan. Den handlar om en hemkomst. Huvudpersonen Jana Kippo återvänder till sin hemby i norra Sverige. Det är en filmatisering av romanen “Jag for ner till bror” skriven av Karin Smirnoff. Det är en allvarlig och våldsam berättelse. Svår att filma. Serien kan inte ersätta att läsa boken. Så är det kanske alltid. Riktigt bra är dock skådespelarna. Amanda Jansson imponerar i huvudrollen. Jana är en komplex karaktär som plågas av sitt förflutna. Men hon passar inte in i någon enkel bild av överlevare efter övergrepp. I henne bor de motstridigheter vi alla har inom oss, i förstärkt form. Det är starka känslor – sorg, hat, skräck, lust och kärlek - särskilt till brodern som utkämpar en lika tuff kamp med sig själv. De delar sin kärlek och sitt trauma. Trilogin om Jana Kippo är läst och älskad av många. Jag rekommenderar verkligen böckerna till dig som kommit lite längre med svenskan. Serien ger en enklare skiss av karaktärerna och berättelsen men är helt klart sevärd. Jag hittade även en dokumentär om Karin Smirnoff för den som är nyfiken på författaren. Vill du se filmer på SVT Play men bor i ett annat land tror jag att en VPN-tjänst kan lösa problemet. Att fortsätta skriva Anna Hallberg är en etablerad poet och kritiker i Sverige. I den här podden pratar hon om skrivandets förutsättningar. Hon avslöjar en poetisk yrkeshemlighet. Vad krävs för att skriva poesi? Anna säger: “För att jag ska kunna göra en diktsamling tror jag på allvar att den här boken kommer förändra hela den svenska poesin”. Hon vet förstås att det inte är sant. Men den inställningen krävs för att skriva. Jag känner mig något mer blygsam. Jag tror inte jag kommer förändra särskilt mycket helt ärligt. Men även jag hoppas kunna nå dig som läser. Och det finaste jag kan tänka mig är en läsare som stannar kvar, som fortsätter läsa. Och där hoppas jag förstås kunna utveckla texterna nästa år så att du vill komma tillbaka, läsa och svara med dina reflektioner. Hur ser det ut 2026? De bästa texterna föds ofta ur händelser och samtal. Det är svårt att skriva något intressant om frukost - jobb - middag - sömn. Så lösningen verkar vara att göra saker och prata med folk. En ambition för 2026 alltså. Och precis som text bygger varje samtal på erfarenheter, tankar, möten som är värda att berätta vidare om. IntermezzoPå spårvagnen har en äldre kvinna somnat in. En ung man tittar bekymrat på henne. Han tvekar, sedan går han fram och väcker henne. Ska du kanske av här? Jobbigt att missa hållplatsen. Kvinnan skyndar av med sin rullator. En annan man som passerar utanför lägger en hand på dörren så den inte ska stängas när hon krånglar sig av. Omsorgen om andra finns därute, i vardagens små handlingar. Podden med Anna Hallberg handlar om poeten Gunnar Ekelöf. Hans texter har många hittat hem i. Jag har inte läst jättemycket av honom men har några favoriter. En känd dikt heter Eufori.Kanske har jag skrivit om den här förut. Det får vara okej. Det är en dikt om gemenskap och det som är “lika” för oss alla. Jag avslutar 2025 med att läsa denoch önskar dig därmed en söndag och snart en nyårsafton “där allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära” Du kan läsa dikten här och och även lyssna på två andra inspelningar av dikten… … lyssna på Eufori This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Här kan du lyssna på poddavsnittet med mig som jag skrev om förra veckan: Uppdrag svenska: Appar och AI för språkutveckling. SYI-telefonen Hej, det är Emma, du har ringt till arbetsmarknad och vuxenutbildning, hur kan jag hjälpa dig? I fredags satt jag bredvid min kollega Emma (vi kan kalla henne så). Vi har båda headseats och Emma sitter framför datorn. Det är den så kallade SYI-telefonen. SYI betyder studie- och yrkesinformatör. Det är de på mitt jobb som tar emot frågor först. Man kan säga att de funkar som kundservice. Eftersom min förvaltning gör så många olika grejer behöver de ha koll på många saker. Emma har tre webbläsare igång samtidigt. Hon skiftar mellan kommunens system för fristående gymnasiekurser och regionens system för yrkesutbildningar. Hon skapar ärenden i vårt interna ärendesystem. Hon ställer frågor till kollegor på olika avdelningar i olika chattar. Hon hittar information på våra hemsidor och mejlar till den som ringer. Hon söker upp information i interna dokument för olika frågor. Hon har full koll helt enkelt. Det mest imponerande är att hon är trevlig och avslappnad hela tiden. Hon måste ha svarat på de flesta frågorna tusen gånger. Vissa som ringer har väldigt svårt att göra ansökningar digitalt. Emma guidar dem tålmodigt steg för steg. En del har fått problem med något och är upprörda. Hon lyssnar, bekräftar och försöker hitta lösningar eller vidarebefordra till rätt person. Ett inhopp i vår Grejen är den att jag ska hoppa in i den här rollen på deltid under våren. Jag har inte någon fast tjänst på kommunen. Det här är ett sätt att hålla mig kvar ett tag till. Förhoppningsvis kommer det fler möjligheter och nya tjänster blir lediga. Så det är delvis taktiskt och sen verkar det kul och lärorikt också. Dels får jag mer kontakt med dem vi faktiskt arbetar för, göteborgarna. Dels får jag se hela förvaltningens arbete, inte bara den delen jag jobbar med nu. En fråga till dig: har du eller har du haft en roll där du har fått se många delar av en organisation samtidigt? Vad tycker du att du har lärt dig av det? Det är intressant att få lyssna på alla frågor som kommer in. Även tidigare har jag läst ganska mycket mejl från sökande och studerande. Det ger inblick i människors liv på olika sätt. En kille som ringer in har inte läst färdigt gymnasiet. Han hoppade av i ettan för att han fick jobb. Nu vill han läsa en yrkesutbildning och då behöver han komplettera vissa gymnasiebetyg. En kvinna undrar om var skolorna ligger och om man kan läsa sfi på distans. Hon har ett litet barn och har svårt att komma till skolan flera dagar i veckan. Det finns massa olika fall helt enkelt. Det är folk från hela världen och i alla åldrar. Om man ska vara lite krass kan man säga att nästan alla vill stärka sin konkurrenskraft på den svenska arbetsmarknaden. Vuxna studerar sällan enbart för att det är intressant. Antingen är man arbetslös och vill öka sina chanser att få ett jobb. Eller så handlar det om att man vill byta jobb. På den politiska nivån kallas detta bland annat det livslånga lärandet. Det handlar om att folk måste uppdatera sina kompetenser hela livet. Samhället utvecklas. Arbetsmarknadens krav förändras. Man måste utvecklas för att hänga med. Det är i och för sig realistiskt. Utvecklingen går allt fortare. Samtidigt kan det vara höga krav att ställa på människor. Samhället behöver lösningar för de som har svårt att hänga med i tempot. Komvux är en av dessa lösningar. Men det funkar inte heller för alla. Sådana här tankar kommer och går samtidigt som jag lyssnar på de som ringer och berättar om sina livssituationer. Folk med sina historier Jag lär känna folk på jobbet bättre successivt. Jag började här i augusti så nu blir det snart ett halvår på jobbet. Det är mycket folk i rotation. Jag ser nya ansikten nästan varje vecka. Successivt (steg för steg) lär jag känna folk bättre. En kollega är en skicklig hårdrockstrummis. En annan har jobbat som översättare på azerbadjansk tv. En har varit bilförsäljare i tjugo år. En har jobbet med ett SIDA-projekt för utökad kulturell förståelse mellan svenska och thailändska ungdomar. En har jobbat på försäkringskassan i Söderhamn och har en faster i Delsbo. Jag skulle gissa att medelåldern i personalen är högre på det här jobbet än mina tidigare jobb. Det gör också att det finns en större mängd ackumulerad livserfarenhet. Alla bär på sina berättelser och de blir ju fler om man har levt längre. Jag tror det är en anledning till att jag intresserar mig för samtal. Alltså hur man blir bättre på dem. Det är så kul att få höra andra berätta om sina liv. Vägen dit ser olika ut med olika personer. En man från Skövde på John Scotts Efter jobbet går jag till puben John Scotts. Jag frågar ett litet gäng, tre personer, troligen en familj, om bordet bredvid dem är ledigt. Jag sitter där med min öl och läser lite i en diktsamling av Friedrike Mayröcker. Hon var en uppburen österrikisk författare som jag blivit nyfiken på. Hennes arbetsrum var helt fullt av böcker, papper, lappar och saker. Det kallas hennes Zettel Universum, lappuniversum eller anteckningsuniversum. Hennes poesi är också mycket infallsrik (rymmer många idéer). Hon använder personligt material, referenser till litteratur och konst, filosofiska reflektioner, svårtydda metaforer…, you name it. Svårläst men fascinerande. När jag ska gå hejdas jag av mannen i sällskapet bredvid. Han undrar hur kvällen har varit. En sån där ovanligt social och kontaktsökande svensk som inte är allt för vanlig (men som man oftare träffar på pubar). Han frågar lite om vad jag jobbar med. Sedan kommer vi in på hans arbetsliv. Han är något slags chef på Volvo i Skövde men har inte någon formell utbildning. Han började arbeta i byggbranschen och har sedan jobbat sig uppåt och utbildats internt. Hans partner är socionom och jobbar med våldsutsatta barn. Dottern i familjen utbildar sig inom HR. Deras andra dotter är på väg till Göteborg från Köpenhamn där hon jobbar med något. De ska vidare till en kinarestaurang och käka middag. När de får höra att jag jobbat som sfi-lärare kommer ett gäng av de vanliga frågorna. Det handlar om olika invandrargrupper och kulturer. Vill de lära sig då? Detta eländiga de. Vill ni stiga ur er fördomsfulla bubbla, har jag lust att fråga. Jag försöker så gott jag kan trycka på att folk är folk, det vill säga olika fast sammantaget är vi ganska lika allihop. Och inget ont om denna välmenande familj från Skövde. De ser världen från sin horisont precis som vi alla gör. Jag önskar bara mänskligheten att vi kunde vara lite bättre på att utmana våra egna stereotypa uppfattningar. Det kanske är en del av det livslånga lärandet. Vem vet, måhända har Mayröckers poesi några idéer om hur vi kan tänka mer mänskligt om varandra. I väntan på att bli klokare önskar jag dig en skön söndag som bjuder på en ny berättelse eller ett oväntat samtal där du råkar befinna dig. /Kalle This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Plötsligt hörs sång från längst fram i spårvagnen. En grupp kvinnor har stämt upp i luciasången: “natten går tunga fjät, runt gård och stuva”. De har lövkransar på huvudet och under vinterjackorna ser man vita klänningar. De går av på nästa hållplats. Förmodligen är de på väg för att lussa i ett riktigt luciatåg. Spårvagnschauffören tackar dem genom vagnens högtalarsystem. Annars har jag inte deltagit i några luciafiranden i år. Jag har ätit några lussebullar och druckit glögg. Har du kanske sett något luciatåg i verkligheten eller på tv? Stockholmsresa Minns du att jag var krönikör i Sfi-lärartidningen 2024? Jag skrev en text till varje nummer (länkar här). Redaktör för tidningen är Annsofie Engborg. Nu har hon startat en pod också som heter Uppdrag Svenska. Det är en podcast för både lärare och inlärare. Avsnitten utgår från teman i sfi-lärartidningen. Snart kan du lyssna på ett avsnitt med mig. Det kommer handla om digitala hjälpmedel för språkinlärare. Självklart blir det mycket prat om AI. Jag tog tåget i Stockholm i tisdags för att spela in med Annsofie. Studion ligger i Solna. Jag skulle vara där på eftermiddagen, spela in en timme och sen åka hem igen. En resa över dagen alltså. Ett litet boksamtal Jag hittade min plats på tåget. Min plan var att läsa ett kapitel i Hundra år av ensamhet av Gabriel García Marquez. Den svenska författaren Lina Wolff har gjort en nyöversättning. Du kan höra henne berätta mer om det här. Jag lade boken på det lilla bordet och satte mig. Strax efter kom en man som hade platsen bredvid mig. Han sa ungefär “aha, läser du den” och berättade att han hade börjat på den men inte läst färdigt. Däremot hade han läst Kärlek i kolerans tid av samma författare. Sedan visade han boken han hade med sig: del 2 i Per Anders Fogelströms serie Mina drömmars stad. Det är en svensk klassiker inom genren arbetarlitteratur och handlar om arbetare i Stockholm. Jag skojade om att vi tydligen sitter i den bildade delen av tåget. Han svarade något avmätt att det skulle man nog inte tala högt om. Det var lite oklart om han skojade eller faktiskt inte ville bli uppfattad som bildad. I en alternativ värld kan man tänka sig att vi fortsatte prata om böcker vi hade läst. Kanske kunde vi jämföra våra upplevelser av Marquez böcker. Men där får jag ge dem rätt som tycker att svensk kultur är lite konstig. Vi sa inget mer till varandra på hela resan. Det kan man ju tycka är lite lustigt när vi ändå hade något gemensamt. Jag tolkade honom som att han ville vara för sig själv. Och jag hade fullt upp med mitt också. Jag skrev ett inlägg om läsning och AI-stöd på Linkedin om du vill läsa. Till Solna Jag bestämde mig för att åka direkt från Stockholms central till Solna. På pendeltåget kände jag direkt av den speciella stockholmska stämningen. Ett förvirrat par frågade på engelska om tåget gick till flygplatsen. Jag visste förstås inte säkert och vände mig till en medpassagerare. Efter några extra sekunder märkte mannen till sin stora förvåning att en annan människa talade till honom. Jag kanske överdriver. Men det kändes verkligen som han blev förvånad. Sen försökte han hjälpa till men visste inte riktigt säkert. Snart bröt en ung man in och förklarade kort, effektivt och utan att le att tåget faktiskt går till Arlanda. Känslan jag fick var att det var besvärligt med mänsklig interaktion. Kanske är jag bara lillebrorsan från den näst största staden. Men jag har fått den här känslan förut, att man helst inte pratar med varandra i stadsmiljön. Det är något effektivt och upptaget över stämningen. Har du några erfarenheter av huvudstaden? Ett burgarställe vid stationen Jag var hungrig och hittade ett snabbmatsställe. Det var tomt när jag kom in och mannen bakom disken stod djupt försjunken i sin mobiltelefon. När jag beställt visade han mig dock en plats och tände en infravärmare ovanför, som en “riktig” servitör. De gäster som sen kom efter mig fick inte samma service. Jag åt min burgare med utsikt över 2 höghus i gråblått mot en lika grå himmel. Husen måste vara en del av 60-talets miljonprogram då statens mål var att bygga en miljon nya bostäder på 10 år. De husen kontrasterade mot den låga bebyggelsen på Råsundavägen där jag sedan promenerade till poddstudion. En kvinna kom in och beställde pommes. Sedan ändrade hon sig och ville ha en korv till också. Mannen frågade om hon ville ha lite grönsallad och hon svarade med eftertryck “nej nej”. Inga onödiga grönsaker för hennes del alltså. Hon satte sig till vänster om mig och frågade “var finns det ketchup?”. Den stod i stället precis bredvid mig så jag räckte henne ketchupflaskan. Hon log, tackade och utbrast “ja, utan ketchup är inte livet värt att leva”. Vad svarar man på det? Hon hade i alla fall klart för sig vad som var viktigt i livet. En nedlagd pizzeria Råsundavägen som sagt. Jag insåg att jag inte skulle hinna promenera till Filmstaden. Jag hade inte koll på detta men där spelades tydligen många kända svenska filmer in. Jag tog dock en liten promenad upp och ner längs gatan. Det var en blandning av bostadshus, finare och lite mer alldagliga affärer, en kyrka och så något som såg ut att ha varit en pizzeria. All verksamhet verkade vara nedlagd. Möjligen renoverade man lokalen. Jag tittade in och vid ett bord i mitten satt två medelålders män och drack kaffe. Deras uppmärksamhet riktades mot en liten tv i lokalens hörn med nyheter på arabiska. Det såg ut som en poetisk scen i en film. Frågan är vad den handlade om. Inspelningen Jag vände tillbaka och gick in på The Purpose Studio som låg i bottenplan på ett bostadshus. Här blev jag varmt och professionellt välkomnad. Annsofies röst hördes från ett annat rum. Hon spelade tydligen in ett annat avsnitt med en annan gäst. Jag fick en kaffe och småpratade lite med en kvinna som var med och drev studion. Hon förklarade lite hur det skulle gå till tekniskt. Sedan kom Annsofie ut och vi småpratade lite om dagens tema. Sedan var det dags för inspelning. Vi gick till ett litet ljudisolerat rum med ett ståbord och två mikrofoner. Jag fick instruktioner att inte slå till bordet eller något annat som kunde skapa störande ljud. Jag och Annsofie hade förberett frågor och svar på ett ungefär. Inspelningen skulle ta ca 30 minuter. Om vi kom av oss eller svävade ut (=prata för länge och ofokuserat) skulle producenten stoppa oss. Det hände två gånger. Då backade vi och tog samma fråga en gång till. Det blev ett trevligt lite samtal där vi diskuterade möjligheter, utmaningar, olika digitala verktyg och våra egna erfarenheter av dessa. Jag pratade bland annat om hur AI kunde hjälpa till att läsa poesi på ett nytt språk. Avsnittet kommer publiceras snart så då kan du lyssna själv. Dikten jag pratade om är denna av Kristina Lugn. Och så lite konst Jag hann med en konstutställning innan jag åkte hem. På en våning fanns utställningen Landet utom sig med fotografier av Lars Tunbjörk. Det är humoristiska foton som skildrar Sverige utanför storstäderna. Rekommenderas! Jag har redan sett hans foton flera gånger så jag valde utställningen Festen som inte blev av med verk av konstnären Meta Isæus-Berlin. Det var en mer allvarlig utställning med motiv från hemmet. En installation var en säng som rämnat på mitten. Flera verk var installationer med bord där något inte stämde. Jag associerade till familjegemenskap där något avbrutit eller stört. Det fanns även målningar som förstärkte detta tema. Jag tycker definitivt att utställningen var sevärd. Hemresan Resan hem bjöd inte på något speciellt. Jag skrev ner några intryck från dagen och tog en kaffe i bistrovagnen. En trevlig herre med sina rötter i Iran (förmodar jag) serverade. Han uppmanade oss också att kontrollera tågnumret mot biljetten på tåget vi faktiskt satt på för att undvika misstag. En ordningssam själ. Det var väl det. Jag länkar podden här och på Instagram när den är ute. Och så önskar jag dig en söndag på resande fot, i de yttre eller inre landskapen. Ta hand om dig! /Kalle This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Killen framför mig beställer falafel på arabiska. Jag säger “en falafelrulle, tack” och lägger sedan till “eller wa7de falafel då”. Han framför mig plockar upp det: “du uttalar det bra i alla fall”. Det blir ett trevligt samtal om ditt och datt medan vi väntar på vår falafel. Han jobbar som bilmekaniker. Jag lyckas ställa den för mig osannolika frågan: “vilken är din favoritbil?”. Han svarar med en exklusiv svensk sportbil som jag aldrig hört talas om. Är det någon som vet vilken det kan vara? Jag vet att jag kan googla och ChatGPT:a. Men det är roligare att fråga. Det såg verkligen ut som en sportbil. Jättedyr och exklusiv. Tror namnet började på C men jag kan ha fel. Och han sade att den var svensk. Att slänga in lite arabiska i det sammanhanget bröt isen. Det kan vara så lite som gör det. Men det är inte alltid lika lätt att hitta nycklarna. Mina kollegor talar om Lisa Larson. Vem sjutton är det? Det är jultider och samtalet handlar om julpynt. Det är några prydnadsföremål som föreställer ett luciatåg. De är dyra men alla runt bordet verkar känna till dem. Jag googlar och hittar något jag känner igen: Det här lejonet hade min farfar och farmor på sin spiselkrans (=en hylla ovanför en spis). Okej, det var alltså Lisa Larson som designade detta. Hon var verksam på Keramikstudion Gustavsberg och jag tror de tillverkar hennes saker fortfarande. På deras hemsida kan du se bilder av hennes verk. Samtal om julpynt är lika utmanande för mig som samtal om sportbilar. Här klarar jag mig på grund av ett lejon. Passa in och hitta rätt Vadå klara sig? Det låter väl lite dramatiskt? Om man inte kan något om ämnet är det väl bara att vara tyst? Jo, fast det är ju inte så kul. Man vill ju vara med i samtal i skolan, på arbetet och i andra grupper. Jag tror de flesta vill det i alla fall. Man vill vara med i gemenskapen på något sätt. Och då försöker man passa in sig själv. Man vill vara sig själv men hitta något gemensamt med andra. En grupp kan utveckla sin egen kultur. Vissa saker funkar bättre än andra, att göra, att prata om osv. Det gäller liksom att hitta rätt med sig själv i mötet med de andra, med gruppen och med kulturen. En dag sitter några kollegor och pratar om film. Trevligt! Här borde jag ha något att komma med. Men jag känner inte igen filmerna, skådespelarna och regissörerna de pratar om. Det blir svårt att bidra med något. Det är visserligen kul med tips på nya filmer. Men det hade varit kul att kunna säga något själv. En film de talar om påminner mig om en videoinstallation jag har sett på en konstutställning. Men jag passar. Det känns för långt från ämnet och skulle lätt landa fel. Vad snackar han nu om liksom? Lite svårt att berätta om en konstvideo på ett kort och underhållande sätt. I ett annat samtal testar jag. Kollegorna pratar om pulverdrycker, sådana där man dricker om man gymmar eller bantar. Det får mig att tänka på en scen i boken Systrarna av Jonas Hassen Khemiri. Jag gör ett inspel men det faller ganska platt (=missar målet/får ingen effekt). Det blir lite omständligt att förklara vilka karaktärerna är i en bok och hur det hänger ihop med pulverdryck. I ett annat samtal har jag mer tur. Jag och en kollega läser samtidigt boken Middlemarch av George Eliot. Sannolikheten för det är ju inte så hög. I det samtalet hittar vi fler gemensamma nämnare. Det ena leder till det andra. Känslan av gemenskap just där och då blir påtagligare. Vadå självmedveten? Jag får erkänna att jag är självmedveten (=medveten om mig själv i olika situationer). Men det har också blivit ett intresse. Hur funkar sociala situationer? Vad gör att det funkar och var blir det stopp? Hur kan jag bli bättre på att möta och interagera med olika personer? Det är alltid ett samspel men det går att utvidga sin palett av sociala möjligheter. En bra förutsättning är att försöka acceptera att folk är olika och interagerar på olika sätt (vilket inte alltid är så lätt). Påståenden är bättre än frågor Det är bättre att påstå något än att fråga, om du vill att samtalet ska ta fart. Håller du med? Ett tydligt påstående kan skapa mer motivation för den andra att svara. Till exempel om du tycker att frågor är bättre. Då får du förmodligen lust att säga emot mig och förklara varför. Det var en kompis som tog upp detta. Hans son studerar något slags kommunikation inom det militära. Kommunikation är viktigt inom många områden. Jag tyckte det var intressant i all fall. Jag har tänkt att samtal drivs av frågor. Men det kan förstås vara lika intressant att hävda något. Det är definitivt en nyans att ha på sin kommunikationspalett. Testa när du får chansen! * Bilar är det perfekta samtalsämnet. * Lisa Larson har en helt egen stil i sin design. * Det är svårt att komma på vad man ska säga i samtal. * Pulverydryck är ett perfekt alternativ till lunch. Det är lagom att sluta här Intressant det här med samtal. Jag borde kolla upp lite forskning om det. Det måste finnas massor. Men vi kan också tänka själva. Jag är alltid nyfiken på tankar och idéer om det här ämnet. Jag hoppas att att du passar in som du är i din söndag! /Kalle This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Förra fredagen var jag med på en studiecirkel. Det var en blandad skara (=grupp) som träffades online. De flesta var socialarbetare. Det fanns också folk från den idéella sektorn och från ett bostadsbolag. Vad handlade det hela om? Temat för studiecirkeln är relationell välfärd. Det är framför allt ett begrepp inom socialt arbete. Men vuxenutbildning är också en del av välfärden. Så jag tyckte det var intressant för mig. Med välfärd menas här tjänster från det offentliga av olika slag. Det relationella fokuserar på relationen. Kanske inte så överraskande. Mer om det snart. Jag kan berätta lite om temat för den träff jag var med på. En schackklubb i Oslo Gruppen hade bjudit in en gäst. Det var en kille från Norge som heter Sadiq. Han är socialarbetare och berättade om ett projekt han hade drivit i östra Oslo. Han arbetade i ett område där många människor har utländsk bakgrund och den ekonomiska standarden inte är jättehög. Det är alltså ett sådant område som ofta kallas utsatt i svensk diskussion. Sadiq ville inte använda det ordet. Han menar att det blir stigmatiserande (=att man pekar ut en grupp människor och kopplar dem till en negativ stereotyp). Sadiq hade startat en schackklubb för barn och ungdomar på en skola i området. Han berättade ganska mycket om de organisatoriska utmaningarna. Han hade lockat ungdomar till klubben genom att bjuda in Norges schackmästare Magnus Carlsen. Han bildade en förening för klubbem. Han såg till att föreningen blev medlem i Norges schackförbund. Det gjorde det möjligt att få bidrag (=söka pengar) och kunna delta i tävlingar. Genom föreningen kunde han också hjälpa en del av ungdomarna att få jobb. Sadiq menar att schack är en perfekt anledning att mötas. Nästan alla kan spela. Utrustningen är billig. Schack gör inte skillnad på gammal och ung eller var man kommer ifrån. Klubben blev en möjlighet för ungdomarna att besöka olika delar av Oslo. De var med på olika tävlingar, fick möta ungdomar från andra områden och blev stärkta i sin identitet. Schack blev en väg till att delta i samhället på flera sätt. Relationell välfärd I Sadiqs fall hjälpte han ungdomar att utvecklas genom en schackklubb. En viktig del i arbetet var de relationer som klubben möjliggjorde. Men vad betyder begreppet mer generellt? Begreppet verkar komma från en författare som heter Hillary Cottam. Hon har forskat och skrivit om socialt abete i olika sammanhang. Hon har bland annat skrivit en bok som heter Radical help (radikal hjälp). Det finns ett Ted Talk på YouTube som ger en introduktion till hennes idéer. Grundtanken är att fråga människor vilken hjälp de vill ha. Det är en filosofi som bygger på relation och dialog istället för kontroll. Många insatser för människor utformas utan deras deltagande. Myndigheterna bestämmer vilken hjälp som behövs och hur den ska ges. I relationell välfärd eftersträvar man mer jämlikhet och delaktighet. Det kan låta idealistiskt. Om du tittar på TED-talet med Cottam presenterar hon vissa ekonomiska argument också. Socialt stöd som inte ger effekt är också dyrt. Vuxenutbildning? Komvux, sfi etc är också en del av offentlig service, alltså en del av välfärden i Sverige. Kan den också inspireras av relationell välfärd? Kan utbildningen utformas mer i dialog med de som studerar? Det står i skollagen att eleverna ska ha inflytande över utbildningen. I praktiken är det inflytandet ganska marginellt. Går det att tänka nytt här? Podcasten Med kriminella hälsningar Den här podcasten produceras av Göteborgs universitet, institutionen för socialt arbete för att vara mer exakt. Podden handlar om kriminalitet av olika slag och forskning om kriminalitet. Avsnitt sexton heter En annan värld är möjlig (https://play.gu.se/media/16.%20En%20annan%20v%C3%A4rld%20%C3%A4r%20m%C3%B6jlig/0_0xfmcc01/607258) och där finns en intervju med Sara som handlar om relationell välfärd. Sara är från Norge men anpassar sitt språk mycket för svenska lyssnare. Intervjun är ungefär 20 minuter in i avsnittet. Jag kan rekommendera de andra avsnitten också. Hur hamnade jag här? Jag skrev ju om nätverkande för två veckor sedan. Det här är ett exempel. För ca 2 år sedan fick jag kontakt med en kvinna på Linkedin. Hon jobbade med ett projekt i Uddevalla då. Vi chattade lite och det var allt. Nyligen skrev hon ett inlägg om det här med relationell välfärd, och att de jobbade med det i Göteborgs stad. Jag skrev att jag var nyfiken och så blev jag inbjuden till det här. Nätverkande funkar oftast bäst när man vill lära sig något snarare än att söka ett visst resultat. *** Det var det för den här söndagen. Jag önskar dig en fortsatt relationell sådan. /Kalle This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Jag tänker på temat hem/hemma. Jag översätter en dikt av Alexandras* som finns i boken Cartilage - a story about edges (=brosk - en berättelse om kanter/gränser). Dikten Inte en, men många sfärer av tankar, intryck, antaganden, erfarenhet. Inte kristallklart men färgat av det förflutna, filtrerat och förvrängt av envishet. Människornas värld är mångfaldig Som kräver översättning att överbrygga Klyftan till en mer perfekt förening. Avgrunden mellan dem är omöjlig Att skjuta ifrån sig, dra till sig, att skära av, att mäta. Det passar bara som en paus mellan sånger, mörkret mellan stjärnorna. Utrymmet som tillåter mångfalden inte bara att existera, men också att känna till det. Ett avstånd enbart att överbryggas med det här, en berättelse, en sång, en bild, en dans, Och bara ibland att kalla hem. Det här är en ganska bokstavlig översättning. Det är inte en poetisk tolkning. Behärskar du engelska? Välkommen att diskutera bättre översättningar! Inledande tolkning Är vi någonsin hemma? Var är det i så fall?Vi går i dialog med dikten,först i några inledande tolkningar, rad för rad: * Vår tanke rör sig snabbt, från det ena till det andra. * Vi upplever saker, sedan tolkar vi och det här skapar vår erfarenhet. * Vår upplevelse av världen är en konstruktion. * Det finns ingen ren tolkning. Vår tolkning påverkas av våra tidigare erfarenheter. * Här är envishet nyckelordet. Jag tolkar det så här: vi försöker hålla fast vid en tolkning av världen. Våra vanor filtrerar vår upplevelse. * Vår värld har många nyanser. Det finns många perspektiv. Det finns många olika livsöden. * Vi behöver hjälp att förstå varandra. Vi behöver tolkar. Det kräver översättning. * Vi kan tänka oss en fullständig gemenskap. Vi behöver förklaringar, tolkning och översättning för att nå dit. Det finns stora avstånd mellan oss och inom oss. * Avståndet är en avgrund. Avgrunden är stor. Det känns omöjligt att komma till andra sidan.¨ * Alla sätt, metoder, försök kommer till korta (=de lyckas inte att nå hela vägen), * Det viktiga är sånger, bilder, texter, pjäser, musik. ‘ * Det är i glappet (=utrymmet) mellan förståelse och intuition som möjligheter uppstår. * Utrymmet är förutsättningen för att mångfalden finns. Det är också grunden för att förstå den. En filosofisk rad. Den är svår att förklara på ett enkelt sätt. * Det är ett avstånd som ska överbryggas (=broar ska byggas) * En berättelse, en sång, en bild, en dans. * Bara ibland kan detta kallas hem. Kanske finns hemmet i överbryggandet. Kanske finns det i mellanrummet eller i berättelserna, sången, dansen, alltså i konsten. Kanske är dikten själv ett tillfälligt hem. Bilden Dikterna i boken har sällskap av bilder. Jag är inte alls lika van att tolka bilder. Jag ska försöka säga något ändå. Jag får intrycket att kvinnan på bilden speglar sig i ett glas. Glaset består av olikfärgade fält. Effekten blir att ansiktet delas upp i olika delar. Kvinnan som står framför glaset/spegeln håller en spik mot glaset och en hammare i andra handen. Jag får intrycket att hon är i färd att krossa glaset med spiken. Man kan tänka sig att det handlar om att ta sig igenom en splittrad bild av självet till något sannare. Jag tänker på diktens “inte kristallklar” och “färgad av det förflutna”. Finns det en klarare bild bakom spegelbilden. Ansiktet är vad jag kan döma ett självporträtt av Alexandra. Och vidare Dikten heter Gap vilket kan översättas med lucka, glapp, mellanrum. Den lyfter fram en värld av splittring. Det finns många sprickor i diktjagets självbild och världsbild. Denna splittring eller mångfald kräver översättning och överbryggande. Avståndet som mellanrummen skapar är också förutsättningen för kunskap. Det är en filosofisk dikt. Den säger något om världen, subjektet som upplever världen och om vägar till förståelse (berättelser, musik, konst). Och detta överbryggande kan ibland leda hem. Ibland läser jag betonat i diktens sista rad. Frågan är vilket hem vi talar om här. Är det en känsla av att känna sig hemma? Är hemmet en metafor för att förstå sig själv? Att förstå sin plats i världen? När jag läser dikten får jag en känsla av rörelse i tiden. Det har konkret att göra med orden “erfarenhet” och “färgat av det förflutna”. Diktjaget och läsaren kommer från något. Vi rör oss framåt i en stor mångfaldig värld. Finns det något hem i en sådan ständig rörelse. Ett hem associerar vi normalt med en plats. Plasten vi bor på eller platsen vi kommer från. När jag åker till mina föräldrar känns det som att åka hem. Det är för att föräldrarna symboliserar hem, inte för att huset någonsin varit mitt hem. Hemmet är dock fortfarande knutet till en viss plats. Det hem som dikten talar om verkar vara något annat. Hemmet verkar uppstå i en process av uttryck och skapande. När översättandet eller överbryggandet lyckas kan en hemkänsla uppstå. För mig ger det en känsla av dynamik och tillfällighet. De hem som dikten talar om verkar påminna mer om lägerplatser på en vandring. Man slår upp sitt tält och för natten är det ens hem. “På ställen, där man sover blott en gång,blir sömnen trygg och drömmen full av sång." som Karin Boye skaldar. Där Karin Boye verkar mena att själva rörelsen är “hemmet” (även om hon inte använder ordet hem) så får jag känslan av att Alexandras dikt pekar mot något bortom mångfalden och splittringen. Det finns något platonskt eller andligt i texten. Kanske övertolkar jag. Kanske beror det på andra saker Alexandra sagt och skrivit. I dikten finner jag dock ordet “förvrängt” (warped) och “en perfekt förening”. Särskilt ordet förvrängt antyder att det finns något sant (hur kan det annars förvrängas?). Ordet “perfekt” ger också känslan av något helt eller idealt. Det skulle kunna läsas som en underliggande “perfekt” verklighet. “Överbrygga till en perfekt förening” låter dock mer för mig som att något skapas eller uppstår i försöket att skapa. Där betonas processen snarare än en oföränderlig bakomliggande sanning. Måhända kommer Alexandra säga att det är samma sak, att skillnaden är en illusion. Vad jag fastnar för Jag fastnar för den här tvetydigheten i dikten, som jag tolkar den. För mig känns tanken att det inte finns något “hem” naturligare. Vi är egentligen aldrig hemma. Mångfalden, klyftan, utrymmet, avgrunden, mörkret - det är ord som pekar mot något vi inte kan fånga. Något vi inte kan nå. Något vi inte kan greppa eller förstå till fullo. Jag skulle säga att vi alltid är på väg hem, men att vi aldrig kommer dit. Det i dikten som antyder en sanning eller förening läser jag som något vi längtar efter. Det är något vid horisonten. Vi kan åka mot det men vi kommer aldrig dit. Där avslutar jag min läsning och reflektion. Välkommen att ta vid med din! Jag önskar dig en söndag som bygger bryggor i mångfalden! /Kalle *Alexandra är flitig läsare av min substack och kommenterar ofta mina texter här. Vi har också setts några gånger. Därför väljer jag det mer informella förnamnet. Hade det här varit en formell “recension” eller analyserande text hade jag istället använt hennes efternamn Iosub. Hon publicerar texter på sin substack: This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

I fotboll är det viktigt med förflyttningar. Spelarna måste röra på sig. Annars blir det inga mål. Min chef var glad i veckan. Resultatet av medarbetarenkäten hade kommit in. Vi hade gjort “en positiv förflyttning”. Enkäten visade ett positivt resultat. Vi var i allmänhet nöjda med arbetsplatsen. Medarbetarenkät är en undersökning där alla på en arbetsplats får svara på frågor om arbetsmiljön och hur man trivs med arbetet. Den tar upp många frågor om ledarskap och sociala aspekter av arbetet. Två användningar av ordet förflyttning. En är mera konkret. Fotbollsspelare rör sig på en fotbollsplan. Den andra är mer metaforisk. En känsla eller kultur har förändrats. En arbetsplats har rört sig från en känslomässig position till en annan. Ordet förflyttning kan man höra i många formella och tekniska sammanhang. Det är mitt intryck när jag söker efter exempel på nätet. Jag tror också det är ganska vanligt att använda metaforiskt. Då handlar det ofta om känslor, tankesätt och mer abstrakta förändringar. Ett sammanhang är det militära. En armé förflyttar sig. Man kan prata om truppförflyttningar. Man kan förstås använda ord som röra sig och flytta sig men jag tror just förflytta sig är ganska vanligt när man pratar om krig. Nästa drag En annan förflyttning är ett drag. Jag tänker på spelet schack. Att flytta en pjäs kallas ett drag. När det är din tur att flytta en pjäs säger jag “det är ditt drag”. Mer allmänt kan man säga “det är din tur”. Kastar man tärning i spelet kan man säga “det är ditt kast”. Ett drag handlar om en förflyttning. Det här används också metaforiskt. Det är hans/hennes/hens/deras drag kan användas i många situationer (grammatik: ett drag - många drag). Man kan säga det när man väntar på att någon ska göra något. Det kan vara i en förhandling eller någon annan kommunikationssituation. Det kan passa i en rättegång. Det kan användas om krig. I alla sammanhang där det finns en strategi kan uttrycket passa Samma är det med tärningar och kast. Vanligast är kanske den gamla sentensen “tärningen är kastad”. Jag tror det kommer från antika rom. Det betyder att man har gjort något och nu är konsekvenserna oundvikliga. Man kan bara vänta på vad som kommer hända härnäst. Vi kan även låna uttryck från kortspel. Att ha bra kort på hand betyder att man har bra förutsättningar. Lagt kort ligger betyder att man inte kan ändra sig. Att ha ett ess i rockärmen betyder att man har en oväntad och bra lösning på ett problem. Spelets regler Att se något som ett spel är en vanlig metafor. Det kan handla om olika aspekter av spel. Det kan vara turmomentet, att det handlar om tur. Det kan belysa att något handlar om strategi. Det kan lyfta fram vinnar och förlorare i en situation. Det kan visa att en situation styrs av regler. Det kan beskriva personerna som spelare. Det kan ibland antyda att en person eller situation inte är ärlig. I spel försöker man ju ofta dölja sina intentioner. Det kan bli cyniskt att se allt här i världen som spel men ibland passar det in. Senast jag förhandlade om lön kommenterade min chef när vi var färdiga: “ja, det är spelets regler” eller kanske “sånt är spelet”. Jag minns inte exakt.Hon menade den lilla process det blir när den som ska anställas säger en “för hög” summa och arbetsgivaren svarar med en lägre och sen kommer man överens om något. Har vi gått i mål? Det började med ett ord och sen blev det associationer till spel. Det går förstås att hitta fler uttryck om man letar. Nu är ju inte detta ett spel med start och mål, början och slut, vinnare och förlorare. Det är mer en oändlig process av kommunikation. Trevligt att du vill vara med i min process, läsa, fundera och kanske svara. Jag hoppas att du spelar dina kort rätt denna söndag så att du blir helgens segrare. /Kalle This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Välkommen att bolla idéer med mig. En kompis och jag pratade om nätverkande och hur man kan hjälpa folk med det. Man kan också säga professionella relationer. Eller relationer i studier och arbetslivet. Eller nätverkande. Bara vi vet ungefär vad vi pratar om. Våra relationer är viktiga när vi studerar, söker jobb och för att klara oss när vi jobbar. Jag tror alla kan hålla med om det. Det här kan vara utmanande för alla. Särskilt svårt är det ofta i ett nytt land på ett nytt språk. Det var det jag och min kompis snackade om. En viktig fråga är vad nätverkande är. Vissa verkar vara bättre på det. Men vad är det egentligen? Vi får analysera saken om vi vill förstå den bättre. Jag har börjat. Bidra gärna med dina tankar. Kanske tycker du att jag har helt fel. Öva på att uttrycka det på svenska i så fall 😊! Jag börjar i alla fall. Så får vi se var vi hamnar. 3 generella K:n Kontakter: vi vill lära känna nya människor. De kan hjälpa oss och lära oss saker. De kan sätta oss i kontakt med andra människor. Nätverk bygger mycket på kontakters kontakters kontakter. Man känner nån som känner nån. Kunskap: det här är lite underskattat tycker jag. Folk kan en massa saker som jag inte kan. Alla kan lära mig något. Du kan lära mig något. Din morfars kusin kan lära mig något. Jag tänker att 85% av tiden minst när vi “nätverkar” så ska vi öppet och fördomsfritt försöka lära oss saker av andra. Lyssna efter vad folk gör, tänker, känner och värderar. Det finns mycket att upptäcka på det här temat. Två saker: 1) om personen är i branschen du vill jobba i vill du förstå på djupet hur den personen tänker och 2) eftersom allt nätverkande börjar med att hjälpa (inte få hjälp) behöver du förstå den andra för att kunna hjälpa till. Ursäkta en kapitalistisk metafor. Den du pratar med är kunden. Ditt uppdrag är service. För att ge bra service behöver du förstå kunden. Eller en romantisk metafor om det känns bättre: du behöver förstå din älskade för att skapa en bra relation. Poängen är att vi alltid kan bli bättre på det här. Vi kan förstå oss själva och andra bättre och öva på detta i praktiskt relaterande. Karaktär: tänk rykte, andras intryck eller ,om det känns bekvämt, personligt varumärke. Hur uppfattar andra dig? Det är viktigt när vi snackar relationer i studier och arbetsliv. Ord som är bra att andra tänker: pålitlig, kunnig, klok, hjälpsam, trevlig osv. Vi vill inte att folk ska tänka: opålitlig, okunning, korkad, självisk osv. Den här bilden av dig själv skapar du i varje interaktion. Det orkar ju ingen tänka på hela tiden. Men det kan vara bra att skärpa sig i vissa sammanhang. Sen kan vi ju alla göra vårt bästa för att vara trevliga och pålitliga som personer. Har man det som vana blir det lättare. Och sen har vi alla utmaningar. Mycket kan vi inte hjälpa. Och det kan påverka hur trevliga och hjälpsamma vi orkar vara. Där behöver vi varandra. För ingen människa är en ö. Det är en större diskussion. Jag har den gärna den också. Men att försöka göra ett gott intryck har vi mycket att vinna på. Oj vad inledningen blev lång men över till själva nätverkandet. Vad handlar det om? Saker som underlättar relationer i studier och arbetsliv * Visa dig! Säg hej! Möt människors blick. Ha ett “öppet” kroppsspråk. Presentera dig. Visa att du är positiv att möta nya människor. * Sök upp nya sammanhang! Du vill ha nya kontakter, ny kunskap och bli känd för nya personer. Då räcker inte samma gamla vanliga. Du behöver ut ur din bekvämlighetszon. * Presentera dig effektivt! Vem är du? Vad gör du? Vad kan du? Vad vill du? Vad engagerar dig? Vad drömmer du om? Kan du sammanfatta det på en halv minut? * Lär känna! Vem står framför dig? Vem är hen? Vad kan hen?… Repetera frågorna från förra punkten. Kan du lära känna en annan person på en och en halv minut? * Fördjupa! Vi har sällan mycket tid. Hur för man ett samtal? Den som styr i pardans för. Att föra i ett samtal eller en dans är en konst. Hur övar du på det? * Introducera! Hänvisa till andra. “Du borde prata med Karl”. “Min vän Karla har jobbat i den branschen”. “Jag känner några som studerat på ABC-skolan, du kan få deras mejladresser”. Att dela med sig av sitt nätverk är en viktig del av nätverkandet. * Bjussa (=var generös)! Det är den generella punkten här. Den som hjälper får hjälp. Den som är hjälpsam vill andra hjälpa. Var positiv, intresserad och uppskattande. Erbjud stöd och hjälp när du kan. Det kommer tillbaka på ett eller annat sätt. Dessutom blir man ofta mer avslappnad av att fokusera på andra än sig själv. * Följ upp! Ring, mejla, hör av dig på något sätt. Vi glömmer nya personer lätt. Hitta sätt att etablera relationer du vill behålla över tid. Vårda dina relationer. * Digitalisera! Finns på nätet i relevanta sammanhang. För studier och jobb är ofta Linkedin en bra plattform. Men helt andra digitala nätverk kan vara relevanta. Det digitala kan vara ett komplement till det fysiska. Det kan vara vägen till en första kontakt. Det kan vara ett sätt att hålla kontakten. * Dokumentera. Skriv ner namn och kontaktuppgifter. Gör anteckningar om vad folk gör, kan och vad ni har pratat om. Din mix, ditt mingel Alla nätverkar på något sätt. (Undantaget skulle vara en total eremit. Men de läser nog inte den här texten.) Den som nätverkar medvetet gör något av ovanstående. Vilka saker man väljer beror på person, behov och sammanhang. Fundera på vad som skulle passa dig. Vad skulle kunna hjälpa dig? Vad skulle kännas spännande att utmana dig själv med? Vad skulle du vilja ha mer konkreta tips kring? Kommentarsfältet är fritt! Nätverkandet kan börja redan där. Jag önskar dig en sammankopplad söndag! /Kalle This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Okej, jag får erkänna. Jag har inte följt förslaget om bidrag för frivillig återvandring (återvandringsbidrag) speciellt noga. Tanken är att uppmuntra fler invandrare att flytta tillbaka “hem”. En person över 18 år kan få 350 000 kronor i bidrag. De senaste veckorna har reformen fått uppmärksamhet (en snackis är en fråga som många pratar om). Det började med ett brev från Jokkmokks kommun. Brevet skickades till den nationella samordnaren för frivillig återvandring som heter Teresa Zetterblad. Vi tittar på brevet, några ord och diskuterar frågan. En samordnare är en person som ska hjälpa till att skapa samarbete. Flera kommuner, organisationer, enheter eller liknande ska samarbeta. Samordnarens jobb är att underlätta samarbetet. Teresa Zetterblad har kontaktat alla kommuner i Sverige. Hon erbjuder kommunerna hjälp att informera och underlätta återvandringen. Åter betyder alltså tillbaka. Invandring är att flytta till ett land. Återvandring är att flytta tillbaka. Roland Boman som ordförande i kommunstyrelsen i Jokkmokks kommun börjar sitt brev “Tack men Nej Tack”. Analys av brevet Brevets budskap kan sammanfattas så här: * Jokkmokks kommun vill inte dela upp människor i vi och de utifrån ursprung. * Jokkmokk vill inte “förvisa” människor som bidrar till Sverige. * Regeringens politik bygger inte på svenska värderingar. Här kan du läsa hela brevet. Vi kan börja med uttrycket “tack men nej tack”. Det kan på ytan låta som ett artigt sätt att säga nej. Här och i de flesta fall används det ironiskt eller sarkastiskt. Uttrycket understryker att man säger nej tack. Det som står längst upp är ett diarienummer (dnr). Ett diarie är ett system där kommunen sparar alla handlingar (brev, mejl, protokoll osv). Det gör att man kan hitta allt senare. Du kan kontakta en kommun och be om handlingar i en viss fråga. Det är en viktig del av demokratin att offentliga handlingar sparas och är tillgängliga. Första stycket En förfrågan är ett mer formellt sätt att någon har frågat eller bett om något. Att bistå betyder att hjälpa till/assistera. Förvisa betyder att tvinga någon att lämna en plats. Frasen det finns mycket att säga om låter i sammanhanget kritiskt. Man förstår att brevet kommer kritisera flera punkter. Och att den som skriver har mer att säga än det som står i brevet. Att använda ordet förvisa är ett retoriskt drag från Boman. Han visar direkt hur han uppfattar förslaget om “frivillig” återvandring. Sedan skriver han att “Jokkmokk är VI, inte vi och dem”. Med det gör han klart hur han ser regeringens förslag. Han ser det som ett sätta att dela upp människor efter “bakgrund, födelseland eller hudfärg”. Att skriva att Jokkmokk och regeringen har olika människosyn är också ett ganska starkt påstående. Frågan handlar om moral, inte bara om ett visst politiskt förslag. Andra stycket Låt oss titta på “de krafter som driver regeringens politik mot våra medmänniskor”. Våra medmänniskor understryker tanken att alla i Jokkmokk är ett “vi”. Ordet mot betonar igen att förslaget ses som fientligt. Med de krafter pekar Boman generellt på främlingsfientliga idéer i politiken. Att föra betyder att styra/påverka. Den förda politiken är ett kortare sätt att säga den politik som regeringen för. Att säga att den förda politiken inte är svensk kopplar ihop förslaget med den nationalism som ligger bakom. De flesta tänker nog på Sverigedemokraterna men det är flera partier som pratar om svenskhet och svenska värderingar i dagens debatt. Här vänder Boman på argumentet och säger att det här politiska förslaget inte passar i Sverige. Tredje stycket Här fortsätter Boman skriva att regeringen har “ett osvenskt sätt att se på människor och dess värde” (extrauppgift: hitta grammatikfelet i meningen). Han fortsätter sen säga att regeringen inte förstår svenska värderingar, den svenska mentaliteten, den svenska arbetslinjen och den ursvenska folksjälens djup. Retoriskt kan man se detta som en överdrift (hyperbol). Boman vill göra tydligt att han inte håller med om att regeringens politik är nationalistisk eller gynnar Sverige. Särskilt frasen “den ursvenska folksjälens djup” ser jag som en ironisk överdrift. Jag har lite svårt att tro att Boman tror att en sådan finns (men vad vet jag). Ursvensk betyder alltså ursprungligt svensk från långt långt tillbaka. Begreppet folksjäl syftar på att det finns ett visst sätt att tänka, känna och se världen som är kopplat till det svenska folket. Både ursvensk och folksjälens djup låter som gammaldags nationalistiska tankar. Jag tror Boman skriver så av retoriska skäl, för att vända perspektivet upp och ner. Man kan sammanfatta det: “det är vi som är de riktiga nationalisterna och bryr oss om Sverige, inte ni som vill kasta ut folk”. Fjärde stycket Att betacka sig är att säga nej tack till något man tycker är fel eller osmakligt. Det är faktiskt ett sätt att säga vi är för bra, fina, goda för att tacka ja till förslaget. Det är också underförstått ett sätt att säga att den som föreslår ska skämmas. Så tolkar jag ordet i alla fall (välkommen att komma med en annan tolkning). Efter det upprepar Boman tanken att förslaget är fientligt mot invandrare. Han kallar det anslag och hot. Anslag kan betyda “plan som går ut på att förstöra eller skada” (Svensk ordbok). Det är inte så vanligt men passar brevets lite högtidliga ton. Kommentar Det är många kommuner som har tackat nej till den nationella samordnarens förfrågan om ett möte. En intressant sak är att flera kommuner har skrivit “vi följer Jokkmokk”. På sociala medier har “tack men nej tack” och “Jokkmokk” blivit symboler för motstånd mot en viss politik kring integration och invandring. Bomans brev har också fått kritik. Brevet upprepar människor som “arbetar och bidrar”. Även de som inte kan arbeta eller bidra har mänskliga rättigheter, menar kritikerna. En annan intressant kritik kommer Övertorneås kommunalråd. Klicka här för att lyssna. Tycker du detta är intressant kan du hitta många nyheter och kommentarer genom att googla. En intressant sak att fundera på här är hur regeringens politik krockar mot lokala politikers perspektiv. Det är något vi kan diskutera mer i kommentarerna. Jag önskar dig en fin söndag oavsett vart din vandring bär. /Kalle This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Jag kom att tänka på något jag läste i filosofin. Jag tror det var filosofen Heidegger. Det hade något med existentialism att göra i alla fall. Att existera är att vara, att finnas till. Existens är själva varandet som substantiv. Språket är konstigt. Du som läser existerar (tror jag). Det känns ganska lätt att förstå. Din existens å andra sidan, vad är det? Vi kan lätt göra ett substantiv. Men vad står substantivet för? Kan ditt tillstånd att finnas till betraktas som en grej? Inom existentialismen gör man det i alla fall. Existensen, speciellt människans, betraktas som ett objekt att studera. Hur är det att vara människa? Vad är speciellt för varandet, för existensen? Det är intressant att fundera på. Gör du det ibland? Om jag minns rätt skrev Heidegger om att människan är kastad in i verklighten. (Rätta mig om jag minns fel. ) Det låter ju lite konstigt. Vad kan menas med det? Jag tänker på det som omständigheter. Det finns en oändlig mängd omständigheter som påverkar oss. Vi kan inte känna till alla. Vi kan påverka en försvinnande liten del av dem. Det börjar med födseln (kanske). Jag föddes till exempel 1976. Då förlorade socialdemokraterna regeringsmakten efter 44 år, kalla kriget rådde mellan öst och väst och kärnkraften debatterades. Färg-TV:n hade precis kommit, det fanns bara två kanaler. Det fanns fasta telefoner och telefonkiosker, men inga mobiler och inga datorer. Det är bara några exempel. Saker har förändrats en del sen dess. När mina föräldrar bestämde sig för att skaffa barn visste jag inget om detta. Jag fick ingen förhandsinformation. Jag var inte med på något möte och diskuterade beslutet. Jag kunde inte tacka ja eller nej. I oktober samma år föddes jag bara. Välkommen till världen! Du vet ingenting om den men nu är det dags att börja leva. Så är det för oss alla. Och så tror jag att man lite mer konkret kan tolka att man kastas in i verkligheten. Tänk dig någon som kastas in på en scen. Plötsligt är personen bara där. Handlingen är i full gång. Scenografin är på plats. Publiken också. Det spelas någon musik. Medspelarna står där och diskuterar något. Det är bara att börja agera. (Jag var tvungen att kolla. Heidegger talade om kastadhet (också ett konstigt substantiv. Han kanske menade något djupare än jag lyckas förmedla. Men poängen här är att tänka fritt och lära sig nya ord) Jag tänker mig att varje ögonblick är som när vi föds. Vi kan tänka oss det i alla fall. Vi föds på nytt och på nytt. Vi kastas in på scenen. Vi släpps ner i verkligheten. Vi “beamas” ner av ett UFO på en ny okänd planet. Känner du dig också lite yrvaken ibland. Var är jag? Hur hamnade jag här? Tänk på det där med omständigheterna igen. De är oändliga. De förändras hela tiden. De påverkar oss utan att vi vet hur. Vi har liten makt över dem. Kanske märker vi det. Kanske märker vi det inte. Ibland förnimmer vi bara en subtil förändring i ljuset. Det blir svagare eller ändrar färg. Du hamnar i spotlighten ett ögonblick. Sedan blir det helt mörkt där du står. Det kan vara tydligt men ofta ytterst subtilt. Du har att förhålla dig till tusen och åter tusen saker som är nästan helt omärkliga. Vårt vara, vårt hem? Det här skulle man kunna säga kännetecknar vårt vara, vår existens. Det är ett försök att beskriva det i alla fall. Det går att hitta många bilder och liknelser. Har du varit med från början av året? Då minns du kanske att jag pratade om temat hemma och borta. Det går att applicera här också. Är vi hemma eller borta i tillvaron? Känner vi oss hemma eller som främmande? Vet vi var vi är eller har vi gått vilse? Det finns en fin dikt av Olof Lagerkrantz som börjar ungefär så här: Är Gud blott viss är han en väldig borg gör dig ett hem i hjärtat av din sorg Att beskriva människans existens har förstås ett teoretiskt intresse. Det kan vara en filosofisk övning. Men syftet är oftast mer allvarligt än så. Viss betyder säker. Men vårt liv präglas inte av visshet. Vi tvivlar och är osäkra. Vi kastas in i livet och känner oss osäkra, förvirrade, vilsna och desorienterade. Till och med sorgsna? Tanken på något helt, tydligt, hemtamt kan skapa en saknad, en känsla av att vi har förlorat något. Kan vi skapa oss ett hem i den saknaden, i den sorgen? Så skulle man kunna läsa Lagerkrantz förslag. Filosofiska funderingar om existensen försöker hjälpa oss att orientera oss, fast det inte finns någon karta, eller kanske många kartor eller kanske en karta som ritas om hela tiden… Hur skulle du beskriva det? Det finns en mer modern poet som heter Anna Hallberg. Jag lånade hennes näst sista diktsamling igår. Här ser du första dikten i boken: Dikten går att tolka på massa sätt. Vi kan kasta in den här, på textens tillfälliga scen. Allt rör sig (hela tiden). Det finns inget rum eller rummet är redan fullt. Det är motsägelsefullt. Det är i alla fall oklart om det finns någon plats för dig eller mig. Något som är stilla. Det låter som en fast punkt, ett hem kanske. De många mellanslagen, det vita avståndet, hur kan vi tolka det? Poeten letar efter stillhet. Men det blir bara vitt. Jag tror inte hon hittar något. Eller kanske till slut… kärlek och arbete. Det får mig att tänka på Sigmund Freud, han med psykoanalysen. Han sa något i stil med att en psykologiskt balanserad människa kan älska och arbeta. Bättre än så blir det inte, eller ja, det kan ju vara ganska bra. Hallberg letar efter något stilla men landar i kärlek och arbete. Det är båda processer som rör sig, som förändras, där vi ständigt kastas in i nya situationer, där vi ständigt går vilse igen och igen. Kanske är det så hemma vi blir, att följa med i de processerna, att fortsätta relatera och fortsätta arbeta. Jag hoppas i alla fall du landar mjukt på just den här söndagens scen och hittar några bra repliker även om du tappade ditt manus i fallet. /Kalle This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com