Advertise on podcast: Kristi Uppståndelses Ortodoxa församling

Liknelsen om den rike mannen och Lasaros (Luk 16:19-31) hjälper oss att tänka på döden. Inte med morbid besatthet vid döden i sig, utan med tanke på att vi ska kunna leva väl, gott, ja, som sanna människor. En sak är säker: en gång ska vi alla dö. Frågan är då hur vi lever fram till dess? Har vi kärlek till vår nästa, eller tänker vi bara på oss själva?

När Lukas berättar om den demonbesatte i Dekapolis (Luk 8:26-39) gör han det i ett sammanhang. Precis före har han berätta om hur Jesus stillar stormen, och direkt efter berättar han om hur Jesus uppväcker Jairus dotter. På det viset presenterar han Jesu herravälde äv er 1.) naturens element, 2.) de onda andarnas förtryck, och 3.) själva livet och döden. Men det är inte bara ett herravälde som vi minns uppenbarades där och då, utan Jesu kraft och auktoritet är alltjämt verksam i Kyrkans liv, eftersom Kyrkan är utsträckningen av Jesu inkarnation i tid och rum.

I dagens evangelietext säger Jesus: "Människosonen är sabbatens herre" (Luk 5:1-10). Vad innebär det? Vid en kronologisk läsning av Skriften är det lätt att gå vilse, och hamna i judaiserande tolkningar, men med en Kristologisk läsning får vi chans att se hur Lagens skuggbilder fullkomnas i Kristus! I Kristus fullkomnas sabbatsbudet, och det får konsekvenser för oss kristna i hur vi lever våra liv här och nu.

I liknelsen om såningsmannen (Luk 8:5-15) beskriver Herren dispositionen i olika människors hjärtan. Ett är hårt, ett är stenigt. Ett är fyllt av tistlar, och ytterligare ett är god ren jord. Vad gör det att ena hjärtat är på ett visst sätt och det andra på ett annat? Och är det hjärtat som inte kan bära frukt för alltid dömt till ett sådant tillstånd, eller kan man mjuka upp marken med fukt och gödsel på något vis? Om detta handla föreliggande predikan.

Vad är det att vara människa? Svaret är att människan inte kan reduceras till en biologisk massa eller ett moraliskt djur. Att vara människa är att bli gudomliggjord, det är vår naturliga kallelse. När människan försöker nå dit på egen väg hamnar hon i olika diken. I dagens evangelieläsning (Luk 6:31-36) ger Herren Jesus den undervisning som krävs för att nå målet.

I denna predikan lyfter fader Mikael fram två viktiga punkter från dagens evangelietext, det mirakulösa fiskafänget (Luk 5:1-11). Den första är att vi måste lära oss att närma oss Gud för hjälp, så att vi inte ger upp under själens dunka natt "utan fångst". Den andra är att god kristen mission bygger på omvändelse, inte först och främst hos dem du missionerar, utan hos missionären själv. Se på Petrus: först när han erkände sitt eget behov av omvändelse inför Frälsaren fick han bli dennes "människofiskare".

Denna lördag, "lördagen efter korsets upphöjelse", hör vi återigen ordet "upphöjelse" i evangelietexten (Joh 8:21-30). Det handlar på ett första plan om Jesu konkreta upphöjelse på korsets trä, men på ett djupare plan också om Guds upphöjelse av honom i härlighet. Vår väg går i Jesu efterföljd, vilket innebär att vägen till vår upphöjelse också går genom det kors vi har att bära.

Det är skillnad på vår bild av Gud, och hurdan Gud verkligen är, alltså hur Gud har uppenbarat sig för oss. Gud uppenbarar sig för oss genom skapelsen, Bibeln, den heliga Traditionen, men framförallt i och med Gud Sonens inkarnation, hans människoblivande. Idag har vi fått höra Sonen tala om skälet till detta människoblivande (Joh 3:13-17), och detta tal avslöjar hurdan Gud är.

Herrens liknelse om kungasonens bröllopsfest (Matt 22:2-14) visar att det finns onda och goda som deltar på festen. Ser man bortom liknelsens bildspråk handlar det om att det, i Kyrkan, finns onda och goda. Så kommer det att vara fram till domens dag, och det bör inte förvåna oss. Vi bör klä oss i den vita bröllopsdräkten, dvs. dygdens rättfärdiga gärningar, och i våra liv uppvisa Kristi kärlek gentemot Gud och vår nästa. Då är vi inte bara bland de kallade, utan också bland de utvalda.

Herrens liknelse om de onda vingårdsarbetarna (Matt 21:33-42) har relevans ännu idag. Guds Israel är Kristi Kyrka, och även vi förväntas frambära välsmakande frukt: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Detta livet är givet för oss för att odla denna frukt, och inte törne.

Den rike mannen som kom fram för att få vägledning av Jesus får två svar (Matt 19:16-26). Det ena gäller hur han ska få evigt liv, och det andra hur han ska bli fullkomlig. Båda avslöjar Guds enorma godhet och människokärlek. För att få evigt liv uppmanas han att "hålla buden", för att bli fullkomlig, att "sälja allt" och följa Jesus. Vad är innebörden av dessa båda svar? Det handlar denna predikan om.

Många protestanter har svårt för vår ortodoxa vördnad för Guds Moder Maria. Men när man studerar dagens högtid närmare, Guds Moders avsomnande, framstår denna vördnad som en naturlig följd av den kristna trons fundamenta! Guds Moder är förstlingsfrukten av vårt framtida gudomliga tillstånd. I hennes person har vår mänskliga natur redan uppnått den gudomliggörelse som vi alla är kallade till. Den tomma grav vi gläds över vid påsken är förutsättningen för Guds Moders tomma grav som vi firar idag - och i förlängningen allas vår tomma grav! Låt inte Gudaföderskan vara en stötesten för dig, utan låt henne vara det stöd som hon i själva verket är!

Vad är tro? Vad betyder det när Jesus talar om det omöjliga: "Om ni har tro, bara som ett senapskorn, skall ni säga till detta berg: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting skall vara omöjligt för er" (från Matt 17:14-23)? Tro är inte en filosofisk fråga eller en kraftansträngning i stunden, utan en dygd som övas upp i samarbete med Gud. Tro är trohet, trofasthet, att vara trogen. Gud är trofast (1 Kor 1:9). Om vi riktar vår lilla tro, stor som ett senapskorn, mot Kristus, då kan den växa sig större och till och med bära oss genom det omöjliga.

Har du någonsin känt det som att du håller på att sväljas av ångestnattens höga vågor? Eller kanske att du kvävs av otrons blixtkrig innanför och utanför din själ? Att du håller på att begravas av lidelsernas och syndens stora antal? Ett sätt att läsa dagens evangelietext (Matt 14:22-34), i vilken Jesus går på vattnet, är högst personligt: ibland är livet som en storm, och man kan uppleva sig kastad hit och dit av stormens vågor. Jesus överger inte dig i en sådan situation, fastän den kan upplevas närmast outhärdlig. Han som är sann Gud och sann människa är med dig och säger: "Var lugn. Det är jag. Var inte rädd."

På Antiokias kyrkas stora helgonfest, då hon firar sina skyddshelgon Petrus och Paulus, apostlafurstarna, har vi anledning att stanna upp vid begreppet ”apostolisk” och vad det innebär för kyrkan, tron och oss själva.