Advertise on podcast: Militärhistoriepodden

Slaget vid Farsalos räknas som en av de mest avgörande striderna i det så kallade caesariska inbördeskriget. Det är en episod ur antikens Rom som har förevigats i både teater och film. Här möttes Julius Caesar och Pompejus Magnus efter år av konflikt och rivalitet. Vissa historiker menar att slaget i praktiken blev början till slutet för den romerska senrepubliken – men samma sak har också sagts om flera andra avgörande skeden. I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt slaget vid Farsalos 9 augusti 48 f.v.t. Julius Caesar hade varit i Gallien under 50-talet f.v.t., något som Militärhistoriepodden tidigare har skildrat. Efter att ha besegrat den galliska ledaren Vercingetorix fortsatte Caesars fälttåg, och han genomförde även expeditioner till Storbritannien 55 och 54 f.v.t. Men medan Caesar var ute på sin galliska kampanj pågick interna strider i Rom. Republiken präglades av politisk oro, och flera starka konsuler och prokonsuler försökte hantera läget genom en informell maktallians – det så kallade första triumviratet – där Caesar, Pompejus och Crassus ingick. Efter några år föll dock triumviratet samman, och när 40-talet f.v.t. tog sin början övergick motsättningarna i öppet krig mellan Caesar och Pompejus. Inbördeskriget inleddes med att Julius Caesar tågade mot Italien och tog kontroll över Rom. Pompejus, som av senaten hade fått i uppdrag att skydda republiken, flydde då staden och drog sig tillbaka till Grekland. Hans strategi var att utnyttja sitt övertag till havs och därigenom svälta ut Caesar och de Caesar-trogna stadsstaterna på den italienska halvön. Pompejus hade en stark flotta, skickliga sjöbefäl samt lojala styrkor i Spanien, Afrika och på Sicilien. Det övertaget saknade Caesar – men taktiken visade sig ändå inte fungera som tänkt. Efter framgångar mot pompejanska styrkor i väst vände Caesar österut och gick mot Dyrrhachium (Dyrrachium) vid Adriatiska havet, där Pompejus väntade in ett läge som gynnade honom. Väl på plats inleddes en utdragen katt-och-råtta-lek mellan de båda befälhavarna. Caesar hade tiden emot sig: många städer och makthavare i regionen stod på Pompejus sida. Samtidigt växte kritiken i Pompejus läger mot den fördröjande strategin. Enligt de antika källorna pressade senatorerna honom till sist att ta en avgörande strid mot Caesar. Det skedde i augusti 48 f.v.t. – och för Pompejus blev det början på slutet. Bild: En anakronistisk miniatyr från 1300-talet i handskriften De bello civili (Pharsalia), färdigställd i Bologna 1373, som visar Julius Caesar som segrare över Pompejus vid slaget vid Farsalos 48 f.Kr. Bilden speglar hur antikens historia tolkades i medeltida Italien. Miniatyr: Niccolò da Bologna. Public domain. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Konstantinopels fall 1453 innebar slutet för det bysantinska riket – en kristen statsbildning med rötter i det östromerska imperiet. Samtidigt blev erövringen ett avgörande steg i det osmanska rikets etablering, där Konstantinopel (dagens Istanbul) snart blev centrum och huvudstad. Utanför murarna samlades en osmansk här på minst 60 000 soldater, understödd av ett effektivt artilleri. Stadens försvar uppgick till omkring 8 000 man. Belägringen pågick från den 7 april till den 29 maj, då Konstantinopel till slut föll. Striderna utkämpades inte bara man mot man, utan också genom tung artilleribeskjutning, underjordiska mineringsoperationer och sjöstrider. I reprisen av avsnitt 24 av Militärhistoriepodden samtalar historikern Martin Hårdstedt med idéhistorikern Peter Bennesved om Konstantinopels fall. Konstantinopel hade varit huvudstad i ett rike som existerat i mer än 1 000 år, beroende på hur man räknar. Det bysantinska riket var arvtagaren till Romarriket och var under århundraden den största och starkaste kristna makten i Europa och östra Medelhavet, innan de västeuropeiska rikena etablerades på allvar under tidig medeltid. Vid mitten av 1400-talet var Bysans i praktiken ett krympt kejsardöme. Kejsaren i Konstantinopel kontrollerade främst ett begränsat område på den europeiska sidan av Bosporen samt vissa delar av sydvästra Grekland och ett antal öar. Riket var nu i stort sett omgivet av det expanderande osmanska riket. Sultan Mehmet II behövde visa sin styrka som härskare i ett rike där makten ännu inte var helt konsoliderad. En erövring av det mytomspunna Konstantinopel skulle stärka hans ställning inrikespolitiskt och undanröja ett kristet brohuvud mitt i den osmanska intressesfären. När snaran drogs åt vädjade den bysantinske kejsaren Konstantin XI om hjälp, men svaren blev svaga eller uteblev. Påven, Ungern, Genua och Venedig hade begränsade resurser och var upptagna av egna konflikter. Den som vill läsa mer kan ta del av David Nicolle, Constantinople 1453: The End of Byzantium (Osprey, 2000), samt Judith Herrin, Det bysantinska riket (Höör: Agering, 2009). Bild:Belägringen av Konstantinopel, av Philippe de Mazerolles - Bibliothèque nationale de France Manuscript Français 2691 folio CCXLVI v [2] Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

1937 publicerades Heinz Guderians bok Achtung – Panzer! Den sammanfattade hans syn på pansarkrigföring – och få militärteoretiska verk har blivit lika legendariska. Guderians tankar kom att få stor betydelse för hur den tyska armén under andra världskriget använde pansar på ett sätt som var både nydanande och effektivt. När Nazityskland gick i krig 1939 hade landet byggt upp ett antal pansardivisioner som blev en av de viktigaste orsakerna till de tidiga framgångarna. I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Guderians karriär som officer i den tyska krigsmakten under en minst sagt dramatisk period i Europas historia. Det handlar om två världskrig – och två tyska nederlag. Guderians idéer, som kommer till uttryck i Achtung – Panzer!, bygger på en systematisk inläsning av litteratur, bland annat ögonvittnesskildringar från deltagare i första världskriget. Det som kanske är mest slående med boken är hans öppenhet för nytänkande. Han tar till sig brittiska och franska erfarenheter och värderar dem högt. Samtidigt är han kritisk mot tyskarnas sätt att använda pansar i första världskriget. På så sätt framstår han som en typisk representant för den bildade och skolade preussiske officeren. Han ser stridsvagnens potential: att skapa genombrott och bryta den statiska krigföring som dominerade första världskriget, åtminstone på västfronten. Att Guderians idéer fick ett så stort inflytande berodde på flera faktorer – inte minst att han hade mentorer bland sina överordnade som såg hans potential. Trots det kom faktiskt inte alla hans visioner att förverkligas. Antalet pansardivisioner i den tyska krigsmakten översteg i princip aldrig mer än omkring en tiondel av alla divisioner. Den högsta ledningen tog aldrig riktigt steget fullt ut i linje med Guderians tänkande. Det fanns också en skepsis – ibland ren ängslighet – från högkvarterets sida, till och med under genombrottet vid floden Meuse i maj 1940 under fälttåget i Frankrike. Gick det för fort för pansardivisionerna? Riskerade de att bli isolerade? Hann infanteriet med? Hann artilleriet med? Det är viktigt att förstå att pansarkrigföring inte bara handlade om att samla stridsvagnar i egna divisioner. Pansardivisionernas framgångar var ett resultat av ett taktiskt och operativt koncept som omfattade uppdragstaktik, samverkan med flyg och motoriserat infanteri samt en rörlig ledning och logistik. Pansardivisionerna i sig hade aldrig fått den betydelse de faktiskt fick utan den tyska taktiska och operativa rörligheten. Och det fanns befälhavare – som Guderian och Rommel – som förstod hur pansarvapnets potential kunde utnyttjas i praktiken. Bild: Generaloberst Heinz Guderian på östfronten sommaren 1941. Han var en central teoretiker bakom Tysklands snabba pansarkrigföring. Hans idéer om pansarkoncentration och samverkan fick stor betydelse i krigets inledning. Foto: Ludwig Knobloch/Bundesarchiv, Bild 101I-139-1112-17. Wikimedia Commons, Licens: CC BY-SA 3.0 DE. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Lepanto är 1571 utkämpades mellan galärfartyg i en tid då sjökrigföringen sakta var på utveckling mot bredsidesfartyg och linjetaktik. Med i slaget fanns på den kristna sidan sex större venetianska bredsidesfartyg som kanske kom att spela en avgörande roll i slaget. I övrigt utkämpades striden på traditionellt sätt med melée-taktik där ramning och ändring av motståndaren utgjorde tungpunkten i striden. Över vattnet utvecklades en ”bro” av hundratals fartyg som kopplats samman i ett kaos av närkamp. Fartyg erövrades och återerövrades. Tusentals sjömän och soldater stupade och lemlästades. I avsnitt 23 av Militärhistoriepodden fördjupar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig i det mytomspunna slaget vid Lepanto som i århundraden har givit upphov till många tolkningar och diskussioner. Frågan om slagets verkliga betydelse på lite längre sikt är en av frågorna som tas upp. Kristenheten samlades i en allians, den så kallade Heliga ligan, men var egentligen ganska splittrade av religiösa och maktpolitiska motsättningar. Utanför den grekiska kusten i Patrasbukten möttes en allierad kristen flotta den osmanska flottan den 7 oktober 1571. Det slag som kom att utspela sig är en av sjöhistoriens största drabbningar och ett av de allra sista slagen mellan i huvudsak roddrivna fartyg eller galärflottor. Striden hade i många avseenden väldiga dimensioner när nästan 400 fartyg med mer än 100 000 roddare och soldater ombord möttes i en hänsynslös kamp. Men vad handlade slaget egentligen om? En strid mellan kristenheten och islam? Slaget stoppade knappast fullständigt det osmanska inflytandet i Medelhavet, men gav kanske ändå de kristna Medelhavsstaterna ett andrum och kontroll över västar Medelhavet.   Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 20 december 1989 inledde USA Operation Just Cause – ett dramatiskt militärt angrepp mot Panama. Målet var att gripa och avsätta den panamanske starkemannen Manuel Noriega, utan att samtidigt kasta landet in i fullskaligt kaos. Operationen har ofta beskrivits som militärt framgångsrik, men den blev också en tydlig markering av en ny interventionsepok i skiftet mellan kalla kriget och 1990-talet. I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professor i historia Martin Hårdstedt om USA:s invasion av Panama i december 1989. Manuel Noriega hade under lång tid haft kontakter med amerikanska underrättelsetjänster. Relationerna fördjupades under 1960- och 1970-talen, och i början av 1970-talet blev han en regelbunden källa – till och med avlönad av CIA. Samarbetet passade USA:s regionala strategi, men efter att juntaledaren Omar Torrijos omkommit i en flygolycka den 31 juli 1981 blev Noriegas egna ambitioner allt tydligare. Efter interna maktstrider tog Noriega 1983 över som chef för Panamas försvarsstyrkor och fick därmed de facto kontroll över landets politiska institutioner. Till en början tolererades utvecklingen i Washington så länge Noriega uppfattades som användbar. Men hans kopplingar till narkotikasmuggling och den organiserade brottsligheten gjorde relationen allt mer politiskt omöjlig – särskilt under en period när USA:s ledning drev en hård linje i det så kallade ”kriget mot drogerna”. När George H.W. Bush väl beslutade om invasionen var Noriega redan åtalad i USA, och operationen motiverades också med att skydda amerikanska medborgare och intressen. Här spelade även USA:s långvariga intressen i Panamakanalen in. Frankrike hade misslyckats med kanalbygget på 1880-talet, men USA tog över projektet 1904 och öppnade kanalen 1914 efter ungefär ett decennium av arbete. Kanalen – och den tidigare amerikanskt kontrollerade Kanalzonen – hade stor strategisk betydelse, och i Panama fanns dessutom många amerikanska medborgare knutna till kanalområdet. Noriegas allt mer konfrontativa hållning uppfattades därför som ett hot – både mot människor på plats och mot USA:s regionala maktposition. Bildtext: En amerikansk M113 pansarbandvagn bevakar en gata nära det förstörda högkvarteret för Panamas försvarsstyrkor under andra dagen av Operation Just Cause. Fordonet är utrustat med ett M175-vapenfäste och en Dragon robotlavett. Foto: PH1(SW) J. Elliott, U.S. Department of Defense. Wikipedia. Public domain. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Verdun inleddes den 21 februari 1916 och pågick i stort sett i tio månader, med varierande intensitet. På en yta av några kvadratkilometer öster och norr om den franska fästningsstaden Verdun drabbade hundratusentals franska och tyska soldater samman i en förintelsekamp som resulterade i enorma förluster och ett mycket stort lidande. Förlusterna i döda, sårade och saknade uppgick sammantaget till över 700 000. I reprisen av avsnitt 22 av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om första världskrigets kanske mest kända slag. Som vanligt står taktiskt tänkande och vapenverkan i centrum, men också det större sammanhanget – och varför slaget kom att utvecklas som det gjorde. Den franska offensivandan konfronterades på ett synnerligen brutalt sätt med tunga artillerispärrar och det moderna skyttegravskrigets verklighet. Hur kunde fransmännen trots allt stå emot det massiva tyska anfallet? I centrum för den diskussionen står inte minst general Philippe Pétain, ofta kallad ”Verduns räddare”. Var slaget vid Verdun det värsta, eller ens det största, under första världskriget? Svaret är nej. Men varför har det ändå blivit så betydelsefullt – inte minst för det franska minnet av kriget? För många soldater blev tjänstgöringen vid Verdun liktydig med att ha deltagit i kriget över huvud taget. Omkring tre fjärdedelar av de franska soldaterna under första världskriget ska under någon period ha fått stå ut med helvetet vid Verdun. ”Jag har gjort Verdun”, sa man efteråt – och möttes alltid av respekt. Upplevelserna vid Verdun var brutala. Området kring staden bär än i dag tydliga spår av striderna. Vissa platser går inte att besöka på grund av alla blindgångare som fortfarande ligger kvar i jorden. Bild: Tyska soldater lämnar sina skyttegravar för att anfalla höjden Le Mort Homme (”Död mans kulle”), 14–15 mars 1916. Foto: Hermann Rex. Public domain (Wikimedia Commons) Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Konvoj PQ 17 lämnade Island den 27 juni 1942 med kurs mot Arkangelsk i Sovjetunionen. Av de 34 handelsfartyg som faktiskt gick ut från Hvalfjörður kom endast 11 fram. Resten sänktes under de följande dagarna av tyska flyganfall och ubåtar – en av andra världskrigets värsta konvojkatastrofer var ett faktum. I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om PQ 17:s öde. Under 1942 led de allierade stora förluster till havs, och de arktiska konvojerna var en livlina för det hårt pressade Sovjetunionen. PQ 17 var lastad med vapen och förnödenheter och tvingades gå långt norrut i arktiska vatten – där is, midnattssol och begränsade skyddsmöjligheter gjorde varje misstag livsfarligt. De allierade fruktade särskilt ett utfall från de tyska ytstridskrafterna i Nordnorge, med slagskeppet Tirpitz som främsta hot. Konvojen skyddades därför av en närskyddseskort och en större täckstyrka med tyngre fartyg, avsedd att möta ett eventuellt tyskt genombrott. Den 4 juli fattade den brittiska ledningen ett ödesdigert beslut: konvojen beordrades att skingras (”scatter”) och de tyngre skyddsstyrkorna drogs undan, i tron att Tirpitz var på väg att anfalla. Men något tyskt ytangrepp mot PQ 17 blev aldrig av. När handelsfartygen spreds ut och förlorade sitt sammanhållna skydd blev de i stället lätta mål – och förlusterna sköt i höjden. Bildtext: Eskortfartyg och handelsfartyg i Hvalfjörður före avseglingen av konvoj PQ-17. I förgrunden syns jagaren HMS Icarus (1.03) och bakom den den sovjetiska tankern Azerbaijan. Konvojen var en del av de allierades försörjningslinjer till Sovjetunionen via Murmansk och Archangelsk – den kortaste men farligaste rutten under andra världskriget. Foto: RN official photographer Lt. C. J. Ware, Imperial War Museums (foto A 8953, samling nr 4700-01). Wikipedia. Public domain Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under perioden från mitten av 1800-talet fram till andra världskriget dominerade de stora slagskeppen den marina krigföringen. Slagskeppen var enorma artilleriplattformar av stål, byggda för världens ledande örlogsflottor. Stora ekonomiska resurser plöjdes ned i det ena skeppsprojektet efter det andra, i en ständig kapplöpning om att bygga snabbare, tyngre bestyckade och bättre bepansrade fartyg. Men varför satsade man så hårt på dessa jättar? Vilka idéer låg bakom? Vilken roll kom slagskeppen att spela i krigföringen – och varför försvann de i praktiken från världshaven efter andra världskriget? I avsnitt 21 av Militärhistoriepodden samtalar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om de stora slagskeppens tidevarv. Både Martin och Peter fascinerades redan i unga år av slagskeppen och deras historia. Slagskeppen fick en betydelsefull roll i det sena 1800-talets strategiska tänkande och i stormakternas utrikespolitik. För den ledande sjöfartsnationen Storbritannien var örlogsflottan – och dess slagskepp – livsviktiga. Inför första världskriget utmanade Tyskland britternas ställning, och under andra världskriget var det Japan som tog upp kampen med britter och amerikaner. Vem minns inte de otroliga japanska slagskeppen Yamato och Musashi – de största slagskepp som någonsin byggts? Bild: Det brittiska slagskeppet HMS Dreadnought (1906), Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Längs floden Isonzo (Soča), i gränslandet mellan nordöstra Italien och dåvarande Österrike-Ungern (i dag främst västra Slovenien), utspelade sig några av första världskrigets mest brutala och utdragna strider. Den italienske överbefälhavaren Luigi Cadorna drev gång på gång sina soldater mot väl befästa höjder i en terräng som gynnade försvararen – och kom senare att bli ihågkommen som en av militärhistoriens mest hänsynslösa generaler. I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professor i historia Martin Hårdstedt Italiens inträde i första världskriget och de inledande striderna längs Isonzofronten. När kriget bröt ut 1914 förklarade Italien sig neutralt, trots att landet ingick i Trippelalliansen med Tyskland och Österrike-Ungern. Men en växande italiensk nationalism – och tanken på att samla ”italienskt” territorium under en och samma stat – gjorde det allt mer lockande att byta sida och ansluta sig till ententen (främst Storbritannien, Frankrike och Ryssland). Särskilt hägrade områden som Sydtyrolen och Trieste, som fortfarande tillhörde Österrike-Ungern men som det italienska ledarskapet ansåg borde bli italienska. I april 1915 slöts därför Londonfördraget, ett hemligt avtal där ententemakterna lovade Italien territoriella vinster om landet gick in i kriget på deras sida. Italien förband sig att agera snabbt – men mobiliseringen drog ut på tiden. När de italienska styrkorna väl sattes in under Cadornas ledning inleddes offensiverna vid Isonzo i juni 1915. Den italienska armén var dock knappast rustad för det som väntade. Terrängen var karg, brant och oförlåtande. Att gräva ned sig i bergssluttningarna var ofta nästintill omöjligt, och anfallen tvingades fram i smala passager där försvararna kunde koncentrera sin eld. Fördröjningarna gav dessutom Österrike-Ungern tid att förstärka sina försvarsställningar i höjdlägena. Kombinationen av bristande förberedelser, starka försvarslinjer och en terräng som kanaliserade anfallen skapade en obarmhärtig spiral av förluster – och Cadornas utpräglat offensiva doktrin gjorde priset ännu högre. Det skulle krävas tolv stora slag vid Isonzo mellan 1915 och 1917 innan fronten slutligen bröts – till ett ohyggligt pris i människoliv. Italienska soldater under andra slaget vid Isonzo, 1915. Bilden visar en position för det 20:e kavalleriregementet "Cavalleggeri di Roma" i området Carso, under de intensiva striderna som utspelade sig mellan Italien och Österrike-Ungern under första världskriget. Källa: www.esercito.difesa.it. Licens: CC BY 2.5. Det andra slaget vid Isonzo var en del av en serie offensiver längs Isonzofronten och kännetecknades av svåra terrängförhållanden och höga förluster. Carso-platån var särskilt strategiskt viktig men mycket svår att försvara och anfalla. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Krigföring har alltid påverkats av teknikutvecklingen. Gång på gång ser vi hur nya vapensystem – och förmågan att producera vapen, ammunition och andra varor i stor skala – kan bli avgörande. Men hur påverkar tekniken egentligen krigföringen? Är det teknikutvecklingen som styr hur krig förs? I reprisen av avsnitt 20 av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved teknik och krig. Samtalet rör sig från antiken och medeltiden till 1900-talets snabba tekniska språng. Poängen är tydlig: tekniska uppfinningar och nya vapensystem är inte automatiskt avgörande. Teknik måste användas på rätt sätt – och passa in i taktik, organisation och logistik – för att få verklig betydelse. Teknisk överlägsenhet spelade till exempel en viktig roll när västmakterna expanderade under imperialismens tidevarv. Ofta citeras den berömda formuleringen: “Whatever happens, we have got / The Maxim gun, and they have not.” – en rad som tillskrivs Hilaire Belloc (1898) och som fångar den tidens syn på eldkraftens asymmetri. På 1900-talets slut blev det tydligt att även avancerade robotsystem och precisionsvapen ställer krav på industri, kompetens och ekonomi. Under 1970- och 80-talen ökade trycket i vapenkapplöpningen, och skillnader i teknisk och industriell uthållighet blev en del av bakgrunden till att Sovjetunionen fick allt svårare att konkurrera. Bild: Hiram Maxim lutar sig mot sin första automatiska kulspruta (”The First Automatic Gun”). Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under 1500- och 1600-talen genomgick Europas militära makter en teknisk revolution. Användningen av krutbaserade kanoner och handeldvapen förändrade slagfältet i grunden. Detta påverkade inte bara arméernas sammansättning utan också både belägrings- och fortifikationskonsten. I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historieprofessorn Martin Hårdstedt en av de mest inflytelserika gestalterna i denna utveckling: den franske militären och fästningsbyggaren Sébastien Le Prestre, Marquis de Vauban (1633–1707), allmänt känd som Vauban. Utvecklingen av befästningskonsten har genom historien pendlat mellan offensivens och defensivens fördelar. Under senmedeltiden hade försvarssystemen gynnats av höga stentorn och murar, men med krutets introduktion och det nya fältartilleriet blev dessa konstruktioner snabbt obsoleta. Svaret från fortifikationskonsten blev att bygga lägre försvarsverk med tjockare murar. Utanpåverkens omfattning ökade, och forten utrustades med eget artilleri. Detta gav åter försvararna övertaget: den låga profilen och de kraftiga murarna minskade artilleriets effektivitet, samtidigt som försvarets eldkraft försvårade stormningsförsök. Det var i detta militärtekniska landskap som Vauban introducerade en ny metod för belägring. I upplysningstidens anda utvecklade han en systematisk belägringsteknik för att möta de moderna fästningarnas utmaningar. Genom att stegvis gräva sig fram och anlägga parallella löpgravar och enkla värn kunde belägrarna närma sig försvarsverken utan att utsättas för massiv moteld. När avståndet var tillräckligt kort, kunde stormningen genomföras med större precision och färre förluster. Med sin metod uppnådde Vauban stora framgångar i den franske "solkungen" Ludvig XIV:s expansionistiska krig. I slutet av sin karriär ägnade han sig även åt att förbättra Frankrikes egna försvar. Han skapade ett avancerat system av befästningar längs den östra gränsen, det så kallade Pré Carré, som än idag finns bevarade i delar av västra Frankrike och Beneluxländerna. Bild: Ett montage av av stadsplanen för Neuf-Brisach, en fästningsstad som uppfördes från grunden enligt ritningar av Sébastien Le Prestre de Vauban, Ludvig XIV:s militära ingenjör. Staden byggdes som ersättning för de förlorade fästningarna Breisach och Freiburg som återlämnades till det Tysk-romerska riket 1697/99. Neuf-Brisach anses vara ett av Vaubans främsta verk och ett mästerprov på 1600-talets militära stadsplanering. Bildkälla: Sébastien Le Prestre de Vauban – http://theudericus.free.fr/Vauban/Neuf-Brisach_Plan.jpg, public domain. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Gustav III:s ryska krig 1788–1790 blev i stort en svensk besvikelse – men slaget vid Svensksund i juli 1790 vände krigslyckan. Sjöslaget, som utkämpades den 9–10 juli, resulterade i en förkrossande svensk seger över den ryska skärgårdsflottan. Den finske nationalskalden Johan Ludvig Runeberg beskrev senare slaget som ”den svenska flottans största glans”. I reprisen av avsnitt 19 av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved det dramatiska slaget vid Svensksund och hur denna seger förändrade krigets utgång. Den svenska skärgårdsflottan, som utvecklats kraftigt under 1700-talet parallellt med uppförandet av fästningen Sveaborg utanför Helsingfors, visade sig vara överlägsen sin ryska motpart. Men vad låg bakom den svenska framgången? Vilken taktik användes? Och varför kunde Sverige åsamka den ryska flottan ett så förkrossande nederlag? Slaget vid Svensksund var en del av ett större händelseförlopp. Bara en dryg vecka före slaget hade både den svenska högsjöflottan och skärgårdsflottan undkommit en potentiellt förödande inneslutning i Viborgska viken, där de varit omringade av ryska styrkor. Sverige var mycket nära en kapitulation – något som hade kunnat innebära slutet på både kriget och Gustav III:s maktställning. Mot sina befälhavares rekommendationer – med ett viktigt undantag: Carl Olof Cronstedt – fattade Gustav III beslutet att möta ryssarna vid Svensksund. Ironiskt nog var det just Cronstedt som senare, år 1808, skulle komma att kapitulera till ryssarna i Sveaborg under Finska kriget. Segern vid Svensksund räddade inte bara krigets utgång – den kan också ha räddat kungens ställning i Sverige. Slaget vid Svensksund (1790), målad av Johan Tietrich Schoultz. Denna dramatiska scen visar det avgörande sjöslaget mellan Sverige och Ryssland under Gustav III:s ryska krig. Striden slutade med en stor svensk seger, en av de största marina triumferna i Sveriges historia. Målningen illustrerar den intensiva kampen i Finska viken där svenska galärflottan övermannade en numerärt överlägsen rysk flotta. Slaget visade effektiviteten i svensk taktik och ledarskap under press. Källa: Försvarsmakten.se Licens: CC BY 4.0 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Få namn är så starkt förknippade med Finlands kamp under Vinterkriget 1939–40 som Suomussalmi och Raatevägen. Underbemannade och med bristfällig utrustning lyckades finska trupper, under ledning av den legendariske generalen Hjalmar Siilasvuo, besegra två sovjetiska divisioner. Den finska framgången med den så kallade motti-taktiken väckte internationell uppmärksamhet. Segern kunde visserligen inte förhindra nederlaget i kriget, men den stoppade en total kollaps av det finska försvaret i norr – och gav hopp i en tid då Finland stod nära att krossas av den sovjetiska övermakten. I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved an det kanske mest mytomspunna slaget under Vinterkriget. Slaget vid Suomussalmi har fått en särställning i historieskrivningen. Mycket av det vi förknippar med det finska vinterförsvaret återfinns här: den bitande kylan, skidpatrullerna, motti-taktiken, Röda arméns hjälplöshet i ödemarken, och inte minst den finska sisu – viljestyrkan att inte ge upp trots övermakten. Slaget utvecklades ur Sovjetunionens framstöt mot den lilla kyrkbyn Suomussalmi. Den sovjetiska planen var att nå Bottenviken och därmed klyva Finland i två delar. Anfallet kom överraskande, och de få finska trupper som fanns tillgängliga gjorde insatsen desto mer anmärkningsvärd. Den 7 januari 1940 tystnade vapnen. På Raatevägen låg resterna av den 44:e sovjetiska divisionen utspridda: förstörda stridsvagnar, artilleri, ammunition, döda soldater och hästar. En vecka tidigare hade den 163:e divisionen tvingats retirera från Suomussalmi med stora förluster. Sovjetarmén förlorade mellan 9 000 och 13 000 soldater i stupade och sårade. Två hela divisioner var utslagna. De finska förlusterna uppgick till cirka 750 stupade samt 1 000 skadade och saknade. Bildtext: Soldater rör sig i Svenskskogen vid Suomussalmi under vintern 1940. Museiverkets Historiska bildsamling (identifierare HK19840314:122) och visar finska soldater i rörelse i Suomussalmi, Finland, troligen i samband med Vinterkriget 1939–1940. Licensen CC BY 4.0 Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under stora delar av kalla kriget utgjorde den svenskutvecklade Stridsvagn S, tillsammans med den brittiska Centurion-stridsvagnen, ryggraden i de svenska pansarförbanden. Med sin radikala och unika konstruktion utmanade Stridsvagn S den vedertagna bilden av hur en stridsvagn skulle se ut och fungera. Den väckte internationellt intresse och testades av flera länder – ibland med goda resultat. Ändå valde ingen att följa Sveriges exempel. Var Stridsvagn S ett tekniskt mästerverk eller ett strategiskt missgrepp? I reprisen av Militärhistoriepodden djupdyker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i historien om en av svensk försvarsindustris mest mytomspunna skapelser. Diskussionen rör sig från tekniska detaljer som pansartjocklek, kanonkaliber och mörkersikten till större frågor om taktik, doktrin och försvarspolitik. Stridsvagn S – även kallad "S-vagnen" – var tornlös och låg, vilket gjorde den svår att upptäcka och lättare att skydda. Eldröret riktades genom att hela vagnen lutades eller vridits med bandens hjälp – ett grepp som var lika genialt som omdiskuterat. Vissa bedömare menade att Sverige med S-vagnen hade byggt världens bästa stridsvagn för sin tid. Andra ansåg att den inte ens kunde klassas som en stridsvagn, utan snarare som en självgående pansarvärnspjäs. Kritiker påpekade att Stridsvagn S hade begränsad rörlighet i strid, att den saknade förmåga till eldgivning i rörelse och att den var underlägsen i jämförelse med sovjetiska vagnar som T-62, T-72 och T-80. Förespråkarna svarade att vagnens effektivitet låg i hur den användes: i defensiv terräng, med god planering och i en doktrin anpassad för svensk alliansfrihet och begränsade resurser. Stridsvagn S blev på många sätt ett tekniskt och taktiskt experiment – djupt rotat i Sveriges kalla krigets-försvarstänkande. Men hur ska vi egentligen se på den i efterhand? Som ett lysande exempel på svensk ingenjörskonst och kreativitet – eller som ett dyrt stickspår i utvecklingen av pansarvapnet? Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

På morgonen den 2 december 1805 inledde ryska och österrikiska trupper ett anfall mot den franska armén strax väster om den lilla staden Austerlitz, öster om dagens tjeckiska Brno. Slaget slutade i en total seger för Napoleon och den franska armén. Efter lunch bröt fransmännen igenom den allierade linjen. Trots desperata försök från det ryska gardet att hejda genombrottet kunde de allierade inte rädda situationen. Delar av deras linje kollapsade och övergick i oordnad reträtt. Slaget vid Austerlitz – det så kallade Trekejsarslaget – har gått till historien som Napoleons största och mest briljanta seger. I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av militärhistoriens mest klassiska slag. Men det är inte bara själva slaget som gör Austerlitz så intressant. Under veckorna före drabbningen förde Napoleon en stor fransk armé från Frankrike österut och manövrerade skickligt ut sina motståndare. Vid Ulm ringades en betydande österrikisk armé in och tvingades kapitulera. Därefter besegrades den kombinerade rysk-österrikiska armén vid Austerlitz. Framgångarna byggde på att den franska armén marscherade utan traditionell tross och var uppdelad i självständiga kårer, vilket möjliggjorde snabba förflyttningar och flexibel krigföring. De allierade blev helt enkelt överrumplade. Napoleon lyckades koncentrera tillräckligt stora styrkor till Pratzenplatån väster om Austerlitz och avgjorde slaget innan ryssarna hann få avgörande förstärkningar. Slaget innebar att Österrike tvingades söka fred med Napoleon. Kriget skulle trots detta fortsätta, i praktiken ända fram till 1815 då Napoleon slutligen besegrades. Austerlitz markerade början på en period av nästan oavbrutna franska segrar – en epok i militärhistorien som fortfarande studeras och diskuteras i dag. Bildtext: Napoléon vid slaget vid Austerlitz 1805, målning av François Gérard. Slaget befäste Napoléons rykte som militärt geni och markerade höjdpunkten av hans makt i Europa. Källa: François Gérard – L’Histoire par l’image [1]. Digital version producerad av Agence photographique de la Réunion des musées nationaux [2]. Wikipedia, Public Domain. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.