Advertise on podcast: Militärhistoriepodden

Tidigt på morgonen den 1 juni 1676 i höjd med Hulterstads kyrka på Öland genomförde skeppet Kronan en vändning i hårt väder. Under vändningen kantrade fartyget och nästan samtidigt exploderade krutdurken och sprängde bort främre delen av babord sida. Inom några minuter hade fartyget gått till botten. Endast omkring 50 man ur besättningen på 800 man överlevde. Bland de omkomna fanns överamiralen Lorentz Creutz chef för den svenska örlogsflottan. I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp en av den svenska örlogshistorien mest dramatiska händelser. Kronan var ett av Europas största örlogsfartyg med tre fulla batteridäck och mer än 100 kanoner. Hon ledde en flotta som var den största Sverige dittills samlat. I den sjöstrid med en förföljande dansk-holländsk flotta som följde förlorades mer än 10 linjeskepp som sänkta eller av fienden erövrade. Den svenska flottan skulle inte kunna kontrollera svenska vatten under fortsättningen av det krig som pågick. Sverige befann sig 1676 i krig med Danmark och med Danmark allierade stater. När Kronan förliste var den svenska flotta på väg norrut för att frita Gotland som hamnat under dansk ockupation och om det krävdes ta strid med den förenade dansk-holländska flottan längre norrut i Östersjön. Flottan hade en avgörande uppgift. Den skulle skydda den svenska kusten, undersätta den hårt pressade svenska fältarmén i Pommern och möjliggöra en svensk landstigning på Själland för att tvinga Danmark till fred. I och med flottan nederlag vid Ölands södra udde kunde danskarna landstiga i Skåne vilket ledde fram till slaget vid Lund senare under året. Den unge Karl XI kunde slutligen besegra danskarna i det blodiga slaget, och Sverige kunde trots allt avluta ett tämligen katastrofalt krig med mycket små eftergifter till sina fiender. Kronans öde föranleder en diskussion om skeppsbyggeri och stridstaktik till sjöss under 1600-talet. Utvecklingen skedde snabbt mot tyngre och bättre fartyg och effektivare taktik. En viktig konsekvens av motgången till havs för Sverige var beslutet att flytta huvudörlogsbasen till Karlskrona från Stockholm. Man insåg i den svenska krigsledningen att flottan måste kunna löpa ut mycket snabbare och slå mot den danska flottan och möjliggöra en undsättning av de tyska provinserna. Bild: Mitt under slaget vid Ölands södra udde den 1 juni 1676 kantrar regalskeppet Kronan och exploderar, medan Svärdet omringas av fientliga fartyg. Katastrofen blev ett förödande slag mot den svenska flottan. Oljemålning av Claus Møinichen, 1686. Public domain via Wikimedia Commons. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Från början av 700-talet till 1492 fanns muslimskt styrda områden på den Iberiska halvön. Under de första århundradena omfattade al-Andalus större delen av dagens Spanien och Portugal, men området krympte successivt när de kristna rikena i norr expanderade söderut. Det muslimska arvet är fortfarande tydligt i framför allt södra Spanien, inte minst i arkitektur, ortnamn och stadslandskap. Den långvariga kristna expansion som traditionellt brukar kallas reconquistan avslutades när det nasridiska emiratet Granada kapitulerade i januari 1492. Krigföringen på den Iberiska halvön präglades i hög grad av befästa städer, borgar och gränsfästen som ofta var svåra att inta för medeltidens arméer. Fältslag förekom, men många militära operationer handlade i stället om belägringar, räder och kontroll över vägar och försörjningslinjer. Arméernas storlek är svår att beräkna. En modern uppskattning, baserad på bland annat försörjningsdata, anger omkring 10 000–12 000 man på den kristna sidan under det slutliga fälttåget mot Granada 1490–1491. I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved med lyssnarna till Spanien och en av de mest omvälvande perioderna i den Iberiska halvöns historia. På den nasridiska sidan spelade snabba räder, bakhåll och rörligt kavalleri en viktig roll, särskilt i gränskrigföringen. Samtidigt byggde försvaret i stor utsträckning på ett nätverk av befästa städer och borgar. Det är därför missvisande att beskriva konflikten som en enkel motsättning mellan ”arabisk” rörlig krigföring och kristna arméer som stred i slutna formationer. Krigföringen var betydligt mer varierad på båda sidor. Det sista kriget om Granada pågick från 1482 till 1492. Krigföringen var i stor utsträckning säsongsbetonad, med fälttåg under den varmare delen av året. För att kunna föra trupper, artilleri och förnödenheter genom det bergiga landskapet byggde och förbättrade de kastilianska styrkorna vägar söderut. Betydande styrkor användes för att skydda underhållstransporter, samtidigt som fiendens grödor, kvarnar och förråd förstördes för att försvaga motståndet. Belägringarna av de många befästa städerna slutade ofta med kapitulation efter bombardemang, blockad och förhandlingar snarare än med regelrätta stormningar. Ronda, i dag ett välkänt turistmål, belägrades 1485. Artilleribeskjutning och förlusten av tillgången till stadens viktiga vattenförsörjning bidrog till att försvararna kapitulerade efter några veckor. En avgörande förändring under kriget var artilleriets växande betydelse. Krutvapen hade använts på den Iberiska halvön långt före Granadakriget. Forskning visar att nasridiska styrkor använde tidiga krutbaserade artillerivapen redan under 1300-talets första hälft. På den kristna sidan utvecklades samtidigt ett allt effektivare belägringsartilleri under 1300- och 1400-talen. Under kriget om Granada byggde Ferdinand och Isabella upp ett omfattande artilleritåg som gjorde det möjligt att snabbare bryta ned många tidigare svårintagliga befästningar. Själva överlämnandet ägde rum den 2 januari 1492, då Muhammad XII, mer känd som Boabdil, överlämnade staden till Ferdinand och Isabella. Händelsen har senare blivit berömd genom skildringen av Boabdil som överräcker Granadas nycklar till de katolska monarkerna. Därmed upphörde det sista muslimskt styrda riket på den Iberiska halvön. Granada införlivades med Kastilien. Den process som traditionellt har kallats La Reconquista var därmed avslutad. Begreppet används fortfarande flitigt, men modern historieskrivning brukar samtidigt betona att utvecklingen mellan 700- och 1400-talen inte var ett enda sammanhängande krig. Perioden bestod av skiftande konflikter, allianser och maktförhållanden mellan en rad kristna och muslimska riken. Bild: Boabdil överlämnar den kapitulerade staden Granada 1492 till de katolska monarkerna, Isabel I från Kastilien och Fernando II av Aragon. Av: Francisco Pradilla y Ortiz (1848–1921), Public Domain, Wikipedia. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Natten mellan den 11 och 12 november 1940 lyfte 21 brittiska Fairey Swordfish-biplan från hangarfartyget HMS Illustrious i Medelhavet, på väg mot en av andra världskrigets djärvaste marina flygoperationer. Operation Judgement blev ett genombrott för hangarfartygsbaserat flyg och utmanade föreställningen att slagskeppet fortfarande var sjökrigets självklara huvudvapen. Bakgrunden var att Storbritannien behövde minska hotet mot sina sjöförbindelser i Medelhavet. I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historieprofessorn Martin Hårdstedt den brittiska attacken mot den italienska flottbasen i Taranto. Den italienska flottan, Regia Marina, hade en stor del av sina tyngsta fartyg samlade i huvudbasen Taranto och kunde därifrån hota brittiska konvojer och binda betydande delar av Royal Navy. Planen på ett flyganfall mot basen hade rötter i 1930-talet och utvecklades av Lumley Lyster. Hösten 1940 lade konteramiralen fram den uppdaterade planen för amiral Andrew Cunningham, som gav klartecken till Operation Judgement. Anfallet genomfördes i två vågor. De långsamma Swordfish-planen tog sig genom luftvärnet och förbi Tarantos försvar för att anfalla de italienska örlogsfartygen med torpeder och bomber. Eftersom hamnen var grund hade britterna utvecklat en särskild metod för att hindra flygtorpederna från att dyka för djupt efter fällningen. Tre italienska slagskepp – Conte di Cavour, Littorio och Caio Duilio – träffades och sattes ur strid. Conte di Cavour återkom aldrig i aktiv tjänst under kriget, medan Littorio och Caio Duilio senare reparerades. Britterna förlorade endast två Swordfish: två besättningsmän dödades och två tillfångatogs. Attacken mot Taranto visade vilken slagkraft hangarfartygsbaserat flyg kunde få mot en koncentrerad flotta, utan att de egna slagskeppen behövde utkämpa ett traditionellt sjöslag. Räden studerades också utomlands. Japanska marinofficerare undersökte erfarenheterna från Taranto inför kriget i Stilla havet, och anfallet blev en viktig bekräftelse på att flygtorpeder kunde användas mot fartyg i en grund hamn. Kopplingen till Pearl Harbor bör dock inte överdrivas: den japanska flottan hade redan före Taranto arbetat med egna idéer och tekniska lösningar för anfall i grunda hamnar. Taranto var därför snarare en viktig bekräftelse på konceptets möjligheter än en direkt ritning för attacken mot Pearl Harbor. Bild: Efter det brittiska nattanfallet mot Taranto den 11–12 november 1940 ligger det italienska slagskeppet Conte di Cavour svårt skadat och delvis sjunket i hamnen. Bara skorstenarna och delar av överbyggnaden höjer sig över vattenytan. Fotograf okänd, officiellt brittiskt fotografi. Public domain via Wikimedia Commons. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Rysk-japanska kriget 1904–1905 är för många i dag en relativt okänd konflikt, trots att det i sin samtid uppfattades som ett av de mest betydelsefulla krigen sedan Napoleonkrigen. Japans seger väckte enorm uppmärksamhet världen över. En asiatisk stat hade besegrat en europeisk stormakt i ett modernt storkrig och därmed rubbat föreställningar om den europeiska militärens självklara överlägsenhet. Japan hade sedan Meijirestaurationen 1868 genomgått en snabb politisk, industriell och militär modernisering. Nu visade landet vad denna omvandling hade åstadkommit både på land och till sjöss. Efter hårda strider i Manchuriet och belägringen av Port Arthur kom det avgörande sjöslaget vid Tsushima i maj 1905, där den japanska flottan i praktiken krossade den ryska 2:a Stillahavseskadern, som huvudsakligen hade sänts från Östersjön. För Ryssland blev nederlaget en svår prestigeförlust. Samtidigt skakades tsarväldet av den revolutionära oro som kulminerade under 1905 och som krigets motgångar bidrog till att förstärka. I avsnitt 49 av Militärhistoriepodden tar sig idéhistorikern Peter Bennesved och historikern Martin Hårdstedt an rysk-japanska kriget och dess betydelse för 1900-talets militära och politiska utveckling. Kriget har ofta beskrivits som en föregångare till första världskriget. Det var ett tidigt exempel på industriell krigföring i stor skala. Under belägringen av Port Arthur mötte anfallande soldater skyttegravar, taggtråd, kulsprutor och tungt artilleri – företeelser som senare skulle komma att prägla västfronten under första världskriget. Även sjökriget gav en föraning om framtidens konflikter. Moderna slagskepp spelade huvudrollen, samtidigt som torpedbåtar och sjöminor fick stor betydelse. Vapnen var inte nya, men rysk-japanska kriget visade tydligt vilken effekt de kunde få i ett modernt sjökrig. Mest känt är slaget vid Tsushima den 27–28 maj 1905. Under amiral Heihachirō Tōgō besegrade den japanska flottan den ryska eskadern genom bättre beredskap, effektiv eldgivning och skicklig manövrering. Bara ett fåtal ryska fartyg lyckades nå Vladivostok. Trots segern fick Japan också erfara att en militär triumf inte nödvändigtvis gav alla de politiska vinster som befolkningen väntade sig. I freden i Portsmouth erkändes Japans starka ställning i Korea, landet övertog ryska rättigheter kring Port Arthur och södra Manchuriska järnvägen och fick den södra delen av Sachalin. Däremot fick Japan inget krigsskadestånd, vilket utlöste omfattande protester och upplopp i Tokyo. Rysk-japanska kriget innebar därmed inte bara slutet på en konflikt utan början på en ny maktordning i Östasien. Japan hade etablerat sig som stormakt, men motsättningarna kring landets växande inflytande i Korea, Manchuriet och Kina skulle fortsätta att skärpas under de följande årtiondena. Tillsammans med Japans fortsatta expansion och de växande motsättningarna till USA bidrog denna utveckling så småningom till den konflikt som kulminerade i Stillahavskriget och anfallet mot Pearl Harbor 1941. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hur hade Rysslands historia sett ut utan Alexander Nevskij? Alexander Jaroslavitj, senare känd som Alexander Nevskij, är en portalfigur i den ryska historien. Som furste av Novgorod spelade han en viktig roll under 1200-talets mitt. I väster mötte han svenska och livländska styrkor med vapen, medan han senare valde en mer pragmatisk linje gentemot de mongoliska härskarna i öster. I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historieprofessorn Martin Hårdstedt Alexander Nevskijs tid fram till det berömda slaget vid Peipus 1242. Bennesved är idéhistoriker och förste forskare vid FOI, medan Hårdstedt är professor i historia vid Umeå universitet. Alexander blev furste av Novgorod 1236, omkring 15 år gammal. Vid denna tid stod de östslaviska furstendömena i Rus’ inför ett snabbt växande hot från mongolerna. Under Batu khans fälttåg 1237–1240 förstördes eller plundrades många städer, och 1240 föll Kyiv. Novgorod skonades från direkt erövring, även om mongolerna nådde in på Novgorods område och förstörde bland annat Torzjok. Varför de inte fortsatte mot själva Novgorod har diskuterats länge; vårens töväder, terrängen och logistiska problem hör till de vanligaste förklaringarna. Alexanders förhållande till mongolerna utvecklades framför allt efter de berömda segrarna i väster. Efter fadern Jaroslavs död 1246 reste Alexander till de mongoliska härskarna och accepterade deras överhöghet. Under de följande åren fick han sin ställning som härskare bekräftad inom det mongoliska maktsystemet och medverkade till att tribut betalades. Det handlade alltså mindre om ett enkelt fredsavtal än om anpassning till en övermakt som avgjorde vilka furstar som fick regera i Rus’. Mongolerna lät samtidigt den ortodoxa kyrkan behålla en stark ställning och befriade kyrkan från tribut. Därför bör påståendet att Alexander personligen ”räddade” kyrkan snarare ses som en senare tolkning av hans politik än som ett entydigt historiskt faktum. Mot väster valde Alexander däremot militära medel. Under 1200-talet pågick en katolsk expansion och flera korstågsföretag i Östersjöområdet. Religionen var viktig, men konflikterna handlade också om territorier, handel och politisk kontroll. Det blir därför missvisande att beskriva dem enbart som försök att bekämpa den ortodoxa kristendomen. Även Sverige deltog i expansionen österut. Birger Magnusson, senare känd som Birger jarl, förknippas i Erikskrönikan med ett fälttåg till Tavastland i nuvarande Finland. Dateringen är omstridd: omkring 1239 har föreslagits, medan en äldre tradition placerar företaget 1249. Det finns däremot inte tillräckligt stöd för att identifiera Birgers fälttåg med slaget vid Neva 1240. Slaget vid Neva är i sig svårt att rekonstruera. Händelsen är endast känd genom ryska källor, och den äldsta bevarade berättelsen finns i Novgorods första krönika från 1300-talet – inte i en krönika från 1500-talet. Där berättas att Alexander besegrade en styrka bestående av bland annat svenskar vid Neva den 15 juli 1240. Segern kom senare att förknippas med hans tillnamn Nevskij, ”av Neva”. Konflikterna i väster tog inte slut där. Två år senare återtog Alexander Pskov och mötte därefter den livländska grenen av Tyska orden och dess allierade vid Peipus. Den 5 april 1242 besegrades den västliga styrkan i det slag som i eftervärlden blivit känt som slaget på isen. Händelsens militära och politiska betydelse har senare förstärkts kraftigt i rysk historieskrivning och populärkultur, men själva slaget är väl belagt. Mer om slaget vid Peipus – och om hur Alexander Nevskij blev både historisk furste och politisk symbol – hör du i podden. Bild: Nevaslaget 1240, där furst Alexander Jaroslavitj enligt den ryska kröniketraditionen besegrade en svensk styrka vid floden Neva. Miniatyr ur den ryska Illustrerade krönikan, 1500-talet. Anonym upphovsperson. Public domain, via Wikimedia Commons. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dansk-tyska kriget 1864, eller andra slesvigska kriget, blev en katastrof för Danmark. Vid freden tvingades landet avstå hertigdömena Slesvig, Holstein och Lauenburg. Danmark förlorade omkring två femtedelar av sitt territorium och befolkningen minskade från cirka 2,6 till 1,6 miljoner människor. Sedan mitten av 1600-talet hade Danmark förlorat territorium efter territorium. Provinserna öster om Öresund gick förlorade till Sverige och 1814 avträddes Norge. Kvar fanns det egentliga Danmark, de nordatlantiska besittningarna – bland annat Island, Färöarna och Grönland – samt hertigdömena Slesvig, Holstein och, från 1815, Lauenburg. Under nationalismens tidevarv blev den sammansatta danska monarkin allt svårare att hålla ihop. Holstein var övervägande tyskspråkigt, medan Slesvig hade både dansk- och tyskspråkig befolkning. Danska nationalister ville knyta Slesvig närmare Danmark, medan tysknationella krafter ville förena Slesvig och Holstein. Konflikten hade redan lett till det första slesvigska kriget 1848–1850. Då gjorde slesvig-holsteinska nationalister uppror mot den danska kronan med stöd från Preussen och andra tyska stater. Danmark gick till slut segrande ur kriget, samtidigt som stormakternas diplomatiska ingripanden spelade en viktig roll. Sverige-Norge gav Danmark stöd och stationerade trupper på Fyn och i norra Slesvig, men de deltog inte i striderna. Konflikten löstes dock inte. När Danmark genom novemberförfattningen 1863 försökte knyta Slesvig närmare kungariket samtidigt som Holstein skildes från denna konstitutionella ordning reagerade de tyska makterna. Den 1 februari 1864 gick preussiska och österrikiska trupper in i Slesvig. Danmark stod nu militärt isolerat mot två stormakter. I avsnitt 38 av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av de största nationella traumana i Danmarks historia. Hur kunde det gå så illa? Varför utmanade Danmark de tyska stormakterna i stället för att finna en politisk kompromiss om hertigdömena? Den danska krigsmakten gick in i kriget med en stark tilltro till sin egen förmåga. Men redan natten mellan den 5 och 6 februari tvingades armén utrymma den symboliskt laddade försvarslinjen vid Danevirke. Militärt var reträtten nödvändig, men för den danska allmänheten upplevdes den som en katastrof. Armén drog sig tillbaka till bland annat Dybbøl. Där följde en lång belägring. Det moderna preussiska, räfflade och delvis bakladdade artilleriet kunde beskjuta de danska skansarna på avstånd. Under veckorna före stormningen regnade tiotusentals granater över ställningarna. Den 18 april kulminerade bombardemanget. Efter sex timmars intensiv beskjutning stormade preussiska soldater de sönderskjutna skansarna. De danska styrkorna led ett svårt nederlag och drog sig tillbaka över Alssund. Ön Als förblev dock dansk ytterligare två månader, tills preussarna erövrade den den 29 juni. Men vad hindrade Danmark från att förlora ännu mer? Vid freden i Wien den 30 oktober 1864 tvingades Danmark avstå Slesvig, Holstein och Lauenburg. Efter det preussisk-österrikiska kriget 1866 kom Slesvig och Holstein under preussiskt styre. När det tyska kejsardömet bildades 1871 ingick områdena i den nya tyska staten. Kriget var samtidigt en viktig etapp i Tysklands enande. Den preussiske ministerpresidenten Otto von Bismarck utnyttjade skickligt konflikten politiskt. Generalstabschefen Helmuth von Moltke hade under flera år studerat ett möjligt krig mot Danmark och utarbetat operationsplaner. Hans roll växte dessutom under själva fälttåget. Bild: Jørgen Sonnes målning från 1871 skildrar striderna vid Dybbøl 1864, en avgörande drabbning i dansk-tyska kriget där danska styrkor besegrades av Preussen. Målning av Jørgen Sonne (1801–1890). Public domain via Wikimedia Commons. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den brittiska arméns blodigaste dag inträffade den 1 juli 1916 - den första dagen av slaget vid Somme. Inom ett dygn från det att det brittiska infanteriet klev upp ur sin skyttegravslinje och började avancera över ingenmansland mot de tyska linjerna stupade 20 000 soldater och nästan 40 000 skadades. Den inledande artilleribekämpningen hade inte gett det resultat man hade räknat med. De tyska kulsprutepositionerna var inte utslagna och så många tyska soldater hade klarat sig att de kunde möta de brittiska tätt formerade linjerna framför dem med en vägg av bly. I detta avsnitt av Militärhistoriepodden talar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av första världskriget mest betydelsefulla slag. Ursprungligen var offensiven längs floden Somme i norra Frankrike tänkt som en gemensam storoffensiv utförd gemensamt av brittiska och franska trupper. Det tog lång tid innan britterna blev redo att inleda offensiven. Förlusterna under 1914 och 1915 måste ersättas. En helt ny armé skapades – den så kallade Kitchners armé – av frivilliga som i stort antal anmälde sig för tjänstgöring. Under den tid britterna arbetade för att skaka fram soldater övertog tyskarna initiativet och inledde sitt stora anfall mot Verdun i februari 1916. Sommeoffensiven förvandlades i och med Verdunslaget till en brittisk avlastningsoffensiv. Den franska armén var hårt pressad och behövde understöd. Det som från början var tänkt som en storoffensiv med mer än 60 divisioner, varav 40 franska, smälte samman till en mindre brittiskledd offensiv som i slutänden omfattade 13 brittiska och 11 franska divisioner. Anfallet misslyckades med att åstadkomma ett genombrott. Istället för att avbryta försöken och hitta en ny väg att komma åt tyskarna inledde den brittiska armén under generalen Haig stödda av fransmännen ett utnötningsslag som skulle pågå in i november 1916. Förlusterna steg till mer än 400 000 stupade och sårade på båda sidor. Det finns många aspekter på slaget vid Somme som framstår som märkliga och som kan diskuteras. Inte minst hur artilleriet användes blev föremål för kritik i efterhand. Det brittiska artilleriet lyckades inte slå ut de tyska kulsprutepositionerna trots en veckas förbekämpning av de tyska linjerna. Detta tillsammans med felanpassad infanteritaktik ledde till blodbadet. Dessa aspekter diskuteras ingående i avsnittet. Bild: Soldater ur Royal Irish Rifles bär proviant genom en förbindelsegrav under slaget vid Somme, troligen den 1 juli 1916, offensivens första dag. Foto: Royal Engineers No. 1 Printing Company, public domain, via Imperial War Museums/Wikimedia Commons. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Grunden i det antika Greklands militära organisation var hopliten. Hopliten var alltid en man och medborgare i någon stadsstat. Beväpnad med ett längre spjut, en sköld och ett kortare svärd, formerades hopliterna i så kallade falanger. Bland de mest kända grekiska stadsstaterna är Aten och Sparta. Tack vare ett rikt och välutvecklat skriftspråk med många överlevda texter, i kombination med en rad nutida arkeologiska fynd så vet vi ganska mycket om hur krigen under dessa århundraden tedde sig. I detta avsnitt 46 av Militärhistoriepodden gräver Peter Bennesved och Martin Hårdstedt djupare i dessa antika fenomen. De går igenom såväl stadsstaternas struktur, ekonomiska förutsättningar, såväl som hopliternas utrustning och den krigsmentalitet som rådde. På vägen hanterar vi också kända händelser som slaget vid Marathon, Salamis, Mantinea, och den fatala atenska expeditionen till Sicilien (ett antikt ”Barbarossa”?) under Peloponnesiska krigets höjdpunkt. Vi har en klar bild över hur både samhället och krigföringen organiserades, är stadsstaterna i antikens Grekland. Det fanns ett stort antal av dem, utspridda över kust och landområdena runt Egeiska havet. Perioden mellan ca 500-300 år före vår tideräkning är också en mycket intressant period vad gäller krigskonstens utveckling. Det som har beskrivits som en av de viktigaste fördelarna med den västerländska krigföringen, disciplinen, har ett tydligt ursprung i de grekiska stadsstaternas sätt att kriga. Grunden i det antika Greklands militära organisation var hopliten. Hopliten var alltid en man och medborgare i någon stadsstat. Beväpnad med ett längre spjut, en sköld och ett kortare svärd, formerades hopliterna i så kallade falanger. Falangen var en kompakt fyrkantsformation i flera led med fördelen att de tillsammans med sina kamrater bildade en sköldmur med en svärm av utstickande spjutspetsar. Exakt hur falangstrider gick till vet vi inte, men klart är att grekerna uppvisar en enastående disciplin och taktiskt tänkande som fick stora konsekvenser för dem själva och omvärlden. Deras förmåga att hålla ihop sina trupper och slås till siste man ledde till en rad häpnadsväckande segrar mot bland annat det enorma Persiska imperiet, men det ledde också till svårigheter när greker möte greker i strid. Hur skulle man ta krigskonsten vidare när falang mötte falang, och hur skulle framgångarna till land omsättas till framgångar till havs? Bild: Chigi-vas med hopiliter som håller sköldar och svärd. Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Efter lunch den 21 oktober 1805 bröt den brittiska flottan in i den fransk-spanska flottans linje utanför Kap Trafalgar. I spetsen för anfallet seglade det stora linjeskeppet HMS Victory med amiralen Nelson ombord. Det som sedan utspelade sig är ett stycke klassisk sjökrigshistoria. Krigets till sjöss under Napoleonkrigen avgjordes till brittisk fördel i och med Nelsons förkrossande seger över den fransk-spanska flottan vid Trafalgar. Hotet om en fransk invasion av de brittiska öarna var därmed undanröjt. Historien om slaget vid Trafalgar blir inte sämre av att hjälten själv Nelson stupade och fördes hem i en tunna med brandy. I avsnitt 42 av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig ann ett av sjöhistoriens mest berömda och betydelsefulla slag. Slaget utgör slutpunkten på de stora seglande linjeskeppens epok. Under 1800-talet skulle teknikutvecklingen så småningom göra dessa artilleriplattformar i ek obsoleta. Britterna inledde med från 1805 en mer än hundra år lång dominans på de sju haven. Napoleon behärskade visserligen ännu ett årtionde kontinenten, men britterna lade grunden till ett världsomspännande kolonialimperium. Nelson var på många sätt en innovatör när det gällde sjökrigstaktik – även om han byggde vidare på förändringar som satts igång av andra. Han valde att bryta mönster och förlita sig på den brittiska flottans avgjorda kvalitativa övertag över sina motståndare. Inte minst hade de brittiska fartygen ett effektivare artilleri med mer välövade besättningar. Till det kan läggas en överlägsen förmåga att segla i formation och samordna attackerna på en motståndare som dessutom många gånger uppträdde passivt. Mycket har skrivits om Trafalgar och Nelson för att inte tala om Napoleonkrigen. Ur den digra högen av litteratur går det ändå att föreslå Alan Schoms bok Trafalgar. Countdown to battle 1803-1805 (1990) och Roger Knights The Pursuit of Victory. The Life and Achievement of Horatio Nelson (2006). Lite kortare med bra skisser i Ospreys serie Angus Konstans Horatio Nelson. Leadership, Strategy, Conflict (2011) och Gregory Fremont-Barnes Trafalgar 1805 (2005). Bild: Slaget vid Trafalgar av J. M. W. Turner kombinerar flera händelser vid slaget i en tavla. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Europas kanoner tystnade efter Napoleonkrigen riktades de västerländska stormakternas hunger österut. Storbritannien behärskade haven, USA pressade sig fram mot Stilla havet – och Kina och Japan stod i vägen för den nya imperiala världsordningen. De ville inte öppna sina marknader, inte underkasta sig främmande handelskrav och inte låta sig styras av västerländska intressen. Svaret blev militärt tvång. I Kina tog konfrontationen formen av opiumkrigen – två krig på 1800-talet där Storbritannien, senare med stöd av Frankrike, tvingade Qingdynastin att acceptera opiumhandel, öppna hamnar och ge västmakterna långtgående handelsrättigheter. Det var början på en förnedrande epok av ojämlika fördrag, utländskt inflytande och inre kriser. I Japan blev trycket ett annat men lika omvälvande: amerikanska örlogsfartyg bröt landets isolering och tvingade fram öppningen mot väst. I detta avsnitt av Militärhistoriepodden skildras hur smuggling, kanonbåtsdiplomati och modern vapenteknologi bröt upp Östasiens gamla maktordningar. Kina förödmjukades och försvagades, medan Japan svarade med att omforma hela sin samhällsordning – för att snart själv träda fram som en aggressiv militärstat med imperiala ambitioner. Ur dessa våldsamma möten mellan öst och väst föddes konflikter och maktförskjutningar som skulle prägla hela 1900-talets historia.Vid 1800-talets mitt förändrades fokus för många västerländska stater. Napoleonkrigen var över och en relativ fred rådde i Europa. För Storbritannien och för USA var dock förutsättningarna väldigt annorlunda från tidigare. USA var sedan slutet på 1700-talet en självständig stat och hade under 1800-talets början expanderat västerut och snart lagt under sig hela den nordamerikanska kontinenten. Storbritannien hade som en konsekvens av Napoleonkrigen klivit fram som den dominerande sjömakten och i processen tagit besittning av ett antal viktiga sydostasiatiska kolonier. För att vidare expandera och för att konsolidera denna nya situation hamnade nu Kina och Japan i blickfånget. Britterna ville utöka importen av kinesiska varor, och USA ville från sin västkust etablera förbindelser med både Kina och Japan för att själva utmana den brittiska handelshegemonin. Valfisket runt japanska sjön var ytterligare en faktor. Problemet var bara att både Kina och Japan, som sedan urminnes tider fört sin egen agenda och agerat under helt andra geopolitiska förutsättningar, var helt ointresserade av att utveckla samarbete med de stora imperierna. Storbritannien, USA, Ryssland och Frankrike blev visade dörren, och hänvisades till ett fåtal hamnar med begränsat utbud. I längden skulle det visa sig ödesdigert. I slutändan skulle västerländsk teknologi i kombination med skrupelfri smuggling, handelskrig, utpressning och direkta militära aktioner, visa att västerländska imperier var fullkomligt överlägsna. Både Kina och Japan fick se sig själva förnedrade inför brittisk och amerikansk list och vapenskrammel. I kinas fall skulle högmodet kosta dem stor blodspillan, och för japans del blev konsekvensen förnedrande intrång och inhemskt politiskt tumult. Kina och Japan är dock två helt olika typer av stater, och skulle hantera mötet med de västerländska imperierna på olika sätt. Emedan den ena kollapsade under trycket, skulle den andra vända ut och in på sig själv för att själv snart kliva fram som en betydande militärstat med imperiedrömmar. För händelserna under 1900-talet blev dessa utvecklingslinjer, med rötter i europeiska kolonialsträvanden, helt avgörande. Bild: Det 98:e fotregimentet vid attacken mot Chin-Kiang-Foo (Zhenjiang), den 21 juli 1842, som påverkade Manchu-regeringens nederlag. Akvarell av militärillustratören Richard Simkin (1840–1926). Wikipedia, public domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Karl X:s vandring över Stora och Lilla Bält vintern 1658 är en av de mest mytomspunna händelserna i svensk historia. Kungens hela armé hängde i vågskålen. Den framgångsrika marschen genom Jylland och kapitulationen av fästningen i Fredriksodde under 1657 riskerade att gå fullständigt om intet om marschen misslyckades. Men om isen höll, ja då låg Köpenhamn och Själland öppet. Den danska kungen Fredrik III förhandlingsposition i ett sådant läge skulle bli förödande dåligt. Vintern var ju kallare än vanligt, med vädret var nyckfullt. Skulle isen hålla? I avsnitt 40 av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Karl X:s danska krig. Hur ska man egentligen se på Karl X:s danska krig? Var han en maktfullkomlig imperialist, eller var han en tidig skandinavist? Och varför är vi så måna om att diskutera framgången 1658 och tåget över bält, när allt höll på att gå om intet bara året efter? Man kan också fråga sig om inte myten om tåget över bält har lett till en överskattning av de svenska och danska kungarnas roller i sammanhanget. Kanske var det egentligen de europeiska stormakterna som hade sista ordet i Fredrik III och Karl X avgörande fejd. Episoden har varit ett återkommande tema bland historiker, och många har diskuterat Karl X strategi och vägval, de risker han tog, och på vilka grunder han fattade sina beslut. Vansinnigt nog lyckades hela operationen utan några avgörande förluster, och väl framme i Själland kunde kungen signera ett förödande fredstraktat för dansk del, den så kallade freden i Roskilde. Skåne, Blekinge och Halland blev nu svenskt och skulle förbli det för ”evinnerlig tid”. Aldrig hade Sverige varit större och starkare än nu. Samtidigt går det inte att rygga för det romantiska draget i berättelsen om händelserna 1658. De praktiska omständigheterna i sig, men även skildringarna i efterhand öppnar för frågor om svensk stormaktspolitik i Norden och gentemot de nya landskapen. Bild: Karl X Gustaf (1622-1660) efter slaget vid Iversnaes av Johann Filip Lemke, public domain, wikipedia. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den ryska ockupationen av Finland 1713-21 kallas för Stora ofreden. Namnet är passande eftersom civilbefolkningen på olika sätt fick utstå mycket stora umbäranden – särskilt under åren 1713-14. Stora delar av Österbotten föröddes som en del av en militär strategi att hindra den svenska armén från att kunna hitta förnödenheter och operera mot den ryska ockupationsmakten. I de våldsamheter som de ryska soldaterna utförde ingick våldtäkter, tortyr, kidnappning och mord. Tiotusentals människor lämnade dessutom sina hem på flykt undan ryssarna. Åland tömdes i stort sätt helt på sin befolkning. I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de mer våldsamma perioderna i Finlands och Sveriges historia. Stora nordiska kriget pågick och den ryska tsaren Peter den store var efter det svenska nederlaget vid Poltava 1709 fast besluten att slutligen knäcka det svenska väldet i Östersjön. Problemet var att ett anfall för att ta Stockholm och tvinga Sverige på knä måste ske via södra Finland. I Östersjön härskade den svenska örlogsflottan. Efter ett misslyckat försök 1712 satte ryssarna in sin nybyggda och nyutbildade galärflotta längs den finska kusten. 1713-14 erövrades Finland och avgörande strider utkämpades vid Storkyro i februari 1714 och vid Hangö udde på sommaren samma år. En mångårig ockupation inleddes som fick stora konsekvenser för civilbefolkningen fram till freden 1721 i Nystad som avslutade den långa krigsperioden. Det svenska riket var i detta skede av Stora nordiska kriget oförmöget att försvara Finland med mer trupper än de som redan fanns inom riksdelen. Det föranleder frågan om det svenska riket övergav Finland. Faktum är att det aldrig kom särskilt stort stöd från de styrande i Stockholm som hade ansvaret under kungen Karl XIIs frånvaro i Turkiet. Kopplade till plundringen och skövlingen var underhållsproblemen och krigföringens villkor i fattiga och glest befolkade områdena i Finland. Vägsystemet var för dåligt för att kunna erbjuda transportleder och tillgången på mat knapp. Ryssarna tvingades att föra in stora mängder förnödenheter till Finland för att kunna hålla sin mer än 20 000 man starka ockupationsarmé vid liv. Stora delar av den spannmål som fördes till Finland kom sjövägen och transporterades längs kusten till den framryckande ryska armén. Den hittills bästa boken om Stora ofreden är skriven av den finske historikern Christer Kuvaja När Finland stod i brand. Rysshärjningarna 1713-1721 (2020). I den hittar man allt man behöver veta om denna dramatiska period. Även Göran Erikssons bok Slaget vid Rilax 1714 är lättillgänglig. Bild: En kosack i tjänst av Józef Brandt, wikipedia, public domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Någon gång mellan klockan fem och halv sex på eftermiddagen den 26 juni 1876 mötte 210 soldater ur US 7th Cavalry sitt öde på höjderna ovanför Little Big Horn River i nordöstra Montana. Ledda av sin legendariske chef generalen Custer stupade kavalleristerna i en strid mot en överlägsen mängd Cheyenne- och Sioux-krigare. Ytterligare 40 kavallerister stupade denna dag inför övermakten. Halva kavalleriregementet dog. I avsnitt 35 av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp det mytomspunna slaget vid Little Big Horn eller som det också kallas Custer´s last stand eller slaget vid Greasy Grass. Som vanligt är det inte bara själva striden som avhandlas i avsnittet. Utgångspunkten är att lyfta fram en dramatisk och på många sätt tragiska del av den amerikanska historia som handlar om hur urbefolkningen och inte minst Siouxstammarna tvingades bort från sina jaktmarker. Pressade av den vita befolkningens expansion västerut drevs Siouxstammarna in i ohållbar situation. Områden som garanterats invaderades av vita nybyggare gång på gång. 1868 fredades ett stort område i dagens South Dakota oh Wyoming, men bara inom några år kom nybyggare när det hade upptäckts guld i området kring Black Hills. Ledda av sin karismatiske ledare Sitting Bull och krigare som Crazy Horse valde allt större grupper av framför allt Sioux och Cheyenne att leva nomadliv i området kring Big Horn Mountains. För att tvinga dessa grupper att återvända till reservaten sände amerikanska regeringen ut trupper. I juni nådde Custers kavalleriregemente fram till ett stort läger vid Little Big Horn river och han beslöt sig övermodigt för att anfalla direkt utan ytterligare understöd. Anfallet slutade i en katastrof. Men varför gick det så illa? Striden vid Little Big Horn är ändå att betrakta som en väldigt liten del i ett större drama. I avsnittet diskuterar vi Siouxstammarnas krigföring och hur vi ska se på deras krigarkultur. Var den idylliskt eller våldsam? Och hur ska vi uppfatta den vita kolonisationen av Västern? I avsnittet ventilerar vi en del svåra moraliska frågor. Vill du läsa mer finns åtminstone två böcker att vända sig till. Grundläggande är Peter Panzeris Little Big Horn 1876 (1995) i Ospreys kampanjserie. En annan bok är Robert Marshall Utley The last days of Sioux Nation (1994). Utley har skrivit flera intressanta böcker om frågor som rör den amerikanska expansionen västerut och konfrontationen mellan vita och ursprungsbefolkningen. Bild: Custers sista strid av Edgar Samuel Paxson (1852–1919) - Whitney Gallery of Western Art Lyssna också på Samurajens unika historiska krigarkultur. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I april år 1792 inleddes de så kallade revolutionskrigen i Europa. Det revolutionära Frankrike utmanade monarkierna i en kraftmätning som inleddes mer eller mindre katastrofalt för de franska arméerna. Hösten 1792 hotade en preussisk-österrikisk armé att tränga fram ända till Paris. Revolutionen hade då sannolikt varit över. Men det blev inte så. Vid Valmy den 20 september stoppades den preussiska armén av den franska revolutionsarmén. Den sedermera välkände tyske poeten Goethe fanns med och summerade det inträffade för en grupp preussiska officerare som samlades omkring honom i mörkret och regnet efter slaget: ”Från och med i dag börjar en ny epok i världens historia och ni kommer att kunna säga att ni var där”. I avsnitt 32 av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av världshistoriens kanske mest betydelsefulla slag. Eller var det verkligen så betydelsefullt? Vad menar Goethe med att en ny epok inleddes i historien? Slagets del i ett större sammanhang ger anledning att diskutera vad franska revolutionen fick för utrikespolitiska konsekvenser. Att sprida revolutionen var ett mål för det revolutionära Frankrike – men fanns det fler skäl att starta krig mot hela Europas monarkier? På höjderna vid Valmy stod en fransk armé som var en blandning av gårdagen och morgondagen. Den rojalistiska franska armén utgjorde stommen kompletterad med frivilliga och utskrivna för att försvara revolutionen. Det franska artilleriet som räddade dagen för fransmännen var det gamla kungliga artilleriet, medan infanteriet som stod kvar och inte flydde trots den hotande preussiska uppmarschen var till hälften ett resultat av revolutionens massutskrivningar. Generalen Kellermans stridsrop ”Vive la nation” innebar en tydlig markering av att nya tider hade kommit. De nya förhållandena för krigföringen som kom i och med franska revolutionen skulle på sikt förändra både uppträdandet på slagfältet och fälttågens logistik och strategi. Republiken skulle de kommande åren efter Valmy resa sig och faktiskt flytta krigföringen till det tyska området och norra Italien. Den revolutionära krigföringen skulle skörda stora framgångar. Med revolutionen kom även nya möjligheter för ambitiösa och äregiriga unga män – en av dessa var Napoleon Bonaparte. Det finns mycket skrivet om revolutionskrigen, men en bok på engelska som är väldigt bra är T C W Blannings The French Revolutionary Wars 1787-1802. För den riktigt intresserade kan Paddy Griffiths The Art of War of Revolutionary France 1789-1802 ge nya kunskaper. Vill man ha en lite lättare variant med nordiskt perspektiv kan kanske Martin Hårdstedts Omvälvningarnas tid vara något – åtminstone de första delarna av boken. Bild: Slaget vid Valmy, September 20, 1792 av Horace Vernet - The National Gallery Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 26 april 1937 inleddes bombningen av den baskiska staden Guernica. Under några timmar föll en sammanlagd bomblast på omkring 22 ton över staden. Anfallet var beordrat från nationalistsidans högsta ledning och genomfördes med stöd av tyska Condorlegionen och italienskt flyg. För nationalisterna var bombningen en del av offensiven i Baskien, men den framstår också som ett slags brutal testbädd: här användes bland annat Junkers Ju 52 (tillsammans med andra flygplanstyper) i en planerad rädföljd som gav erfarenheter av bombkrigföring som senare skulle få eko i andra världskriget. I detta avsnitt av Militärhistoriepodden försöker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved förstå varför Guernica bombades – och vad anfallet skulle uppnå. Resultatet blev katastrofalt. Dödssiffran är fortfarande omstridd: uppskattningarna varierar kraftigt, från omkring 150 till över 1 600 döda, och siffrorna har använts i både propaganda och senare omvärderingar. Att osäkerheten kunnat leva kvar hänger också ihop med vad som följde. Bombningen fick omedelbar internationell uppmärksamhet, men i Francos Spanien kom händelsen att förnekas, förvanskas och tystas ned. Nationalisterna tog kontroll över staden bara några dagar senare, den 29 april 1937. Bombningen av Guernica kan ses ur flera perspektiv. Först och främst handlar det om det spanska inbördeskriget och slutstriden om Baskien våren 1937. Anfallet hade knappast varit möjligt utan det flygunderstöd som nationalisterna fick av Tyskland och Italien. Samtidigt stod västmakterna passiva, medan Sovjetunionen stödde republiksidan. En annan dimension är den baskiska nationella identiteten. Guernica var en historisk samlingsplats och ett kulturellt hjärta – en symbol för baskiska friheter. Att slå mot staden var därför också att försöka slå mot själva idén om en baskisk nation. Det visste Franco mycket väl. Bild: Ruinerna i Gernika (Guernica) efter bombningen den 26 april 1937 under spanska inbördeskriget, dokumenterade av tyska Bundesarchiv. Bilden ger kontext till den internationella debatten om luftkrigets civila offer och till Picassos senare antikrigsverk. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-H25224 / okänd upphovsperson, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.