Advertise on podcast: Bryta Bröd

Avsnitt 88. Efter tio år som generaldirektör på Livsmedelsverket, ett vittnesmål om mat, makt och vad för samhälle vi byggt åt våra barn Annica Sohlström var generaldirektör för Livsmedelsverket mellan 2016 och 2025. Nutritionist, disputerad vid Karolinska, idag ordförande för forskningsprogrammet Mistra Food Futures. Samtalet i mitt kök blev öppet, autentiskt och ofiltrerat, ett vittnesmål från någon som suttit mitt i knutpunkten mellan vetenskap, politik och marknad. Hon berättar om något hon aldrig tidigare varit med om under sina år i staten. En minister som öppet gick ut och kritiserade sin egen myndighet. När Livsmedelsverket la fram nya kostråd om mindre rött kött krävde landsbygdsminister Peter Kullgren en omtagning. Vanligtvis, förklarar Annica, respekterar politiken att en myndighet talar på vetenskaplig grund, och en minister som ändå tycker annorlunda står fri att strunta i den. Att istället anklaga myndigheten för att inte arbeta sakligt var för henne anmärkningsvärt. Råden landade till slut på 350 gram i veckan, med tillägget att välja svenskt. Bakom den enskilda konflikten skymtar ett större problem. Myndigheterna har enligt Annica blivit allt bättre på att tala med varandra, men politiken arbetar i stuprör. Folkhälsa, landsbygd, beredskap, miljö och klimat hanteras var för sig, och ingen håller i helheten. Regeringens Livsmedelsstrategi 2.0 kallar hon rakt ut för en tillväxtstrategi snarare än en livsmedelsstrategi, ett dokument om att producera mer mat oavsett vilken sorts mat, framtaget av ett enda departement utan blick för vare sig hälsa eller resiliens. Och räkningen är enorm. Ohälsosam mat kostar samhället i behandling av hjärtkärlsjukdom och diabetes typ 2, i sjukskrivningar, i förlorad produktion och i mänskligt lidande. Vinsten på vägen dit har redan plockats ut av privata aktörer, medan kostnaden för skadan bärs av det offentliga. Matvanorna grundläggs i barndomen, men notan skrivs ut decennier senare. Att då lägga hela ansvaret på den enskildas val blir, med hennes logik, ohållbart. Men Annica är påfallande konstruktiv. Hon ser en verklig hävstång i en matskatteväxling, där socker, läsk och snacks beskattas hårdare medan skatten lättar på det gröna och det ekologiska. Svårigheten ligger i definitionerna, som vi ännu inte är överens om, och i gråzonerna där en tillverkare byter sockret mot ett sötningsmedel som inte räknas som socker. Ändå är hon övertygad om att det går, och pekar på Norge som redan lagstiftat med tydliga livsmedelsgrupper. Hon påminner också om att industrin mycket väl skulle kunna producera mat av hög kvalitet om den ombads göra det. Efterfrågan finns bara inte, ingen ställer kravet. Det som krävs är myndigheter som får uppdraget och politiker som vågar bära det. I köttfrågan avlivar hon en seglivad myt. Spannmål och baljväxter tillsammans ger kroppen samtliga aminosyror den behöver, och det enda som egentligen saknas är vitamin B12. Samtidigt vägrar hon det kategoriska, eftersom vi behöver betande djur för den biologiska mångfalden och de öppna landskapen. Slutsatsen blir nästan matematisk. Mer grönsaker, mer baljväxter, mindre men bättre kött. Så vad händer i ett land där marknaden får definiera vad ett barn stoppar i sig, där kunskapen finns men modet saknas, och där notan alltid skickas vidare till nästa generation? Annica satt på insidan i tio år. Hennes svar är mer uppriktigt än du kanske är beredd på. Lyssna på avsnitt 88 av Bryta Bröd.

John Gerhard har befunnit sig mitt i matsystemet i över fyrtio år. Inte som betraktare, utan som odlare, grossist, importör, lärare, skolledare och samhällsbyggare. På åttiotalet hamnade han i Dominikanska republiken. Där såg han vad som händer när små bönder görs beroende av krediter, insatsvaror och en global marknad de själva inte kontrollerar. Han var med och byggde upp kooperativ kring ekologiskt kaffe och bananer, där handeln inte bara skulle leverera en vara till Europa utan också bära skolor, lokal utveckling, hälsa och försörjning. Det blev början på en fråga som följt honom sedan dess: Vem äger egentligen maten? I det här avsnittet pratar vi om vad som händer när avståndet mellan jord och mun blir för stort. När relationer ersätts av certifieringar. När bonden blir en anonym leverantör, maten en SKU och varje led i kedjan förväntas maximera sin egen marginal. John berättar om Fairtrades tidiga ideal, om ekologiska bananer, om KRAV och Demeter, om hur den ekologiska rörelsen växte och hur dagligvaruhandeln så småningom tog allt större makt över den. Men också om varför problemet inte bara är ICA, Coop eller Axfood. Bakom dem finns ett ännu större skifte: kapital som går in i matsystemet med ett enda uppdrag, att bli mer kapital. Vi pratar om något som blivit nästan radikalt i vår tid: förtroende. Kan små bönder, grossister, butiker och människor som äter maten åter börja dela risk, kunskap och ansvar? Kan vi bygga skalfördelar genom samarbete istället för genom uppköp och koncentration? Och kan konsumenten bli medborgare igen, någon som faktiskt är en del av matsystemet? Det för oss hela vägen hem till Sverige, till vår nedmonterade jordbruksinfrastruktur och beredskap. Till Järna, Biodynamiska Produkter, Ekolådan och LIVS. För kanske är nästa matsystem inte något vi ska vänta på från politiken eller de stora kedjorna. Kanske måste vi börja bygga det själva. Tillsammans.

Kemist. Docent. Författare till ett trettiotal böcker. Men det som gör Martin Ragnar till en så ovanlig gäst är att han talar om maten och vattnet med två sorters auktoritet på en gång. Han är civilingenjör i kemiteknik, teknologie doktor och docent i träkemi vid KTH. Till vardags bygger han den teknik som renar industriellt vatten från PFAS, och han har handlett examensarbeten om TFA i det svenska grundvattnet. Han vet alltså inte bara att systemet läcker. Han vet exakt hur det är konstruerat, på molekylnivå, från insidan. Samtidigt har han ägnat decennier åt att dokumentera den svenska matkulturen, grundat Kålrotsakademien och Svenska Dryckesakademien, och han började forska redan som trettonåring på Landsarkivet i Visby. Det är den kombinationen som gör hans kritik så svår att avfärda. Och kritiken är skarp. Skyddar Livsmedelsverket oss egentligen? I svenskt dricksvatten kontrolleras fyra ämnen av tiotusen. Inte de fyra som sprids mest i jordbruket. För ett ämne som ingen mäter finns inte i statistiken. Släpper vi ut TFA över hela landet men aldrig letar efter det, då är problemet borta på papperet. På sina håll i grundvattnet syns över tusen nanogram TFA per liter, mot ett gränsvärde på fyra för de ämnen vi råkar mäta. Störst är halterna där konventionell potatis odlas, alltså rakt under brunnarna hos bönderna själva, deras barn och deras grannar. Vem tjänar på att frågan är så snårig att nästan ingen orkar följa den? Martin visar hur komplexiteten blir en sköld. PFAS i bekämpningsmedel räknas som ett hjälpmedel och behöver inte ens redovisas på produkten. Branschen räknar bortfall av produktion när Danmark räknar risk och förbjuder. Och medan strålkastaren riktas mot kastruller och kosmetika fortsätter det stora utsläppet i skuggan, i det Martin kallar ett skuggsamhälle. Men han talar också om kålroten som blev en svensk kulturexport ända till bergen norr om Milano, om mångfalden på tallriken som en försäkring för framtiden, om bären i skogen som är värda mer än virket, och om varför en berättelse om en råvara måste ha en kärna av sanning för att betyda något. Mot slutet lägger jag en bit bröd på bordet och ber honom gissa varifrån den kommer. Det Martin säger då om ditt kranvatten, och om vad som redan finns i varenda regndroppe på jorden, är svårt att skaka av sig. Fyra ämnen av tiotusen. Vad tror du finns i de andra niotusenniohundranittiosex? Lyssna nu, och börja ställa de obekväma frågorna. Kemist. Docent. Författare till ett trettiotal böcker. Men det som gör Martin Ragnar till en så ovanlig gäst är att han talar om maten och vattnet med två sorters auktoritet på en gång. Han är civilingenjör i kemiteknik, teknologie doktor och docent i träkemi vid KTH. Till vardags bygger han den teknik som renar industriellt vatten från PFAS, och han har handlett examensarbeten om TFA i det svenska grundvattnet. Han vet alltså inte bara att systemet läcker. Han vet exakt hur det är konstruerat, på molekylnivå, från insidan. Samtidigt har han ägnat decennier åt att dokumentera den svenska matkulturen, grundat Kålrotsakademien och Svenska Dryckesakademien, och han började forska redan som trettonåring på Landsarkivet i Visby. Det är den kombinationen som gör hans kritik så svår att avfärda. Och kritiken är skarp. Skyddar Livsmedelsverket oss egentligen? I svenskt dricksvatten kontrolleras fyra ämnen av tiotusen. Inte de fyra som sprids mest i jordbruket. För ett ämne som ingen mäter finns inte i statistiken. Släpper vi ut TFA över hela landet men aldrig letar efter det, då är problemet borta på papperet. På sina håll i grundvattnet syns över tusen nanogram TFA per liter, mot ett gränsvärde på fyra för de ämnen vi råkar mäta. Störst är halterna där konventionell potatis odlas, alltså rakt under brunnarna hos bönderna själva, deras barn och deras grannar. Vem tjänar på att frågan är så snårig att nästan ingen orkar följa den? Martin visar hur komplexiteten blir en sköld. PFAS i bekämpningsmedel räknas som ett hjälpmedel och behöver inte ens redovisas på produkten. Branschen räknar bortfall av produktion när Danmark räknar risk och förbjuder. Och medan strålkastaren riktas mot kastruller och kosmetika fortsätter det stora utsläppet i skuggan, i det Martin kallar ett skuggsamhälle. Men han talar också om kålroten som blev en svensk kulturexport ända till bergen norr om Milano, om mångfalden på tallriken som en försäkring för framtiden, om bären i skogen som är värda mer än virket, och om varför en berättelse om en råvara måste ha en kärna av sanning för att betyda något. Mot slutet lägger jag en bit bröd på bordet och ber honom gissa varifrån den kommer. Det Martin säger då om ditt kranvatten, och om vad som redan finns i varenda regndroppe på jorden, är svårt att skaka av sig. Fyra ämnen av tiotusen. Vad tror du finns i de andra niotusenniohundranittiosex? Lyssna nu, och börja ställa de obekväma frågorna.

Bryta Bröd  #85  Visdom: Artur Granstedt   Jag sitter i Sörmland, omgiven av sjöar och gammal odlingsmark, mitt emot en man som har ägnat sextio år åt en enda fråga: vad händer om vi behandlar en gård som en levande organism istället för en fabrik? Artur Granstedt är född 1943 och uppvuxen på Sörby gård här i trakten, med hästar, höskörd och årstider som första läromedel. Han såg industrialiseringen rulla in över landskapet redan som tonåring och började praktiskt, med att köra runt i Sverige och sälja biodynamiska grönsaker. Sedan insåg han att varor inte förändrar ett system, och gick tillbaka till skolbänken för att bli agronom. Hans doktorsavhandling 1990 byggde på jämförande gårdsstudier och lade grunden för det som idag kallas ekologiskt kretsloppsjordbruk. Dessförinnan var han statskonsulent i ekologisk odling vid SLU, och därefter forskningsprofessor med ansvar för att bygga upp det statliga forskningsprogrammet i ekologisk odling i Finland. Sedan 1998 leder han Biodynamiska Forskningsinstitutet i Järna, och han är docent vid Södertörns högskola samt koordinator för Östersjöprojektet BERAS, där gårdar dokumenterades och utvärderades i åtta länder.  I det här samtalet får vi hela kedjan. Gårdsorganismen och balansen mellan djur och areal. Skillnaden mellan ekologi som kunskapsfält, ekologisk odling som regelverk och biodynamik som praktik. Vad som händer i marken när man slutar tillföra och börjar bygga. Daggmaskar uppgrävda, urplockade och vägda ruta för ruta som mätbar indikator på bördighet. Mullhalter, nitrathalter, mineralämnen och de kristallisationsbilder han gjorde i sitt eget laboratorium för sextio år sedan. Han berättar också om det obekväma. Att antalet biodynamiska odlare i Sverige har gått från omkring 170 i början av åttiotalet till ett tjugotal idag. Att över hälften av forskningen vid SLU finansieras av näringslivet, och vad det gör med en forskare som behöver pengar för att arbeta. Att systemtänket plockades bort ur utbildningen och ersattes med specialistfack, samma misstag som redan gjorts i jordbruket. Att regenerativt jordbruk med glyfosat är något han vägrar kalla ekologiskt. Och så finns siffrorna. Tillsammans med Olof Thomsson och Lars Jonasson står han bakom rapporten Framtidssäkrat jordbruk, byggd på 30 svenska gårdar med ekologiskt kretsloppsjordbruk. Gårdarna visar 75 procent lägre råvaruinköp och dubbelt så stor kolinlagring i marken tack vare mer vallodling. Uppskalat till en befolkning på 10,5 miljoner visar scenarierna en minskning av klimatpåverkan med 80 till 95 procent, och att Sverige kan vara självförsörjande på baslivsmedel inom befintlig åkerareal, förutsatt att kosten går i laktovegetarisk riktning. Publicerat i Sustainability 2022, och i en ny rapport accepterad 2025 i Annals of Agri-Bio Research. Han lämnade alltihop till regeringen i april. Vad han fick tillbaka berättar han om i avsnittet. Mot slutet ställer jag frågan rakt ut. Om ett parti ville göra något som faktiskt spelar roll, vad ska de göra? Han svarar. Tre saker. Den första handlar om villkor för pengar som redan betalas ut. Den andra kallar han själv för rena rama självmordet för den som vill bli omvald. Den tredje tar tre timmar. Han har räknat på det. Han har publicerat det. Han har lämnat in det. Nu ligger det på oss. Länkar Biodynamiska Forskningsinstitutet: https://www.sbfi.se/ Framtidssäkrat jordbruk, hela rapporten som pdf: https://sbfi.se/wp-content/uploads/2017/02/Framtidssakrat-jordbruk-2309_w.pdf Granstedt & Thomsson i Sustainability 2022: https://doi.org/10.3390/su14105834 Morgondagens jordbruk med fokus på Östersjön, Södertörns högskola: https://bibl.sh.se/skriftserier/hogskolans_skriftserier/Morgondagens_jordbruk/diva2_534541.aspx Biodynamisk odling i forskning och försök, pdf: https://sbfi.se/public/images/SBRI/Biodynamisk_odling_i_forskning_och_frsk__skrift_under_arbete_16_november-compressed_1.pdf

Hans Von Essen är agronom och har jobbat i över 40 år som lantbruksrådgivare i Sverige, en tid under vilken antalet svenska gårdar har halverats vart tionde år. Han var med och byggde KRAV i sin linda. Han har lett BERAS International, arbetet kring kretsloppsjordbruk i Östersjöregionen, och driver idag BERAS Development, ett bolag som hjälper svenska kommuner bygga hållbara, lokala matsystem i praktiken. Han är en av de få som har suttit på alla sidor av bordet: som rådgivare, som verksamhetschef som delat ut projektmedel, och som den som till slut vågar säga högt vad som gick fel i en rörelse han själv har varit lojal mot i decennier. Vi pratar om varför Sverige inte har ett matsystem utan två parallella, det globala och det lokala, och varför ingen svensk kommun han känner till har mer än 5 procent lokal matproduktion oavsett vad exportsiffrorna säger. Vi går tillbaka till 1947 års jordbrukspolitiska beslut och varför Sverige övergav målet om 80 procents självförsörjning 1990. Hans förklarar varför KRAV valde certifiering framför utbildning i helhetstänk, till skillnad från motsvarande rörelser i Tyskland, och vad det har kostat på lång sikt. Han räknar konkret på vad en bygd som Värnamo förlorar när råvaran skickas iväg billigt, jämfört med vad den skulle vinna om den stannade kvar. Och han berättar varför svenskt ekologiskt socker måste skickas till Danmark för att förädlas, ett litet men talande exempel på hur hela livsmedelskedjan är byggd för det globala systemet snarare än det lokala. Vi landar också i frågan om strategi. Med Sun Tzu och The Art of War for Executives som referens beskriver Hans en väg där man vinner stöd i det tysta snarare än öppnar strid på flera fronter samtidigt, något han menar att miljörörelsen ofta har gjort fel. Och vi pratar om varför han tror mer på kommunpolitik än på nationell politik för att faktiskt få till förändring. I avsnittet: Fyra decennier som lantbruksrådgivare: hur den svenska gårdsstrukturen har förändrats 1947 års jordbrukspolitiska beslut och varför självförsörjningsmålet övergavs 1990 Det globala och det lokala matsystemet, och varför ingen kommun når över 5 procent lokalt KRAV:s uppbyggnad: certifiering kontra utbildning i helhetstänk Räkneexemplet från Värnamo: vad en bygd förlorar när råvaran skickas iväg billigt Varför svenskt ekologiskt socker skickas till Danmark för förädling BERAS och Östersjön: hur övergödningen kan halveras genom samverkan i hela kedjan Strategi hellre än konfrontation: lärdomar från The Art of War for Executives Kommunpolitik som väg till verklig förändring Vad som krävs för att en kommun ska bygga sitt eget lokala matsystem BERAS International grundades 2010 och byggde under femton år upp kunskap, koncept och nätverk kring ekologiskt regenerativt jordbruk och hållbara matsystem. Under 2026 delades verksamheten upp i två organisationer. Stiftelsen BERAS International fortsätter med projekt, forskning och internationellt samarbete. BERAS Development AB, som Hans nu driver, arbetar uteslutande med kommuner som vill omsätta kunskapen i praktiken, i strategi, ledarskap och vardagsleverans. Länkar: BERAS Development: berasdevelopment.se BERAS International: berasinternational.se Hans von Essen på LinkedIn: se.linkedin.com/in/hansvonessen

Ny säsong, nytt tema: Visdom. Vi öppnar med en levande legend — Helena Norberg-Hodge. En gång Noam Chomskys protégé i lingvistik vid MIT, sedan decennier en av världens mest respekterade röster för ursprungsbefolkningars kunskap och lokal ekonomi. 1975 reste hon till Ladakh i norra Indien, ett självförsörjande samhälle med tusenåriga jordbruksmetoder, och fick under femtio år bevittna hur globaliseringen monterade ner det inifrån. Den erfarenheten blev boken Ancient Futures (översatt till över 40 språk, såld i en halv miljon exemplar) och den prisbelönta dokumentären The Economics of Happiness. 1986 tilldelades hon Right Livelihood Award, "det alternativa Nobelpriset", och hon är grundare av Local Futures och initiativtagare till World Localization Day (21 juni). Vi pratar om vad som händer när ett samhälle utan fattigdom, utan psykisk ohälsa och med högre skördar än amerikanska storjordbruk plötsligt möter turism, skolsystem byggda för industrisamhället och en marknad som inte visar det verkliga priset på transport och energi. Helena förklarar varför "för många människor" är en av vår tids farligaste myter, hur nationalstaten är en konstruktion som ersatt äkta gemenskap, och varför lokal mat — inte AI, inte mer teknik — är det som faktiskt kan laga det som är trasigt. Vi landar också i det som är kärnan i mitt eget hantverk: varför ett bröd bakat på riktigt mjöl, med tid och närvaro, är en politisk handling lika mycket som en måltid. I avsnittet: Ladakh innan och efter globaliseringen — skördar, gemenskap och kvinnors status Varför skolan lärde barnen allt utom hur man odlar sin egen mat Myten om att industrijordbruk krävs för att föda världen ISDS-klausuler: hur regeringar kan stämmas av storbolag för att skydda demokratin Rambo och Barbie: hur maskulinitet och femininitet formades om av globaliseringen Varför 75 % av den lokala matrörelsens aktivister är kvinnor World Localization Day och konkreta sätt att börja lokalt, idag The Real Economy — plattformen Helena just lanserat Helena är en av grundarna bakom The Real Economy, en ny plattform som lanserades den 3 juni 2026 på Right Livelihoods kontor i Stockholm. Medgrundare är juristen och statsvetaren Fatima Osman Abdalla och skådespelaren och aktivisten Gustaf Skarsgård, som är plattformens talesperson. Kärnbudskapet: vårt globala ekonomiska system prioriterar evig tillväxt på bekostnad av människor och planet, och lösningen är en förflyttning av makt — från globala bolagsstyrelser till lokala samhällen som själva bestämmer över mark, pengar och resurser. Plattformen driver just nu en svensk namninsamlingskampanj — "Sluta med hemliga domstolar" — som kräver att Sverige lämnar ISDS-systemet (Investor-State Dispute Settlement), där multinationella bolag kan stämma stater i hemliga tribunaler för lagar som hotar deras framtida vinster. Det är precis det system Helena beskriver i avsnittet, till exempel när Vattenfall stämde Tyskland för miljarder efter Fukushima. Följ och skriv under: Instagram: @therealeconomy_ Webb: therealeconomy.earth (namninsamlingen finns under "Swedish Campaign: Stop ISDS") Helena på Instagram: @helenanorberghodge Gustaf Skarsgård på Instagram: @gustafskarsgard Mer om Helenas ordinarie arbete på localfutures.org. Kapitelmarkeringar (ungefärliga): 00:00 Introduktion — vem är Helena Norberg-Hodge 03:00 Ladakh 1975: ett samhälle utan brist 12:00 Skolan som "blindfoldade" barnen 20:00 Myten om effektivitet och framsteg 35:00 Rambo, Barbie och könsrollernas globalisering 48:00 ISDS, corporatocracy och varför demokrati inte räcker 1:02:00 Bröd, hantverk och att göra något äkta 1:15:00 AI, teknik och varför uppkoppling inte är samma som kontakt 1:30:00 Avslutande fråga: budskapet i flaskan Källor för uppgifterna om The Real Economy: About the real economy Stop ISDS-kampanjen Laureate Helena Norberg-Hodge launches "The Real Economy" platform — Right Livelihood

I det här avsnittet, som är det sista i Bryta Bröds specialsäsong, lyfter vi blicken från problemen och frågar oss hur vi faktiskt formar framtidens positiva matsystem. Hur går vi från att förstå vad som är fel till att bygga något bättre?   Jag möter två gäster för att prata om både visioner och konkreta verktyg.   * Cyrille Gaubert är samhällsentreprenör som har varit med och startat matråd i både Malmö och Uppsala, jobbat med stadsbruk, och driver idag Ulleråker gård i Uppsala där odling, café och mötesplats samlas på en och samma plats. Han drivs av det lokala engagemanget som grund för förändring. * Greta Schettini är legitimerad psykolog och doktorand inom beroende, undervisar om hållbarhet och hälsa på KI och har jobbat med fysisk aktivitet i hela sitt vuxna liv. Tre ben som tillsammans ger ett brett perspektiv på hur vi människor fungerar och kan förändra våra beteenden.   Vi pratar om varför kunskap sällan räcker, och om skillnaden mellan att veta och att verkligen ha förstått. Hur distansen till matens ursprung gör det lättare att inte bry sig – och hur närhet, det lokala och konkreta kan ge tillbaka en relation till maten som många av oss aldrig fått eller tappat bort.   Greta berättar om skammens roll i förändring – en känsla med oförtjänt dåligt rykte – om varför det som kräver ansträngning och ger autentisk stolthet är en mer hållbar drivkraft än bekvämlighet. Cyrille berättar om hur Uppsala Matråd försöker bygga en gemensam vision underifrån, om att skapa möjligheter för fler att bli deltidsodlare, att ta tjänstledigt för att jobba med jord och om hur gemensam infrastruktur för matproduktion kan göra det möjligt för fler att faktiskt börja odla.   En central poäng som kommer fram i samtalet är att förändring inte börjar med en perfekt plan. Den börjar med ett första steg, ett samtal, ett sammanhang att tillhöra. Som Cyrille säger: “Continuous improvement is better than delayed perfection.”   Samtalet visar också att förändring inte bara sker inifrån – den kan krävas utifrån. Gräsrotsrörelser behöver inte stanna lokalt. Genom att möta politiker med kunskap, nyfikenhet och konkreta krav kan civilsamhället sätta matfrågan på dagordningen – oavsett vem som vinner valet. Tiden för vackra ord är förbi, matfrågan är akut och kan inte vänta. Det är val snart.   Det är upp till oss att tillsammans skapa positiv förändring. Och det kan börja idag.

I det här avsnittet av Bryta Bröds specialsäsong ställer vi frågor om makten över maten. Hur formas förutsättningarna för vad vi äter?   Bakom varje måltid finns beslut som fattats långt innan maten hamnade på tallriken. Politiska prioriteringar, marknadskrafter och mekanismer många av oss inte är medvetna om. För att förstå mer om det möter jag två gäster som tillsammans spänner över fyra decennier av erfarenhet från var sitt håll.   Ann-Helen Meyer von Bremen är författare, journalist och småbonde på Sunnansjö gård i Uppland. Hon har i snart fyrtio år skrivit om mat, lantbruk och miljö – och om de maktstrukturer som formar det svenska matsystemet. Hon har även tillsammans med Gunnar Rundgren skrivit en alternativ livsmedelsstrategi. Jan Bertoft är journalist och konsumentexpert med nästan fyra decenniers erfarenhet av konsumentfrågor. Han var generalsekreterare i tjugo år för Sveriges Konsumenter och har sett inifrån hur resursfördelningen ser ut mellan industri och konsumentrörelse – och vad det får för konsekvenser för vilka röster som hörs.   Vi pratar om varför ICA, Coop och Axfood idag kontrollerar runt 90 procent av den svenska livsmedelsmarknaden – och hur det påverkar vad som produceras, vad det kostar, och vilka villkor bönder tvingas acceptera. Om hur Sveriges livsmedelsstrategi är formad kring produktionsvolymer och export snarare än folkhälsa, hållbarhet och långsiktighet. Om lobbyismens spelplan: i Bryssel jobbar 30 000 lobbyister – varav ungefär 60 för konsumentintressen. Om hur handeln prioriterat ekologiskt lågt och skyllt nedgången av eko på att efterfrågan helt enkelt försvann.   Men samtalet stannar inte vid dagens utmaningar. Jan berättar om hur butiksdesign kan vändas – när det viktigaste hamnar i mitten och det ohälsosamma kräver en omväg. Ann-Helen lyfter att förändring kräver mer än att byta butik: det handlar om att sätta press på kommunen, om politiska krav på omfördelning av stöd, om att handla på sätt som ger mer stöd direkt till bönder som gör nytta lokalt.   En röd tråd löper genom hela samtalet: vi är inte offer för systemet – vi är en del av det. Matsystem designas, och dålig design kan göras om.   Det är ett politiskt val. Och snart är vi över 7 miljoner väljare som ska rösta.

I det här avsnittet av Bryta Bröds specialsäsong vänder vi på en fråga vi fått höra länge: att lösningen ligger hos oss – att vi ska välja rätt, handla smartare, läsa på mer. Men vad händer om det är fel utgångspunkt? Det här samtalet handlar om skillnaden mellan att vara konsument och att vara medborgare – och varför den skillnaden avgör allt. Maten är en samhällsfråga. Och den behöver ett svar på systemnivå.   Jag möter två gäster som kommer till den frågan från varsitt håll. En som forskar på varför vi beter oss som vi gör, och en som dagligen testar hur miljöerna runt oss kan byggas annorlunda.   Katarina Graffman är kulturantropolog vid Uppsala universitet. Som antropolog studerar hon inte vad människor säger att de gör – utan vad de faktiskt gör, och varför. Hon har gjort studier om hur konsumenter förhåller sig till ekologisk mat, hur marknadsföring formar beteenden utan att vi märker det, och varför informationskampanjer sällan når de som inte redan är övertygade. Johan Hjerpe kommer från en designbakgrund, har jobbat med mat utifrån ett stadsutvecklingsperspektiv och är medgrundare till matbutiken Livs. Han har under flera år jobbat med Reformaten med att ta fram en ny typ av publika platser för mat i städer. En arena där medborgare kan mötas, laga och lära, och faktiskt agera – inte bara konsumera.   Vi pratar om varför vi handlar som vi gör. Konsumenten har frihet att välja – men bara bland de alternativ som systemet erbjuder, dagligvaruhandelns hyllplaceringar och marknadsföring. Katarina visar hur svårt det är att förändra beteenden när majoriteten av människor inte har tid, råd eller energi att ta till sig komplex information – och hur marknadsföringen är konstruerad just för att nå oss i svaga stunder. Johan berättar om hur miljöerna vi befinner oss i formar vad vi ens kan tänka oss att göra: barn som lagar lunch av ekologiska råvaror och har kul – men vars önskemat ändå är amerikanska snabbmatskedjor, för det är där deras mediekonsumtion bor.   Samtalet återkommer till en central fråga: var ligger ansvaret? Livsmedelsindustrin har i decennier framgångsrikt skjutit över det på individen – precis som plasttillverkarna och tobaksbolagen gjort. Vi pratar om hur man medvetet sprider vilseledande information för att göra ansvarsfrågan för komplex att greppa.   Men det stannar inte vid problemet. Katarina och Johan lyfter konkreta vägar framåt. Nudging och smarta butiksmiljöer som gör det lätt att välja rätt utan att behöva tänka. Offentliga matsalar och stadsdelskök som ger medborgare ett verkligt handlingsutrymme. Och politisk reglering – av reklam, av exponering, av de system som gör det lättare att välja fel än rätt.   I grunden handlar det om vad vi mäter. Så länge samhällets framgång räknas i BNP, och så länge aktörer tjänar pengar på att ingenting förändras, är det svårt att vända skutan. Men det finns en annan logik: att räkna in samhällskostnaderna av vad dagens system faktiskt orsakar för folkhälsa och förlorad natur – och ställa det mot vinsterna för de företag som driver på.   Det är ett politiskt val.

I det här avsnittet av Bryta Bröds specialsäsong går vi rakt in i en av de mest grundläggande frågorna när vi pratar om matsystem: hur produceras maten vi äter, och varför det spelar roll? För att förstå det möter jag två gäster som rör sig i det svenska jordbruket från olika håll – en som odlar och organiserar underifrån och en som arbetar med de stora strukturerna.   Joel Holmdahl är småbrukare på Rikkenstorp och styrelseordförande i småbrukarorganisationen Nordbruk – den svenska grenen av La Via Campesina, världens största bonderörelse med 250 miljoner småskaliga lantbrukare. På sin gård driver han ett andelsjordbruk med 35 familjer och en förskola, där priset på grönsakerna beslutas gemensamt av medlemmarna och räknas baklänges från vad det faktiskt kostar att producera dem, snarare än fluktuerande marknadspriser. Pim Bendt är strateg för jordbruk och odlingslandskap på Naturskyddsföreningen, och leder projektet Resurssnåla Entreprenörerna – där de jämför hur samma gård presterar ekonomiskt med en insatssnål respektive en kapitalintensiv driftsform. De har bland annat funnit att de små, resurssnåla gårdarna ofta är mer lönsamma och mer stabila över tid.    Vi pratar om hur det svenska jordbruket har förändrats dramatiskt under de senaste årtiondena. Från ett landskap med många mindre gårdar med lokal förankring till ett system med färre, större och mer specialiserade enheter, starkt beroende av globala marknader och insatsvaror. Det är resultatet av politiska beslut - där jordbruket gått från att vara en samhällsfråga till att behandlas som vilken marknad som helst.   Både Joel och Pim visar att det finns andra sätt att organisera jordbruket. På mer stabila sätt med lägre beroende av externa insatsvaror och i många fall högre lönsamhet över tid. Men idag är de verksamheterna mer undantag än norm. Frågan om politik återkommer: vilka jordbruk är det som gynnas av dagens system och vilka slås ut? Vad krävs för att de mer resurssnåla och platsbaserade systemen inte bara överlever, utan också kan bli fler? Vi får höra några konkreta exempel.   I samtalet belyser vi också vad allas vår egen roll är i det här. Vad händer om vi inte bara ser oss som konsumenter, utan också som en del av samma system – med ett ansvar för hur maten produceras och för villkoren för de som producerar den?    Både Joel och Pim lyfter initiativ som visar att något annat är möjligt, inspiration för att kunna ställa andra krav för att förändra politiken. Det är ett samtal som ger tydliga konturer av vad ett annat matsystem faktiskt skulle kunna innebära – ett arbete som redan pågår, på gårdar, i kommuner och i organisationer som börjar hitta varandra.    I grunden är det spelreglerna som avgör vad som får växa och vad som försvinner.    Avsnittet avslutas vid bordet, där vi bryter ett bröd bakat på svedjeråg. Det påminner om att maten vi delar alltid är resultatet av relationer, inte bara produktion. Att bryta bröd tillsammans blir här inte bara en avslutning, utan en bild av det matsystem vi försöker förstå – och återbygga.

I det här avsnittet av Bryta Bröds specialsäsong möter jag två gäster med fördjupad kompetens inom några av de mest kritiska utmaningarna i dagens matsystem. Tillsammans pratar vi om varför det behövs förändring.    Karin Gerhart, forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet, arbetar i skärningspunkten mellan klimat, biologisk mångfald och livsmedelsproduktion, med särskilt fokus på hur jordbrukets strukturer påverkar ekosystemens funktion och resiliens. Hennes arbete rör sig mellan teori och praktik, där småskaliga produktionssystem och lokala sammanhang blir centrala för att förstå hur alternativa modeller kan se ut. Stefan Swartling Peterson, läkare och professor i global hälsa, med lång erfarenhet av internationellt arbete, bland annat inom UNICEF. Hans forskning och praktik fokuserar på sambanden mellan kost, sjukdomsbörda, prevention och de strukturella determinanter som formar människors hälsa över tid.   Tillsammans representerar Karin och Stefan två kunskapsfält som ofta behandlas separat men som i praktiken är djupt sammanflätade: ekologisk hållbarhet och folkhälsa. Vi pratar om hur den industriella livsmedelsproduktionen destabiliserar ekosystem, påskyndar förlusten av biologisk mångfald och driver på en ökande börda av livsstilssjukdomar. Vi berör också den strukturella obalansen i hälsoarbetet, där resurser går till behandling snarare än förebyggande insatser.    En central del av samtalet handlar om hur ansvar för hälsa och hållbarhet individualiseras, samtidigt som handlingsutrymmet i praktiken är starkt begränsat av den omgivande matmiljön. Kommersiella incitament, prissättning, exponering och marknadsföring formar konsumtionsmönster långt mer än vad som ofta erkänns i den offentliga diskussionen. Individen förväntas göra rationella val i ett sammanhang som är strukturerat för motsatsen.   Vi pratar om varför en systemförändring behövs snarare än marginella justeringar. Samtalet lyfter möjliga vägar framåt, där politiska styrmedel, ekonomiska incitament och ett stärkt civilsamhälle lyfts fram som centralt.    I detta sammanhang får brödet en symbolisk funktion. Inte som en romantisering av det förflutna, utan som en konkret illustration av vad ett annat förhållande till mat kan innebära. Ett förhållande där tid, kunskap, biologiska processer och råvarornas ursprung åter ges betydelse.    Avsnittet blir inte enbart en kritik av nuvarande strukturer, utan också ett försök att formulera konturerna av ett alternativ, där matens roll i samhället omdefinieras i grunden.

Matupproret handlar inte bara om mat. Det handlar om makt. I det första denna speciella avsnitt av Bryta bröd möts Sebastien, Tatjana Boric Persson och Olga Grönvall Lund i ett samtal som snabbt visar att frågan om mat är mycket större än vad som ligger på tallriken. Här blir maten en ingång till något mer grundläggande: barns framtid, bönders villkor, folkhälsa, klimat, reklam, rättvisa och människors möjlighet att faktiskt göra rätt i ett system som ofta gör fel lättast. Tatjana berättar hur Matupproret växte fram ur en känsla av att klimatrörelsen behövde hitta en fråga som både berör alla och kan samla många. Den frågan blev maten. Tillsammans med Rebellmammornas folkliga kraft och Reformatens kunskap om matsystemet formas ett nytt slags allians: bred, konkret och kompromisslöst hoppfull. Olga sätter ord på det många anar men få lyckas förklara så tydligt: problemet är inte att människor bryr sig för lite. Problemet är att vi lever i ett matsystem där det är svårt att göra rätt, svårt att förstå helheten och nästan omöjligt att vara den “perfekta konsumenten”. Därför handlar Matupproret inte om att skuldbelägga individen, utan om att förändra systemet. Samtalet rör sig mellan det stora och det nära. Från PFAS i mjöl, industrijordbruk och politisk lobbyism, till barn som säljer riktigt bröd istället för ultraprocessade kakor för att samla in pengar till sin förening. Just där landar avsnittets kanske starkaste idé: att förändring inte alltid börjar i riksdagen. Ibland börjar den med en tallrik. Eller med en limpa bröd. Det som gör avsnittet så starkt är att det inte fastnar i undergång. Tvärtom. Här finns ilska, ja — men också riktning. Tatjana och Olga pratar inte bara om vad som är fel, utan om vad som faktiskt går att bygga istället. Ett matsystem där bra mat inte är en klassfråga. Där barn skyddas från skräpmatsreklam. Där bönder kan leva på sina skördar. Där relationen till mat blir mänsklig igen. Och mitt i allt återkommer brödet som symbol för motstånd.  Det här avsnittet visar att Matupproret inte är ännu en kampanj bland andra. Det är ett försök att samla forskare, bönder, föräldrar och medborgare kring en enkel men sprängkraftig fråga: Varför accepterar vi ett matsystem som gör både människor och natur sjuka? Och kanske är det just där något börjar skava på riktigt. För när människor väl ser systemet, när de väl förstår att det går att bygga något bättre, då är nästa fråga nästan omöjlig att värja sig mot: Vad händer den dag vi inte längre nöjer oss med att handla mat — utan börjar kräva ett helt nytt sätt att leva? Nu är det en knapp vecka kvar innan den officiella lanseringen av Matupproret i Stockholm den 21a april, där de politiska krav som tagits fram tillsammans med Reformatens Bonderåd och Forskarråd kommer presenteras. Knip en plats på https://billetto.se/e/lansering-av-matupproret-biljetter-1892805

Elden som instrument. Bröd och smör som egen rätt. Ekstedt och ekologi där gästen kan luta sig tillbaka och njuta av ett nordiskt fyrverkeri. I avsnitt 76 av Bryta Bröd öppnar kökschefen Florencia Abella dörren till ett kök som styrs av blick, tålamod och värderingar. Här förädlas råvaror i stället för att processas. Här får kulturspannmål, hantverksgrädde och ekologiska grönsaker bära menyn. Och ledarskapet är lika skarpt som det är mjukt: ”Ingen lagar bättre mat av rädsla.” säger Florencia.  Vi talar om närvaro vid elden och varför enkel teknik kräver störst kunskap. Florencia beskriver bröd och smör som fullvärdiga rätter, om smör som kärnas för hand och viks till en blomma, om mjöl som mals färskt och om hur kökets rytm avgör smaken. Vi går igenom Extets värmekällor och hantaget framför glöd och rök. Vi stannar i ledarskapets kärna där mod ersätter rädsla och där laget alltid går före jaget. ”Risktagande tar man väldigt sällan betalt för.” Vi rör oss från Buenos Aires till Stockholm, från baskiska glödstationer till nordiska tekniker. Om varför det verkligt exklusiva ofta är det som växer nära och utan gifter. Om att välja bonden före marknadslogiken. Om att låta en underskattad rot bli huvudperson. Och om att ett kök kan vara en skola i mod, omsorg och ansvar. Hur smakar ett ostron som möter renfett i sju hundra grader. Var går Florencias egen gräns när lyxklichéerna knackar på. Och vilket ögonblick i bageriet fick Ekstedts bröd att bli en tårframkallande rätt. Lyssna på en av mina största kockförebild så får du svaret.

Avsnitt 75 av Bryta Bröd är ett av de mest omfångsrika samtalen jag haft. Tillsammans med Christian rör vi oss mellan många världar från finansens puls i London till jordens rytm på Ibiza, från Vandana Shivas fröaktivism till Satish Kumars filosofi om Soil, Soul and Society. Vi börjar i det personliga: föräldraskapets omställning, frågan om hur vi vill möta våra barn och vad vi egentligen lämnar efter oss. Från filmen Seed kommer vi in på fröet som urgammal teknologi årtusenden av information som bara behöver jord, ljus och vatten för att väckas. Det leder till en diskussion om hur vi människor gång på gång underskattar naturens komplexitet, förenklar system vi inte förstår och skapar lösningar vars bieffekter vi inte kan överblicka. Samtalet tar oss vidare till psykedeliska erfarenheter och hur de kan öppna dörrar både till mening och till naturkontakt. Vi talar om finansvärldens logik och det existentiella tomrum som följer när profit blir viktigare än purpose. Om beroende av våra grannar, men också om varför verklig relation byggs först när vi faktiskt behöver varandra. Mitt i allt detta kommer Ibiza in som scen. En ö präglad av turismens Las Vegas-liknande konsumtion, men också av en stark motrörelse av jordbruk och gemenskap. Här växer projektet Juntos fram, en biohub som vill knyta samman lokala producenter, restauranger och marknader, och skapa ett ekosystem där både människor och jordar kan blomstra. Vi pratar om skog och vatten, om varför monokultur är en återvändsgränd, och om hur vi kan bygga diversifierade jordbruk som är lönsamma på riktigt. Det är ett samtal om proportioner, om att se dosen och sammanhanget snarare än att demonisera hela system. Om varför ekologisk mat inte är dyr utan varför det andra är överpris, när vi räknar in kostnaden i förstörda vattendrag, döda maskar och förlorad bördighet. Framför allt är det ett avsnitt om hopp: om små öar av koherens som kan förändra hela hav av kaos, om att bygga lokalsamhällen där mat är mer än kalorier, och om att hitta en framtid som både är useful, beautiful och meaningful. Vad är Juntos? Juntos är en biohub på Ibiza som arbetar på bioregionsnivå (hela ön). Tänk ett “Fryshuset för jordbruk”: gemensam infrastruktur (fröbank, sticklingsproduktion, kompost, snickeri, kök), marknad & kanaler (restaurang, deli, farmers’ market, distribution) och kompetens som gör det möjligt för många små, diversifierade gårdar att bli lönsamma samtidigt som ekosystemen restaureras. Målet är att rikta turismens köpkraft till lokala producenter och skapa en attraktiv, robust, lokal livsmedelsväv. https://juntosfarm.com/?srsltid=AfmBOopmIiRIui_X2ZR2tSgdDy3w9ZgNgneTUvCHAzwijJxtWaai__Nz&utm_source=chatgpt.com   Nämnt i avsnittet (för vidare läsning/lyssning) Vandana Shiva – Seed (dokumentär) Helena Norberg-Hodge – Ancient Futures, Economics of Happiness Commonland – landskapsrestaurering (4-returns-ramverket) Tompkins Conservation – nationalparker i Chile/Argentina Satish Kumar – Soil, Soul, Society; Schumacher College The Emerald (podcast) – spiritualitet & plats Daniel Schmachtenberger – metakris/systemrisker La Via Campesina – global bonderörelse med 2 miljoner medlemmar EARA – European Alliance of Regenerative Agriculture Reformaten – Lätt att göra rätt mat- & samhällsrörelse Ekobanken – finans för kooperativ/omställning Kapitelmarkörer  00:19 Ursprung, uttal och föräldraskapets vändpunkt 02:40 Seed, Vandana Shiva & fröets teknologi 06:03 Barnlogik: bilen vs kroppen – vad lagar sig själv? 07:41 Psykedelika, mening och vägen tillbaka till naturen 14:34 Ibiza: två världar – festens syd, hippiens nord 19:05 Öar, sårbarhet & vatten – turismens pris 27:25 Från blandskog till tallmonokultur – varför det spelar roll 31:53 “Vita svensken på Ibiza?” – klass, arv & att bygga förtroende 37:57 Finans, grodan i grytan & purpose > profit 41:19 Jordbruk som extraktion vs skörd – bygg toppjord 43:12 “Milking the Clouds” & bioregional logik 47:19 Ekologi kan visst mätta – om vi ändrar arbetssyn & incitament 50:15 BNP, skala och matens sanna pris 57:16 Giftet är dosen – proportioner i allt från vatten till finans 1:35:06 Biohub: Juntos i praktiken – infrastruktur + efterfrågan 1:52:43 Subventioner & varför diversitet måste löna sig 1:56:49 Jobb med mening framför UBI – allokera lönekostnad till ekosystemnytta 2:00:20 AI-chocken som öppning för omfördelning till landsbygden 2:10:01 Ibiza importerar 96% av maten – sex dagar på lager 2:12:04 Farmers’ market, första offentliga stödet & momentum 2:21:58 “Small islands of coherence…” – rörelsens metod 2:34:46 La Via Campesina, småskalans verkliga tyngd 2:37:56 Från konsument till medborgare – en folkhemsvision för mat

I det här avsnittet möter jag Johan Rindevall, vd för Matmissionen, Sveriges mest uppmärksammade modell för att omfördela livsmedelsöverskott till människor med låg inkomst. Vårt samtal tar avstamp i den kritiska rapporten från Ätbart och blir snabbt både skarpt och konfrontativt. Vi är inte alltid överens. Jag ifrågasätter om Matmissionen riskerar att förlänga ett felbyggt matsystem, medan Johan försvarar modellen som ett sätt att möta dagens fattigdom här och nu. Som han själv säger: ”Rootcausen för mig är att folk har för lite pengar. Så länge samhället accepterar det, behövs butiker som våra.” Vi pratar om växande klyftor, om hur livsmedelsindustrin flyttar ansvar till civilsamhället, och om varför det ofta är billigare för företag att donera än att minska överproduktionen. Samtidigt diskuterar vi folkhälsa: vad händer när de varor som hamnar i överskottsbutiker inte alltid är de som bygger långsiktig hälsa? Det här är ett samtal som inte landar i enkla svar. Det blir en öppen diskussion om rotorsaker, symptom, ansvar och drömmar. Är Matmissionen en nödvändig livlina i väntan på systemförändring, eller riskerar den att bli en ventil som gör det lättare för industrin att fortsätta som vanligt? Lyssna på ett avsnitt som blottlägger spänningarna mellan välgörenhet, handel och systemförändring, och som påminner om att riktiga lösningar alltid kräver att vi vågar ta den obekväma diskussionen.