1372509202
Somna med Henrik

Advertise on podcast: Somna med Henrik

Rating
★★★★★
4.8
from
5 reviews
This podcast has
905 episodes
Language
Swedish
Explicit
No
Date created
2018/04/15
Latest episode
2026/11/15
Average duration
61 min.
Release period
4 days

Description

Somna med Henrik: Sveriges största insomnings-podcast Välkommen till en värld där verklighet möter dröm, där humor flätas samman med allvar, och där varje avsnitt är en inbjudan att koppla av, skratta och kanske till och med somna. "Somna med Henrik" är inte din genomsnittliga podcast. Den är en upplevelse. Henrik, programledaren, har en förmåga att skapa en miljö där lyssnaren känner sig både avslappnad och engagerad. Med en meditativ ton, erbjuder han timslånga program som kan beskrivas som en "totalt wacko stream of consciousness". Men det är detta unika tillvägagångssätt som gör podden så speciell. Om du någonsin har föreställt dig en blandning av Lindeman, "På minuten", Calm/Headspace, "Sommar i P1" och en lätt berusad vän som berättar en historia, då har du en ungefärlig uppfattning om "Somna med Henrik". Varje avsnitt är som en resa genom Henriks tankar, där vissa delar får dig att skratta högt, medan andra får dig att flyta iväg i en drömlikt tillstånd. För dem som söker något annorlunda, något som bjuder in till introspektion samtidigt som det erbjuder lätthjärtade skratt, är "Somna med Henrik" den perfekta nattkamraten. Oavsett om du kämpar med insomni eller bara vill ha något lugnande att lyssna på innan du somnar, kommer denna podcast garanterat att lämna ett intryck. Så luta dig tillbaka och låt Henrik ta dig med på en oförglömlig resa genom natten. Om Henrik: Henrik Ståhl är en multi-talang, med erfarenhet som skådespelare, författare och podcaster. Han har bidragit till och skapat många av SVT:s barnprogram, inklusive Pomos Piano, Supersnällasilversara och Stålhenrik, och har också turnerat runt i Sverige med sin enmansshow "Henrik – en tönt", om mobbning. Andra TV-produktioner han har medverkat i är Bella – bland kryddor och kriminella, Tevehuset, Salve, och SVT:s julkalender 2009 "Superhjältejul". Sedan 2012 driver Henrik sin egen produktionsplattform, Kirinaja, där han producerar podcasts som Fall asleep with Henrik och Somna med Henrik, samt skapar humoristiskt innehåll på sociala medier som Instagram, TikTok och Youtube. Förbättra din sömn med Henrik Ståhl. Lyssna på podcasten "Somna med Henrik" eller spinnoffen "Vandra med Henrik" för en bättre natt och för att lära dig en mental hållning för att somna lättare. Du kan också kolla in podden på YouTube. Få mer information om Henrik Ståhl klicka här: https://linktr.ee/Henrikstahl ____________________________________ Vill du ta del av podden reklamfritt och få tillgång till bonusavsnitt? Bli medlem i Somna med Henrik PREMIUM, gå till: https://somnamedhenrik.supercast.com/ See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Unlock Somna med Henrik podcast Email contact info,
Listeners & Audience details

Email contact information

Direct podcast contact details

Listeners

Audience numbers & engagement insights

Audience details

Podcast Insights

Podcast episodes

Check latest episodes from Somna med Henrik podcast


Haffne tar ett steg tillbaka
2026/11/15
Hej Somna. Jag är kall om händerna idag. Kall om armarna, axlarna, benen, länderna och mina bränder. My loins. Jag är fortfarande oklar över vad det betyder. Är det mina lår, eller är det ett mer abstrakt uttryck? Det är kallt ute och verkligen senhöst nu. Nästa år är det 2027. Jag minns när jag var liten och tänkte på år 2000, att jag då skulle vara vuxen. Nu kommer någon in i studion och säger att det inte är mitt fel. Det är en replik från Good Will Hunting, och jag tycker att du ska testa den på dig själv som en övning. Det är inte ditt fel. Jag tror att vi alla bär på en skam vi har fått med oss någonstans ifrån. En del saker är ju faktiskt ditt fel, och mitt. Mycket är Jan-Eriks fel. Men mycket är inte ditt fel, fast du kanske har en bild av det långt in i dig själv. Det får mig att fundera på vad ett barn egentligen är skyldigt sina föräldrar. Jag landar i att man inte är skyldig dem något. Jag är tacksam för att mina föräldrar bar mig genom mobbningsåren, men tacksamhet är inget jag kan kräva. Harriet är inte heller skyldig mig något. Det kanske låter bittert, men det är tvärtom, det handlar om kärlek. Jag undrar hur jag ska ta hand om mig själv den dag jag inte längre behövs av någon annan än mig själv. Och kanske behöver man alltid sina föräldrar, på något sätt. Det här skulle ha blivit ett intervjuavsnitt, jag hade bestämt mig, men min hjärna sa nej och gick åt ett annat håll. Nu gör jag det till en intervju ändå, eftersom någon i Facebookgruppen hade önskat fler. Dagens gäst odlar sin egen trädgård: Haffne Batusta. Haffne är 28 år och trädgårdsmästare utanför Äventyrsvargen. Själv säger Haffne att det är ett jättedåligt jobb som görs där. Jag börjar snabbt malströmma runt i min egen kärna och glömmer bort Haffne, och inser att det här håller på att handla om föräldraskap. Haffne är ju här för att kritisera sig själv. Vi pratar om att människor får ändra sig, om bruna jeans och Hans Mosesson som gick från Nationalteatern till ICA Stig. Jag har också ändrat mig. Vi borde hoppa på varandra mindre och vara mer stöttande, även över gränserna och även när vi inte håller med varandra. Haffne går i sin trädgård och säger åt den att vila. Jag tror att Haffne måste våga ta ett steg tillbaka, även om trädgården skulle dö. Det är svårt, men det måste till. Det är inte ditt fel, Somna. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Rakt upp
2026/11/11
Hej och välkommen till Somna med Henrik, din lilla lathund. Jag sitter och tittar rakt upp i taket. Jag har alltid tyckt att uppåt är lite otäckt. Det finns ett värde i att tänka på saker man tycker är otäcka. Att våga peta lite på det där man brukar fly från. För mig är det min litenhet. Jag minns hur jag låg på rygg på gräsmattan hemma i Hökvik och tittade upp på den blå himlen, som man bara accepterar. Den är ju inget tak. Det finns inget glas där uppe. Det är bara tomt, och jag tittar egentligen rakt ut i evigheten eller något som är ännu större än så. Idag ska jag räkna upp allt som finns ovanför mig. En rak linje ovanför mitt huvud. Jag kommer behöva göra detta på en väldigt detaljerad nivå, för att det inte ska vara över på 5 sekunder. Det första är min uppvind, luften närmast mitt huvud. Sen kommer taket. Där slutar det bekanta. På själva taket står den lilla bysten av mig, lilla Henrik. Bysten har stått där varje natt sedan han ställdes dit, i regn och i snöstorm. Sen kommer det luft. Luften är tung. Ovanför Äventyrsvargen är grenarna från björkarna och eken som står här utanför. Jag antar att luften är full av saker som flyger runt: fåglar, insekter, pollen, sporer från svampar och bakterier. Sen är det massor av radiovågor, meddelanden, samtal och GPS-signaler. Sen är det molnen. Somna, har du tänkt på att när vi känner solens värme, är det värme som solen har kastat på jorden? Så värmen är jordens. Sen finns det massor av mörker ovanför mig. Rakt upp är det bara natt. Natten är ärlig, den blå himlen är en lögn. Vi får inte glömma att natten finns. Det är det sannaste vi har och det går hand i hand med det ljusa. Där uppe finns flygplanen, massor av människor som reser runt och äter måltider i lådor. Längre upp är ozonlagret. Det blir varmare, kallare och varmare igen. Vissa vinterdagar är det väldigt snygga moln på himlen som ser ut som pärlemor. De är väldigt kalla, har jag läst. Även när solen har gått ner kan man se molnen, eftersom de är så högt upp. Var det inte en som hoppade fallskärm från 40 000 meters höjd? Han föll i flera minuter. När jag spelar in detta ska det vara extra mycket stjärnfall, jag har kikat men inte sett ett enda. Det ska komma ett till om någon vecka. Någonstans där är norrskenet och sen rymdens början. Omloppsbanan som egentligen bara är fallande objekt. En satellit faller hela tiden mot jorden men missar den. Att vara i omloppsbana är alltså ett fall åt sidan. Man lurar gravitationen. Sen kan man tänka att det är tomt där uppe och det är det förstås. Men det är trångt också, allt skrot som massa satelliter. Inget är evigt, inte där uppe heller. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Verdrenas Ben
2026/11/08
Hej Somna, och välkommen hit. Jag måste börja med att byta plats på mina hörlurar, för sladden löper parallellt med min haka på ett mycket opraktiskt sätt. Ibland måste man påminna sig om att man fortfarande finns. Det hände mig nyss i skogen, där jag gick och tänkte på momsinbetalning och glömde att det finns ljung. Ljung är skitfint. Det är ingen medhårsväxt, inget man kan lägga i sin säng och gosa runt med, för det är en ganska stickig växt. Men det finns något friskt med den. Fyra saker jag gillar är vitmossa, ljung, skitfrossa och att känna mig ung. Förlåt mig, Somna. Idag handlar det om Verdrena Petren. Hon bodde i Karlskoga. Nej, vad tråkigt. Det pågår förresten en diskussion i Facebookgruppen om alla ortsnamn jag nämner i podcasten, och jag vet inte riktigt varför de dyker upp. Till Skinnskatteberg har jag till exempel ingen koppling, det är bara ord som dykt upp i mitt huvud. Nåväl, Verdrena bodde i Göteborg och hade ben som var en aning längre än genomsnittet. Hon föddes när timmen var sen i Flen. Tidigare sa jag Göteborg, men det var Flen. Tänk om man hade fötts som äldre och sluppit alla de där första åren när man inte förstod så mycket. Fatta vilken grej att kunna tala med sitt nyfödda barn. Kommer du ihåg när man var liten och skulle dela något med sitt syskon? Den ena fick dela och den andra fick välja bit. Man valde utan att veta om man tagit den största, så man försökte tyda syskonet och se om det log när handen hovrade över en bit. Alla manipulationer man ägnade sig åt som barn. Jag minns en gång när jag lurade min lillebror att ta i ett elstängsel. Varför skrattar man när ens småsyskon lider? Verdrena hade alltså ben som var två till tre kilometer längre än vanliga barnben. Har du förresten tänkt på att Chris O’Neill låter som ett läkemedel? Hur som helst hette Verdrenas pappa Lordi, och vad hennes mamma hette har jag glömt. Verdrena lärde sig gå efter bara några dagar. Sen började skolan, och där blev det svårare. Hon syntes inte på klassfotona. Hennes bästis Panera klättrade upp längs hennes ben med krokstövlar, sådana man har när man klättrar i telefonstolpar, och viskade skvaller om vad som hände nere i klassrummet. Läraren Sven Grenbäg bestämde att fönstret skulle stå öppet så att hennes fötter fick plats, och Verdrena fick sitta på en stol två kilometer bort. De andra eleverna frös men vågade inte säga något, för alla var rädda för honom. Under tiden läste Verdrena bara en enda bok, Människan och känslorna, som är nio rader lång och handlar om att alla levande varelser har känslor. Hon läste den flera hundra gånger. Hon tränade en loppcirkus, och en dag räckte det. Hon reste sig upp, drog ut benen ur skolan och sa att hon var för stor för det här lilla systemet. Sen vandrade hon ut i världen, fullständigt obildad. Sov Gott Somna. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Boötes Bok del fyra - Sentiment
2026/11/04
Hej Somna. Idag har jag gett mig själv ett uppdrag, att fortsätta berättelsen om Boöte. Det har kommit väldigt mycket mejl från er som vill ha en fortsättning, och anledningen till att det dröjt är nog att det med mig brukar vara så, att så fort något läggs framför mig blir det arbete, och då vill jag inte. Dessutom är Boöte en figur som rör vid delar av mig och mitt liv som känns obekväma att tänka på. För dig som behöver uppfräschas kommer en liten resumé. Boöte är en puma som bor i en stad han inte känner sig hemma i, i en spartansk hyresrätt med en kran som droppar och en vind som viner genom fönstret. Varje morgon säger han till sin spegelbild att han är en vinnare, och sedan tar han buss nummer 14 till Global Tail Solutions, ett logistikföretag med en jordglob och en lejonsvans i loggan. Där flyttar han siffror mellan system och skriver noll i en kolumn som heter sentiment, eftersom den alltid är tom. Han har träffat en räv som heter Lova. De har tillbringat en natt ihop, och sedan dess har han inte hört av sig. Nu vaknar han på soffan med kläderna på, och telefonen ligger på bordet. Han hör kranen droppa och tänker att han borde skriva till Lova, men han vågar inte. Utanför dörren väntar grannen Louise med en pärm, för han har blivit utsedd till kassör i föreningen utan att ha varit på ett enda möte. Han tar bussen till jobbet, och där vet alla att han har fått en ny roll, trots att han inte har sagt något till någon. Magnar har fått ett mejl från Rotterdam, med en graf där Sveriges sentiment är en död rak linje på noll i 36 månader. Det är ironiskt, Somna, att en puma med ett tomrum i bröstet har ansvar för att mäta hur alla känner sig, via metoder som han inte är bekant med, via obefintlig data. Han ska få hjälp av praktikantgeten, men ingen vet vad hon heter. Det blir Boötes första uppgift att ta reda på. Han följer med ut och köper mat med sina kollegor, och de tar med sig maten upp. Efter lunchen blir det fika med tårta, och på tårtan står det: Grattis Bo. Rita ger praktikantgeten en bit. När Boöte åker hem ser han geten genom bussfönstret och undrar vem hon är och var hon bor. Hemma skriver han till Lova och berättar att han har tänkt på henne varje dag. Till slut svarar hon att hon kommer att vara på Nattugglan. På onsdagen går dagarna lite fortare, eftersom han har något att se fram emot på kvällen. Allt lutar mot kvällen och Lova. När han kommer till jobbet sitter praktikantgeten på en stol bredvid hans, och han vet fortfarande inte vad hon heter. Efter lunch har hon fixat ett skript som inte har fungerat på ett och ett halvt år, och plötsligt börjar det köra. Det här håller vi mellan oss, mumlar han. Han kommer till Nattugglan redan 20:35, beställer en kaffe och sätter sig vid samma bord som sist. Sen kommer Lova, beställer en kaffe hon också och sätter sig. Hon berättar att hon har varit arg på honom i tre dagar. Han berättar att han har fått en praktikantget, och att han inte vet vad hon heter. Han berättar om sin plats. Lova berättar att han ska till företaget som han jobbar på, men han säger att han inte jobbar där. Det kommer ett kapitel fem om Boöte, jag vet inte när. Sov Gott Somna. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
En riktig karl
2026/11/01
Välkommen till en timme där jag är lite hes. Det kanske inte hörs, men det känns som att jag har ett ettans sandpapper över rösten. Jag klarar inte av att lyssna på gamla avsnitt av Somna med Henrik, för där låter jag så ung att det är helt galet. Hur mår du? Hur mår du på riktigt, Somna? Det där du gjorde idag och kände att du var dålig på? Jag tycker att det är helt perfekt. Att vara dålig på något betyder ju att du inte är färdig, och ingenting börjar färdigt. Ändå belönar vi hela tiden illusionen av att kunna allt och aldrig tveka. Jag hjälpte min lillasyster Erika att flytta, tillsammans med en av mina bröder och ett ex till henne. Jag lyfte klantigt, min bror sa att jag måste ta tag på ett annat ställe, och jag kände en våg av förnedring. Han är tolv år yngre än jag, men i min inre värld är han fortfarande en liten pojke. Hjärnan började genast dikta upp argument för varför jag hade rätt, fast det inte spelade någon roll. Det tar mig tillbaka till gubbarna som stod runt en byrå och bestämde sig med ett par korta ord, medan jag fjomsade runt och sa konstiga saker. Det kommer från barndomen, när jag försökte hjälpa pappa med saker. Nu förstår jag att han också brottades med tanken om att vara en riktig karl. Jag har alltid känt mig så dragen till riktiga karlar. Jag vill vara med dem och vara en av dem. Men jag är för spattig, mina känslor är överallt. En sommar skulle jag bjuda hela teamet på middag i trädgården hos en äldre vän, en varm och älskansvärd man som lever i en fåra, medan jag är som vatten som rinner ut över en sandstrand. Jag gick där och småsjöng om att det kändes som höst i luften, medan jag hela tiden kände att jag var i vägen. Efteråt vågade jag berätta för honom hur jag såg upp till honom, och att jag kände mig fånig och omanlig. Han sa att han inte hade en aning, det märks inte att du mår sådär. Jag tappar tråden för jag faller tillbaka i tiden. Jag undrar vad vi som övertänker har för funktion. Det måste finnas ett skäl till att evolutionen inte har prioriterat bort oss. Kan det vara vi som har tänkt ut de nya grejerna, skött de abstrakta värdena och gett kulturen vingar? Mitt i allt kände jag mig plötsligt som på en scen och höll nästan på att slänga mig över mixerbordet för att stänga av inspelningen. Jag vill att du lägger ut din tankeverksamhet på entreprenad hos mig en stund, som att du lägger ifrån dig dina känslor på en hylla. Du har en tung resväska, du slänger upp den på hyllan som är gjord för just den sortens väska, och så länge du reser ligger den där och håller sig i schack. Livet är ett varuhus, och du går där med en tom vagn framför dig. Vid bananhyllan kommer en känsla krypande, klättrar upp på din rygg och klamrar sig fast. Den viskar i ditt öra: tänk om. Sedan kommer ett scenario som hugger som en dolk i bröstet. Då kan du vänligt men bestämt ta tag i känslan och lägga ner den i vagnen. Hade jag haft en sådan vagn när jag bar stolar över min väns gårdsplan hade jag kunnat se gården, och njuta av att gå där med honom och äta lunch efteråt. Jag är glad att min vän vågade låta mig vara som jag var. Det hade inte behövt bli så, om det hade varit en man som jag upplevde som väsensskild från mig. Som min farfar, som jag bara träffade två gånger. Han sa att han inte tyckte om barn. Han skrev dagbok från 1922 till 1987, mest om väder, bilar och kvinnor, men också om ensamheten. Jag undrar om han var som jag, en som inte kunde stanna i tanken och därför aldrig stannade i sitt liv. Vad har jag ärvt av honom, och vad av pappa? Sov gott nu Somna. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Till Häst
2026/10/28
Jag sitter i äventyrsvargen med händerna knäppta i knät och högra benet över det vänstra, i det närmaste ett enda rakt streck i fåtöljen. Det finns inget som sticker ut. Häromdagen såg jag mig själv i tunnelbanefönstret och jag såg så liten ut. Jag har lärt mig att gilla att vara minst, en liten gestalt varur det kommer stora saker. Det späddes på under scenskolan, när jag gjorde en föreställning och någon sa det om mig. Men med åren har självbilden nyanserats och jag har fått inse att jag inte är någon pyssling. Nu har jag vant mig vid att vara en normalstor människa, och då gör det ändå ont när jag plötsligt ser så liten ut igen. Jag är inte ensam här i äventyrsvargen. Det sitter en elvaårig Hanna Zetterberg här, inte den faktiska utan bilden av henne på omslaget till Tage Danielssons bok När Ronja Rövardotter blev film. Det finns även en dalahäst här inne, med ett öga på vardera sidan av huvudet. Då måste jag tänka till. Var sitter egentligen en hästs ögon? Jag har sett tusentals hästar, men aldrig stannat upp och reflekterat. Jag har aldrig levt med en häst. Tänk en häst med ögonen framme i pannan, det hade varit ett jättekonstigt djur, och man hade nog känt både stress och rädsla inför det. Jag tar med dig till en sommar när jag var ung. Jag hade sommarlov från scenskolan, var i en djup kris och tyckte att jag var värdelös som skådis. Min bästis Marcus bjöd upp mig till TV Åre, där vi gjorde lokal-tv för turister. Ett av reportagen var en ridtur med islandshästar upp i fjällen, och för att få vara med påstod jag att jag kunde rida. Jag ljög. Därför ska jag berätta en historia där jag någon gång ljuger, och ditt uppdrag, Somna, är att höra var det går över från sanning till saga. Vi åkte i en jeep till en gård, jag, Anna och Marcus. De frågade om jag sadlat en häst någon gång. Då var jag ärlig och sa nej, men sen ljög jag och sa att jag hade ridit mycket. Jag förstår inte hur jag vågade. Kanske var det lite prestige. Hästarna var redan sadlade när vi kom och tanken var att vi skulle upp i bergen. Det var små islandshästar, och med oss hade vi en guide. Jag hade ett stort tungt kamerastativ på ryggen med ett balsnöre som skar in i bröstet. Jag var rädd att jag skulle behöva vara tydlig och lite taskig mot hästen, men det var inget problem, för den visste precis vad den skulle göra. Det var som i en barndomsfantasi. Jag började känna mig cool på hästen, på samma sätt som när jag var ny i Stockholm och åkte tunnelbana. Vi kom upp på berget där vi skulle pausa och filma en intervju med guiden. Vi gjorde upp eld och drack kaffe ur termosar, och det kändes som i Ronja Rövardotter. Det blev mörkt och vi slog upp tälten. Jag och Marcus delade tält. Det var mysigt, men jag sover aldrig riktigt bra. Hästarna hade stått och betat under natten. Dagen efter var jag den som kom upp sist. Vi red vidare mot en ännu högre topp, och plötsligt hördes det i skogen hur det knakade. Guiden tecknade åt Marcus att ta fram kameran. Ut ur skogen kom en älgko med tre kalvar, så nära att vi kände doften. Älgen tittade på oss och alla stod helt stilla. Jag hann inte bli rädd. Sen vände hon in i skogen igen, och då såg jag att vår guide grät. Vi grät lite tillsammans medan Marcus filmade. Vi red i flera timmar, utan några stigar, och jag förstår fortfarande inte hur guiden hittade. Till slut kom vi fram till toppen, och där hade guiden en överraskning, en kollega. Det var Evert Ljusberg, president i Jämtland vid den tiden. Han hade gjort upp en eld och berättade sagor och skrönor för oss, och vi filmade allt. Jag intervjuade honom och insåg hur dålig jag är på att intervjua folk, för jag började tänka på andra saker medan han pratade. När mörkret kom åkte Evert hem. Guiden tog fram ett munspel, och sen kom knotten. Tältduken blev en trygghet. Vi sov djupt och gott. God natt och sov så gott. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Vän av Ordning
2026/10/25
Det är en lite plågad Henrik som pratar med dig just nu. Jag har nackspärr, det händer ibland. Vilken sida av nacken det gäller tänker jag hålla hemligt. Av alla tusentals saker jag berättar i den här podden väljer jag att behålla just det. Det började när jag var tonåring. När klockan ringde skulle jag vrida mig om för att stänga av den. Jag fick gå runt i en ful polotröja en hel vecka för att hålla nacken varm, och jag minns att mitt huvud satt snett. Nästa gång var jag vuxen och på turné med min bror och ett band. Aningen toxinerad försökte jag limbogå under ett räcke för att hinna med spårvagnen. Sedan dess har nackspärren kommit tillbaka med tätare och tätare intervaller. Numera räcker det att jag andas in lite för häftigt för att den ska komma. Idag ska jag intervjua Vän av Ordning. Det är den som skriver arga lappar i tvättstugor och hissar. Igår väcktes jag och min dotter av borrande klockan 09:10 en söndagsmorgon, och i hissen satt en prydligt handskriven lapp om hänsyn. Jag höll med i sak, men jag skulle aldrig skriva och sätta upp en sådan lapp. Jag skulle bara bli argare av att se den hänga där. Efter någon timme var lappen borta. Det är inte värt det för mig att hålla igång konflikter, det ger mig ångest. När jag hyrde lägenhet inne på Södermalm fick jag lokaltidningen varje helg. En gång för många år sedan la jag min tidning i grannens brevlåda, så att han fick två. Efter en stund började ångesten växa, för tänk om grannen förstod att det var jag. Veckan efter låg det två tidningar i min egen brevlåda, och då blev jag ännu räddare. Det är inte praktiskt möjligt att agera på varje sak som irriterar en. Det är väldigt få som ligger på sin dödsbädd och är arga på den som borrade klockan 09:10 en söndagsmorgon. Jag bjuder in Vän av Ordning. Han är överraskande kort och liknar lite Lilla My. Han står med armarna i sidorna och har samma klänning som hon, och håret är uppsatt i en knut rakt upp på huvudet. Får jag bara säga en sak om Lilla My? Jag tycker så mycket om henne, och hon fick mig att förstå att en huvudperson inte måste vara fullt sympatisk. Vän av Ordning säger att han är ordningens vän, och att det automatiskt gör honom till oordningens ovän. Han har alltid varit rädd för kaos. Egentligen är allt kaos, och det finns ingen ordning i verklig betydelse, bara små bubblor av ordningsillusioner. Det han vill är inget mindre än att ändra på universums lagar, och han har valt att börja i roten, med termodynamiken själv. Allt strävar mot oordning, och Vän av Ordning tycker att det är mer effektivt att angripa det direkt. Till slut kommer han fram till att det är omöjligt att ändra på faktumet att allting strävar mot oordning. Efter det följer en sorgeperiod, där Vän av Ordning oestetiskt sörjer att världen inte går att styra och att barnets illusion om att allt går att påverka är borta. Nu har sorgen glesnat som en skog som blir en äng. Han hoppas att han hinner växa där, bli bättre på att vänta in saker och ha mer mod med sig när nästa skog kommer. Kaos och ordning. Allting är ordning eller allting är kaos beroende på hur man ser det. En äng är också en skog, bara man är liten nog. Nästa gång du ser en lapp i tvättstugan eller hissen är det en Vän av Ordning som skrivit den, en av dem som vågar stå för det vi alla är: sönderfallande sandslott som kämpar för att hålla balansen mellan ordning och oordning. Sånna ska vi ta hand om. Godnatt. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Gruvgrävlingen
2026/10/21
Välkommen ner i mörkret med mig. Du behöver inte lyssna, utan du kan bara trycka på play och följa mina tankar i den mån du tycker det är givande. Idag ska jag bjuda in en grävling som jobbar i gruvan. Han heter Peder Higgsfeldt och tycker att jag är löjlig. Jag har aldrig haft en gäst som attackerat mig så tidigt. Peder är här för att stoppa mig, eftersom jag är som ett framrusande tåg utan bromsspak. Han påminner mig om att allt när som helst kan ta slut. Varför sitter det en grävling som jobbar i gruvan i Äventyrsvagnen och läxar upp mig? Peder jobbar som benbrytare i en benbrytargruva. Man kan bryta vad som helst i en gruva. Man kan bryta löften, bryta upp förhållanden, bryta med sina föräldrar, bryta bröd och bryta boråsbaserade bassister. I den här gruvan bryter de ben, men inte sina egna. Det är ben från forntida varelser, som sedan säljs vidare till samlare. En gång spelade jag pjäsen Väderflickans milda makt, med en regissör som jagade äkthet. Efter en föreställning för testpublik ställde sig en man i tjugoårsåldern framför mig. Han tyckte att jag hade kalla ögon och en kall röst och frågade hur jag vågade stå där. Han ville inte gå därifrån och vek aldrig med blicken. Jag försökte rannsaka mig själv och kom på Salve, där någon ringde in finklädd och vi sa “åh vad kul” fast det var en begravning. Jag kom också på den gången vi gick ut i direktsändning utan att veta om det och sprang runt och gjorde grimaser i bild. Peder sitter på en stol i Äventyrsvagnen som egentligen inte finns. Den står där mitt lilla sideboard står, med dalahästen, datorn och en brödkavel. På brödkaveln står det “För husfriden”. Den är en av de få sakerna jag tog med mig från mormor och morfar, och den hängde i finrummet där vi bara fick vara när det var fest. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den, men den är ett minne för mig. Mormor dog 2003 och morfar dog 2023. Han gick vidare med en ny kvinna, men ligger ändå i graven med sin första hustru, under en sten där det står att de möts igen. Det får mig att fundera på vad den sanna kärleken är. Det här är inte färdiga tankar, men om det bara finns en enda stor kärlek, Somna, då vill jag inte vara med. Det är en outhärdlig tanke. Peder tycker faktiskt lite synd om mig nu. Han vet att jag stod och grät vid mormor och morfars gravsten, och han tycker att jag tjatar om att jag gråter hela tiden. Det är som det är. Jag stod i alla fall där framför graven och pratade med dem. Jag blev fem år, berättade om mitt liv och mina känslor, och när jag hörde min egen röst hörde jag hur dalmålet kom tillbaka som när jag var liten. Jag stod kvar länge i regnet, och sedan gick jag snyftande tillbaka till bilen. Peder avbryter och påminner mig om att han är här för att kritisera mig. Jag påpekar att han inte har gett mig någon konstruktiv kritik. Då hoppar gruvgrävlingen på mig och tar strypgrepp, och jag puttar tillbaka honom. Han berättar mer om livet i gruvan. Jag säger att han är löjlig, och då attackerar han igen. Han hugger, river, biter och sliter. Till slut har Peder tröttnat och vänder sig till dig, Somna, och undrar om det verkligen finns plats för Henrik Ståhl. Sedan avslutar han avsnittet åt mig och bär ut mig ur studion. Godnatt. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Byta åsikt
2026/10/18
Nu öppnar jag dörren. Jag har pyntat här inne och gjort fint, som när man var liten och det var jul. Jag minns att mamma var väldigt anfäktad veckan före jul. Allt skulle göras med egna medel och bli perfekt. Det är synd att jag inte tycker om julen längre. Den har dött för mig. Jag har ändrat åsikt, och det får man göra. Det lärde jag mig av min klasskamrat Melika på scenskolan. Hon sa att man får tycka en sak och sedan ändra sig, utan att det är något fel. Det är som att vi tror att den som byter åsikt är svag. Varför ska vi tycka samma sak hela livet? Förr blev jag ofta inbjuden till debattprogram om mobbning och barnkultur, och jag tackade alltid nej. Jag har aldrig förstått värdet av tv-sända konflikter. Det är som att direktsända ett sår. Det ingår ju inte i konceptet att man ska komma fram till något. Jag skulle vilja se ett debattprogram där någon säger: “Där har du faktiskt en poäng, det har jag aldrig tänkt på.” Så nu tänker jag räkna upp några saker jag har bytt åsikt om. Den första är vad framgång är. När jag var yngre trodde jag att den som var ständigt upptagen var framgångsrik, och jag strävade efter ett fullbokat liv. Idag tycker jag att det är ganska sorgligt. Att vara fri är framgång om något. Jag har också bytt åsikt om religion. Jag är uppvuxen i katolska kyrkan, och det var exotiskt. Jag växte upp med bilden av att det blir som det blir, att det blir vad Gud vill. Jag känner mig fråntagen något när man lägger allt i hans händer. Som barn var jag troende, mest för att jag inte riktigt vågade vara något annat. Kyrkan som plats har jag däremot inte lämnat. Jag känner mig fortfarande väldigt hemma där. Det gäller känslor också. När man gjuter sina åsikter i sten blir de farliga, och det blir känslor också. Förr stannade jag ofta upp med frågan: tänk om det inte är sant det jag känner? Idag tänker jag att en känsla är vad den är. Jag har bytt åsikt om män, andra män. Jag har aldrig känt mig som en del av någon manlig gemenskap, och som ung föraktade jag män som tuppades i grupp. Idag tycker jag att det är viktigt att prata om vad manlighet är. Jag har också ändrat mig om att läsa vad som skrivs om mig på internet, till exempel på Flashback. Det behöver jag inte längre. Och nyligen har jag bytt åsikt om universum. Det är något jag är mitt inne i, och det är smärtsamt. Jag har alltid trott att det finns en given händelseutveckling, att allt som har hänt är menat. Nu håller jag på att skala av mig den tron. Jag har ingen kontroll, och det finns ingen given händelseutveckling. Det är som att bli avsläppt naken på en parkeringsplats en tidig, regnig morgon. Höstlöven blåser över asfalten, och tunga kråkor kämpar sig upp från cykelställen med några kraftiga vingslag. Bilen som släppte av mig har åkt vidare, och det gör ont att tänka på den. Jag vet inte vart jag ska gå, så jag börjar sätta fötterna mot skogsbrynet, där det kanske finns mossa att krypa ihop på. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Anna Korp
2026/10/14
Hej och välkommen till Somna med Henrik, mitt lilla bidrag till den strida ström av innehåll som världen är full av. Jag tänkte på det här om dagen, undrar om det finns någon motsvarighet i mänsklighetens historia? Jag lovade mig själv att inte prata om det, men jag fick ett minne från när jag var liten och satt i en fåtölj och inte hade något för mig. Det var tyst. Det är som att slå ner en förankringspunkt i sin egen samtid och bottna känslomässigt. Men det som slog mig var: jäklar vad jag har sprungit sedan jag blev vuxen. Idag ska jag berätta historien om Anna Korp. Igår var vi några stycken ute i skogen och tittade upp mot himlavalvet, för vi hörde en korp. Korpar är respektingivande. De är kloka. Den där blåskimrande svärtan man hittar hos en vuxen korp är magisk. Därför vill jag berätta om Anna Korp, jag vet inte varför än. Klockan är tjugo över fem på eftermiddagen och Anna Korp står i hallen med jackan på. Hon har precis kommit hem. Bussen släppte av henne vid Konsum och hon gick uppför backen. Nu står hon på hallmattan med väskan över axeln. I köket brummar kylskåpet. Vanligtvis sätter hon sig på golvet i hallen med ryggen mot skohyllan, jackan på och väskan i knät. Där kan hon sitta i mörkret, med bara ljuset från trapphuset, i ungefär fyrtio minuter, ibland längre. Idag gör hon något annat, hon vet inte varför. Hon tittar på Mikaels skor som hon så länge tänkt slänga. Sedan öppnar hon dörren, går ut och smäller igen den utan att låsa. Något är på väg att hända nu, något som avgör allt. Hon går förbi Konsum, macken, tandläkaren och konditoriet. Hon säger högt att hon har så tråkigt. Anna är 38 år och flyttar saker från ett Excelark till ett annat. Lastbil nummer 14, med den ständigt besserwissriga Torbjörn Fälldin bakom ratten, åker förbi. Hon låtsas inte se. Telefonen har bara 11 procent. Hon tänker på Mikael. Han hämtade sina saker i mars. Kartongerna stod i hallen i två veckor innan han kom, och det var sista gången de sågs. Hon har inte gråtit. Hon kommer fram till en grönmålad busskur med plåttak, där någon har ristat in Jens plus Elinor och en annan har skrivit NEJ bredvid. Hon sätter sig på bänken och tittar ut. Vägen är tom åt alla håll. Så knastrar det i gräset bakom kuren, och något kommer in. Där står en räv med huvudet på sned och svansen tungt mot marken. Räven kommer in i busskuren. Det borde den inte göra, och det vet Anna. Räven talar med Annas röst, och det är något med den som är väldigt bekant. Räven är Anna. Tur att de är två och att det inte behövs annat än att vänta. Anna hör sin egen andning och räven andas i samma takt. När Anna förstår att räven är hon, börjar hon gråta. Sedan går de tillsammans längs vägen. Jag får aldrig riktigt sagan att flyga och jag har somnat två gånger medan jag pratade. Jag hoppas att du sover nu, kära Somna. Nästa vecka är det dags igen. Godnatt. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Golden Dubai Chocolate Labubu
2026/10/13
Hej Somna. Välkommen hit till denna utopi, detta låtsasuniversum. Förr om åren spelade jag ett tv-spel som hette Resident Evil. Det var så otäckt att jag ibland la ifrån mig kontrollen. Men ibland kom man in i ett rum med en skrivmaskin där det spelades lite ledsen musik, och då visste man att här var man säker. Här kunde man spara spelet. I det här avsnittet har jag ett uppdrag. Min dotter Harriet har gett mig en titel. Människor som jobbat nära podden i många år säger att jag måste fånga generation Z. Det finns några av er som lyssnar, men ni är inte så många. Jag får höra att jag ska nå er genom TikTok, och det försöker jag. Eller att jag ska ta in gäster som Anis Don Demina. Det hade säkert gett massor av nya lyssnare, men de hade bara lyssnat på ett avsnitt. Jag tror inte att tusen nya lyssnare på ett avsnitt skulle lösa något långsiktigt för mig. Därför har Harriet gett mig en titel till avsnittet: Golden Dubai Chocolate Labubu. Jag ska säga Golden Dubai Chocolate Labubu flera gånger för att nå målgruppen. Harriet har också gett mig en lista med massor av ord, och jag ska försöka förklara dem ett i taget. Strawberry Matcha, Korean Skincare, Zara Larsson, polka dot. Dubai-choklad har tahini i sig, tror jag, och är grön inuti. Labubu är ett litet monster, och det finns sådana som är gjorda av 24 karats guld. Man köper en och vet inte vilken man har köpt. Tidigare fanns något liknande som hette L.O.L. Surprise. Det får mig att minnas hur det var när jag själv var liten och önskade mig saker, och fick höra: “Tror du att jag är gjord av pengar?” Jag har alltid köpt allt Harriet har pekat på, jag har aldrig kunnat säga nej till henne. Nu har hon blivit någon som själv säger nej till mig när jag erbjuder henne saker eller möjligheter. Jag minns också när vi köpte en L.O.L. Surprise. Hon blev så glad, och när vi kom hem och öppnade den var det en figur hon redan hade. Då blev hon ledsen. Sen har vi koreansk hudvård. Det är faktiskt något jag är lite intresserad av, helst ansiktsmasker. Det kanske har med någon ålderskris att göra. Det är snigelslem, risvatten och serum. Jag tror att jag tycker om det för att det var något Harriet och jag kunde göra tillsammans när hon var yngre. Sen kommer Strawberry Matcha och Birthday Cake Flavour med 20 gram protein och inget tillsatt socker. Det skrämmer mig, den där proteinhetsen och att allt ska vara utan socker. Det är som att maten har fått ta för stor plats, och precis som med sömnen ska vi maxa allt hela tiden. Då förfaller ju njutningen med att leva. Så kommer Zara Larssons Midnight Sun. Jag förstår inte varför den har blivit populär nu, albumet är ju ett år gammalt. Men jag måste säga att det är en låt som fastnar, alla kan den. Sen har vi crumble cookies. Det är också mat, men det är nya smaker hela tiden och folk recenserar dem. Jag vet inte så mycket mer om det. Polka dot har blivit stort igen, trots att det är något urgammalt. Det var ju mormors klänningar, och nu är det framtiden. Turkos och korall är modefärgerna nu, precis som på 80-talet, och hörlurar med sladd är också inne igen. Till slut har vi maxing. Whimsy, swag, hobby, aura, life och fiber. Alla möjliga sorters maxing. Det är maxing som stör mig mest, jag förstår inte vad det positiva med det är. Och sleep maxing, Somna? Jag tror inte att man ska betygsätta sömn. Det viktiga är att man gör den. Sov gott, Somna. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Hubertus Hittar ett hus
2026/10/11
Jag måste släcka ljuset här inne, och det kan jag göra med en app på min telefon. Lager på lager på lager läggs i mitt huvud. Hela min tv-karriär började med Salve. Jag gick scenskolan när jag fick rollen. När jag hade gjort bort mig i direktsändning och skämdes sa Anna Rydgren, som spelade Katarina: släpp och gå vidare. Jag var ganska gammal när jag första gången kom på att ingen vet vad jag tänker. Ibland känner jag mig tom innan jag börjar, men om jag ger det tid öppnas det en lucka i rumtiden framför mig, och där ligger något färdigpaketerat och klart. Det är skillnad på att hitta på något på ytan och när det känns sant på riktigt. När Harriet var bebis föddes en känsla av generationer och släktled. Jag tycker att släktträd är spännande. Det är som en byggnadsställning, en struktur där människoöden vilar, och tanken att ett släktdrag kan vandra genom århundradena. Jag vet att det inte riktigt är så, men det känns som att min förfader Hubertus Puderpungs släktlinje går rakt ner till mig. När jag pratade med ChatGPT om min släkt, och om att jag är släkt med Vasaätten i rakt nedstigande led, tänkte jag på att många av männen där mådde dokumenterat dåligt. Undrar om det kan förklara varför så många i min egen släkt har lidit av psykisk ohälsa. Då sa ChatGPT ganska bryskt att praktiskt taget alla svenskar delar något med dem. Häromdagen satt jag på Odenplan utanför Gustav Vasas kyrka och tänkte på generationer, och på att den här platsen inte är evig. Jag försökte tänka mig århundraden tillbaka med hjälp av en språkmodell. Hubertus Puderpungs urfader var Alfhardt Puderpung, som tog namnet av uppenbara orsaker. Vi behöver inte gå in närmare på det. När jag och en kompis var i London 1992 sa han att han kunde London som sin egen ficka, men det visade sig att han bara hittade på. Hubertus Puderpung är gårdfarihandlare på 1700-talet. Han går från gård till gård med kannor, tenn, skedar och koppardon. Han bär sina tennstop med lock i ett pannband, ett vid varje öra, så han skramlar för varje steg. Det skrämmer bort giftiga sälar, armodsormar och förlupna munkar. Hubertus kommer till en gård som idag skulle kallas fäbod. Förr i tiden, när man släppte ut djuren på grönbete en bra bit från byn, var vallflickan eller vallpojken borta i flera månader från sin familj och hade koll på djuren. Vilken utsatt och ensam känsla det måste ha varit, helt själv med tretton fjällkor. På kvällarna blir det mörkt, och då blir det mörkt på riktigt. Jag tänker också på Ingemar Ingemarsson, som bygger en såg vid forsen, flera mil ut i skogen, och bor i en koja hela sommaren medan det då och då kommer någon med ny mat. En gång kommer Hubertus till en gård där ingen öppnar när han knackar. Han är så kissnödig att han testar att öppna dörren, men han är också så blyg att han inte kan kissa i skogen. Dörren är reglad inifrån, och ur mörkret hörs en grälsjuk, ihålig röst som skriker att han ska försvinna. Hubertus svarar att han kan erbjuda ett riktigt kraftfullt famntag. Dörren öppnas, Hubertus rusar in och kropparna famnar varandra. Han stannar i flera år, men får aldrig se vem han bor med. Han hör bara rösten, som säger att den är blyg, och Hubertus blir kär. Han glömmer bort att han behöver kissa i flera år. När han en dag kommer på det öppnar han ytterdörren för att gå på dass. Ljuset faller in som en kniv, och då ser han att det är Alfhardt Puderpung, hans urgamla förfader, med ett radioansikte efter att ha levt i beckmörker. Den som vill bli 300 eller 400 år måste leva i kyla och mörker, precis som grönlandsvalarna. “Titta inte på mig”, väser Alfhardt, och sedan blir han till damm och skingras för vinden. Hubertus sörjer i exakt 25 sekunder. Hubertus får aldrig några barn, och släkten dör ut. Huset de bodde i ligger där Gustav Vasas kyrka står i dag, vid Odenplan. Sov gott, Somna. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Murt & Mortdjur
2026/10/07
Det är alldeles upplyst här inne hos mig i Äventyrsvargen, lampan är på max och en dammsugare står framför mina fötter. En gång om året släpper eken utanför loss sina invånare, små genomskinliga ekflugor som flyger rakt hit för att det är varmt och skyddat, och för att de tycker att här är ju ingen. Jag brukar låta dem vara, men jag glömmer att de också vill ta över hela världen. Om vi gav flugorna en chans skulle de ta över den. Idag försökte jag få ut dem och öppnade dörren, men de ville inte flyga ut. Jag blev tvungen att dammsuga upp dem, eftersom jag inte kan spela in podden med flugor på micken och ett svagt pipande i bakgrunden. Det känns fel i magen. Jag tänkte ta dammsugarpåsen och öppna den i skogen, så att alla varelser däri får en chans att flyga ut. Det ska jag göra när jag är klar här. Jag har nästan aldrig intervjuat stora djur i Somna med Henrik. Det här avsnittet är tillägnat det största djuret som finns, Murt och Mort. Det finns faktiskt här i Sverige. Det är 275 meter i mankhöjd, har ett mulomfång på 11 meter och bogar som mäter flera kilometer. Det har skägg på huvudet, alltså hår, ett huvudskägg. Anledningen till att det heter två ord är att djuret är uppspänt mellan två benstommar, var och en med sina egna muskler och sin egen hjärna. Det finns fler djur som består av flera djur. När jag var yngre och rädd för att dö sökte jag tröst i en framtid där man laddar upp sitt medvetande i en dator. Men är det verkligen jag då? Idag känner jag mig hemma i mina biologiska fakta, i att jag är en kropp som ska göra den här resan. Jag har svårt för folk som säger att de inte skulle vilja leva för evigt, för att det skulle bli tråkigt eller för att man skulle ligga sjuk i 200 år. Jag tycker att det är dåliga argument. Då har jag lärt mig att fråga: hur länge vill du leva då? Du behöver inte vänta dig en massa saker av livet. Men avsnittet skulle ju handla om Murt och Mort. På dinosauriernas tid fanns flera liknande djur, som Kurt och Kurt, av samma typ. De flesta tvåkroppsdjuren dog när de slet sig själva itu. Jag har sett en film där en pappa blir så fruktansvärt arg att han försöker slita sitt eget ansikte i stycken genom att bända upp käken med händerna. Det enda tvåkroppsdjuret som finns kvar idag är Murt och Mort. Det var forskaren Karen McGruger som upptäckte dem. Hon förstod aldrig vad skuggan var för något och skämdes för att fråga, så hon höll koll på var den fanns, ungefär som man gör med en geting i rummet. Och när man alltid tittar efter det som följer en ser man plötsligt sådant som ingen annan ser, till exempel ett djur på 275 meter. Murt och Mort är väldigt avundsjuka på människors sängvanor. Det finns väldigt få sovplatser som passar ett så stort djur. Visste du att de också äter upp växtvärk? Det är inte ofta någon tackar dem för det, eftersom så få vet att de finns. Man vaknar och de står där utanför fönstret och idisslar knark eller bark. Ett av dem står utanför Äventyrsvargen just nu. Det finns mycket man ska akta sig för i livet: arga vargar, lejon, Pandora, vänskap, flyende nymfer i farkoster och klander från Alexander. Nu gick Murt och Mort, det ska vidare förstås. Sov gott Somna. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Du ser ut som en ponny
2026/10/04
Hej Somna. Visste du att Somna med Henrik inte har en enda lyssning på Mars eller på månen? Det var en gång jag ville köpa en stjärna och döpa den efter en person, men så insåg jag att man egentligen inte kan köpa en stjärna. Istället blev jag fascinerad av att skicka saker ut i rymden. Jag printade ut en bild på Elon Musks Tesla och satte upp den på väggen, från den tid då han fortfarande bara var vulgär och inte galen. Man kan faktiskt skicka meddelanden ut i rymden med laserljus. Det är fåfängt att tänka att det skulle förändra något, eller att någon ens skulle läsa det. Men jag tycker det är vackert ändå. Vem vet, en dag kanske någon läser det. Minns du faster Asta, min karaktär i Bolibompa som låste in sin brorson i gästrummet för att själv få vara med i tv? När jag var ny på SVT i början av 2000-talet var jag helt starstruck av själva miljön, de enorma studiokorridorerna där Wille och Valle och Victor är inspelade och som fortfarande ser likadana ut. Där träffade jag de gamla rävarna som hade underhållit mig som liten. Det finns en låt som heter You don't know me, och den är en berättelse om kejsaren av Hummingbird. Han är så vacker att han inte står ut. Varje morgon tittar han sig i spegeln och tänker usch vad fin jag är, och han drömmer om att bli ful. Finns det något fulare än en ponny som försöker lätta på trycket? Kejsaren beställer en sång som kan ta ifrån honom skönheten, om så bara för en sekund. Men eftersom det är livsfarligt att förolämpa en kejsare blir alla sånger bara varianter på hyllningar och rätt snälla förolämpningar. Tusen man som skrivit men inte vågat gå hela vägen får sätta livet till. Så kommer en kvinna som heter Debakel, som är fattig och behöver pengarna, och som tidigare bara skrivit en låt. Det är hon som skriver You don't know me. I inspelningen av Nationalteaterns Kåldolmar och Kalsipper, om Folke och Agamemnon, får man höra om motstånd, kommunister och hur medborgarkroppen bär överklassen. De jobbar i en guldgruva tillsammans med en blek häst, som hörs i bakgrunden på skivan. Den inspelningen betydde mycket för mig. Jag tänker på att Wille och Valle och Victor också handlar om att industrin bygger på människors hårda slit. Det pratas inte så mycket om längre. De viktigaste jobben idag är de som betalar minst. Varför är det så? Jag tänker också på hur ensamt det måste ha varit att vara kejsare förr. Kejsaren sitter isolerad och hålls avskild från andra, eftersom han är helig. Som att sitta i en gyllene bur där en berättelse håller dig fången. Kejsaren kände inte låtskrivaren som skrev You don't know me, och blev först arg. Sen fastnade låten i hans huvud, och Debakel fick pengarna. Det hela slutade med att de bytte liv. Nu håller jag själv på att somna. Godnatt. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Min Stund på Jorden
2026/09/30
Somna, har du provat att gå ut med 3D-glasögon på dig? Sådana man får på bio. Besvikelsen när man upptäcker att allting redan är 3D. Att det bara är precis som vanligt, fast lite mörkare. Innan jag skulle spela in tänkte jag köpa en färdigrätt till lunch. Jag hade solglasögon på mig, mina bästa. Jag köpte ett par skitdyra Ray-Ban när jag hade fyrtioårskris, i tron att hela mitt liv skulle förändras. Ibland blir jag förvånad över hur de har hängt med sedan dess. Annars tappar jag ofta bort saker, nycklar, kepsar och förhållanden. När jag gick in på Ica glömde jag att jag hade dem på mig. Jag märkte att jag inte såg någonting, men jag fattade inte varför. En kvinna sprang före mig i kön och jag suckade. När det blev min tur ställde kassörskan min vara precis framför mig, och jag hittade den inte, för jag såg så dåligt med solglasögonen på. Sedan satt jag i bilen och lyssnade på Laleh, Min stund på jorden, och kom på att jag haft dem på mig hela tiden. Då brast det och jag började gråta. Jag var på kräftskiva i helgen och drack en kopp kaffe på kvällen och tänkte "nu kommer jag inte kunna sova". När jag kom hem la jag mig på kudden och tänkte att då får det vara så. Det var ingen katastrof, och så somnade jag. Vad är det egentligen som gör att vi drömmer? På gymnasiet hade jag en kompis som sa att han kunde styra sina drömmar på beställning. Han tittade på sina händer och insåg att han drömde. Jag blev så avundsjuk, för det ville jag också. Jag försökte och försökte och har aldrig lyckats. Ärligt talat tror jag att han ljög för att vara märkvärdig. Men det ligger något i det där, att man när man somnar går in i något helt skyddslöst. För övrigt vill jag tacka Laleh. Tack för att du finns. Tänk att musik kan släppa loss så mycket känslor som vi bär på, obearbetade. Det spelar ingen roll om robotarna tar över allt, vi kommer ändå alltid samlas för att spela, sjunga och dansa ihop. Harriet visade mig en TikTok om hur folk levde innan den agrara revolutionen. Många tänker att det var då det gick åt skogen för oss människor, och i klippet skulle de visa hur bra det var innan man hade jobb. En stenåldersmänniska vaknar, sippar kokosdrink och undrar vad hon ska hitta på idag. Vi kom fram till att det var en väldigt tillrättalagd bild. Människan kommer inte från aporna, vi är aporna. Vi och aporna har en gemensam förfader som gick omkring på jorden för ungefär sex miljoner år sedan, och den var ingen schimpans, ingen bonobo och ingen orangutang. Ännu längre tillbaka finns en liten råttliknande varelse med lång nos och svans, som kröp omkring för sjuttio miljoner år sedan, under den tid då oljan vi kör bil på fortfarande var djur och växter och svampar. Det här är min stund på jorden. Tack Laleh. Tack Somna. Sov gott. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Podcast reviews

Read Somna med Henrik podcast reviews


4.8 out of 5
5 reviews

Podcast sponsorship advertising

Start advertising on Somna med Henrik relevant audience podcasts


What do you want to promote?