Advertise on podcast: OBS

Under historien har synen på döden förändrats och de döda har blivit föremål för olika maktanspråk. Kristoffer Leandoer funderar över vad vi ska med döden till, om vi ändå inte får vara ifred. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Varje morgon kör jag förbi Martyrkyrkogårdens kulle i Tirana där albanska kommunister som stupade i partisankriget mot italienare och tyskar ligger begravda. Trots att han dog fridfullt fyrtio år efter andra världskrigets slut begrovs även landets ledare Enver Hoxha där 1985 under högtidliga former. Men med kommunismens fall fråntogs Hoxha retroaktivt denna utvaldhet, han hörde inte hemma bland martyrerna längre. I april 1992 öppnades graven vid en ny offentlig ceremoni, diktatorns kvarlevor grävdes upp och flyttades till en allmän begravningsplats på andra sidan stan. Det var den värsta dagen i mitt liv, har Hoxhas son sagt om gravöppningen.Och då vet Ilir Hoxha ändå var han har sin pappa: barn och barnbarn till regimens offer letar alltjämt efter sina bortförda och försvunna anförvanter; arbetet med att spåra upp offrens kvarlevor och ge dem en riktig begravning är en viktig del i landets ännu pågående läkeprocess och bearbetning av det förflutnas trauma. Närmast profetiskt hade den albanske författaren Ismail Kadaré redan 1963 skildrat detta myckna grävande i romanen Den döda arméns general, där en melankolisk italiensk general åker runt i ett regnigt och slutet efterkrigs-Albanien med en präst och gräver upp benen efter andra världskrigets stupade italienska soldater för återtransport till hemlandet.Alla dessa kvarlevor är argument, inlägg, vältaliga påståenden eller förtiganden.Så länge vi finns till finns icke döden; när döden finns, finns icke vi. Svårare än så var det inte enligt den grekiske filosofen Epikuros, mer än så behövde man inte bekymra sig över det hinsides. Det är en tanke som mänskligheten kunnat hämta tröst ur i 2 300 år. Men i fallet Enver Hoxha och Albanien hade Epikuros tydligen inget att erbjuda.Uppenbarligen kan vi finnas även när döden finns. Uppenbarligen finns det ett liv efter döden. Åtminstone i politisk mening.Filosofen Hans Ruin kallar det att vara med de döda i en bok som heter just Being with the dead där han argumenterar för en syn på människan och det mänskliga som inte gör halt vid livets slut: varje mänskligt samfund omfattar i praktiken både levande och döda. Ruin vidgar Sokrates berömda definition av filosofi som konsten att dö: enligt Ruin är filosofi konsten att leva samman med de döda.Utifrån den franske sociologen Robert Hertz epokgörande studier i dödens riter och praktik visar Ruin hur döden i de flesta kulturer inte är ett oföränderligt tillstånd utan en process precis som livet: den döda kroppen liksom de sörjande har flera stadier att gå igenom innan skilsmässan är avslutad och de sörjande kan leva som vanligt igen.Det kanske inte alltid är lika påtagligt som i den turkiska stenåldersstaden Çatalhöyük, där invånarna sov direkt ovanpå de döda, på plattformar av lera som byggts ovanpå gravar där de döda vilade i fosterställning. Men vi är med våra döda, som Ruin säger. De är medborgare i samma samfund som vi, med rättigheter som går att kränka eller kämpa för. Och därför har också de dödas rättigheter blivit en angelägenhet i flera av den västerländska litteraturens portalverk, till exempel Antigone och Iliaden.I boken Moment of Reckoning, alltså Räkenskapens stund, hävdar den amerikanska religionshistorikern Ellen Muehlberger att döden genomgick en förändring i den kristna världen under senantiken: livet tog helt enkelt inte längre slut bara för att man dog.Fram till dess hade kristna kunnat möta döden bekymmersfritt, den var det garanterat lyckliga slutet på deras historia. Det som hände under 3004

En centraleuropeisk mentalitet som levde kvar efter att det habsburgska väldet föll samman kanske gav det upphov till en egen modernistisk inriktning inom litteraturen? funderar Eva Ström. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När Paul Celan 1920 föddes i Czernowitz i nuvarande Ukraina hörde staden till Rumänien sedan två år. Men dessförinnan hade denna region varit en del av det gamla habsburgska väldet kejsardömet Österrike-Ungern, med Wien som sin centralort. Det var ett enormt rike som omfattade slovener, galicier, polacker, ungrare, sachsare, serber, kroater, rumäner, schwabare, tjecker och österrikare och flera religioner. Det var ett land där man bara behövde ett enda pass och där många människor kunde känna sig hemma i en viss centraleuropeisk mentalitet.För den lilla flickan Gabriele Mintz, som föddes 1931 i Wien i de skakiga åren mellan två världskrig fanns ingenting mer glamoröst än kejsartiden. Även om imperiet var bräckligt höll det ändå ihop sina olika etniciteter och det var en gyllene tid före 1914 åtminstone för de övre samhällsklasserna och borgerskapet. I detta rike var judar ofta emanciperade och utgjorde 10 procent av Wiens befolkning. Men många av dem tvingades fly. Sexåriga Gabriele var en av dem. Hennes familj lyckades ta till sig till New York, där hon många år senare gjorde sig ett namn som den inflytelserika kritikern Marjorie Perloff, som särskilt intresserat sig för avantgardisk poesi.I sin bok Edge of Irony Ironins egg sätter Perloff ljuset på den österrikiskt formade litterära modernism under de år då Habsburgväldet föll samman. Denna rörelse som hon kallar austromodernism är mindre känd än den modernism som kom till stånd i väst, med Woolf, Joyce och Proust som ledande namn. Hon ägnar sin bok åt sju författare som hon menar är en del av denna speciella strömning. Författarna är just nämnda Paul Celan, som hon kallar Habsburgs sista poet, Joseph Roth, Karl Kraus, Elias Canetti, Robert Musil och Ludwig Wittgenstein.Vad är det då som är speciellt med denna austromodernism? Den är menar Perloff mer klassisk till sin uppbyggnad man är inte intresserad av att omarbeta syntax eller språk och arbetar heller inte typiskt med inre monolog. Nej det är ironin som är det stora gemensamma draget, en ofta skärande, samhällskritisk och spelande lekfull ironi som kommer till uttryck till exempel i Mannen utan Egenskaper av Robert Musil eller Radetzkymarschen av Joseph Roth. Roth beskriver i Kapucinerklyftan denna hållning, som han menade bestod av ett sorts lättsinnigt tvivel, en högmodig ensamhet, en viss vårdslöshet. Kvickheterna var lättsinniga efter som de uttalades i en undergångsstämning, som sin tur skapade en dåraktig längtan efter allt som bekräftade livet. Denna bekymmerslösa mentalitet var avsedd att hålla den annalkande undergången stången, där sorglös erotik kunde växla med drömsk melankoliRoth och även Perloff pekar alltså på ironin som ett genomgående drag. Det märks inte minst i Musils oavslutade roman Mannen utan egenskaper, som utspelar sig 1913 men utkom långt senare, då man visste att kriget skulle krossa hela denna sorgfälligt, nyanserade värld som återges med spelande ironi. Ironin är dubbel eftersom vi alla läser i vetskap att hela denna värld är sönderslagen. Första delen cirklar kring det patriotiska projektet Parellellaktionen som ska fira kejsarens 70-årsjubileum på tronen. Men vad ska den bärande idén vara i detta storslagna evenemang, vad är det enande innehållet? Perloff ger sitt bistra svar: det är kriget, vilket också låter skärande ironiskt mot bakgrunden av de lättsamt fladdrande replikerna i de eleganta salongerna.Karl Kraus ironier utspelar sig i hans satiriska skådespel Die letzen Tage der Menschheit ( Mänsklighetens sista dagar) som påbörjades 1915 och

När den argentinske författaren Ernesto Sabato förlorade tron på framsteget gav han sig ut på jakt efter något nytt att tro på. En jakt som Dan Jönsson beskriver i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det finns ett konstruktionsfel i vår civilisation. Strandsatta på ett klot som evigt roterar i världsrymden har vi sedan några hundra år tillbaka fått för oss att världen måste gå framåt. Framstegen mäts och bekräftas i stigande BNP och medellivslängd, teveskärmar med allt högre upplösning och en digital teknik som stadigt ökar sin prestanda i enlighet med Moores lag. Att sedan allt detta har ett pris, ofta mycket högt i form av miljöförstöring, krig och kulturell utarmning kan inte förnekas, men märks ju framför allt i den moderna världens periferier, där människor konstant slits mellan hopp och förtvivlan. Vi andra har valet att stå fast vid våra illusioner, eller se världen i vitögat. Och vad är då alternativet? Vad ska vi tro på, om vi inte längre tror på framsteget? På Gud, säger någon. Hur då, i en värld där allt är på väg åt fel håll? På Människan? Samma sak där. Innan man vet ordet av befinner man sig i en Existentiell Kris, avgrunden är bottenlös, man tvingas inse att just de som talar om Framsteget i själva verket utgör kärnan i en ond konspiration. Som Fernando Vidal Olmos konkluderar i sin berömda Rapport om blinda måste man tänka sig att Gud, om han existerar, antingen är en skurk eller en stackars frustrerad konstnär. Ibland, vid några få tillfällen, lyckas han bli en Goya, men i allmänhet är han urusel.Fernando Vidal Olmos dyker upp i den argentinske författaren Ernesto Sabatos stora roman Om hjältar och gravar från 1962. Fernando är en mänsklig spillra ur den dekadenta argentinska aristokratin, en paranoiker som med sin förryckta världsbild driver fram förloppet i den tragiska kärlekshistorien mellan hans dotter Alexandra och studenten Martín. Jag läste romanen första gången i tjugoårsåldern, när den kom på svenska, sedan en gång till kort därefter i känslan av att en gång för alla ha hittat svaret på vilken bok jag skulle ta med mig till en öde ö, om jag fick frågan. Jag drömde om att gå på gatorna i Buenos Aires, se platserna där detta ödesdrama utspelat sig någon gång i mitten på femtiotalet: Lezamaparken med Ceresstatyn, där Martín träffar Alexandra; huset vid torget i Belgrano, där Fernando ger sig in för att avslöja den blinda världshärskarsektens förfärliga hemligheter. Jag hamnade förstås aldrig på någon öde ö, fick aldrig ens frågan, och när jag många år senare äntligen kom till Buenos Aires hade jag förstås glömt det där. Men när jag nu på nytt läser om romanen måste jag nästan förvånat konstatera att känslan står sig inte så mycket för de dunkla konspirationsteorierna, de skräckromantiska stämningarna och de metafysiska resonemangen som nog fångade mig på den tiden, utan för den språkliga tätheten, den existentiella svindeln och den intellektuella fantasin. Om hjältar och gravar är kort sagt en av de där riktigt stora romanerna som aldrig verkar gå att läsa ut.Ernesto Sabato föddes 1911 och utgav sin första roman Tunneln 1948, en surrealistiskt färgad mordhistoria berättad i efterhand av mördaren själv, en manisk konstnär som delar många drag med Fernando i Om hjältar och gravar. Dragningen åt ockulta konspirationer är någonting som återkommer i samtliga Sabatos tre romaner fler är de inte. Den sista, Abaddon utplånaren, kom ut 1974 och är i grund och botten en mångstämmig och lätt förbryllande kommentar till de båda föregående, där Sabato själv rör sig bland sina romanfigurer i en berättelse där den egna biografin blir omöjlig att separera från lagren av fiktioner. Och som dessutom oavbrutet viker av åt

En av filosofihistoriens ständiga frågor handlar om förhållandet mellan kropp och själ. Maria Andersson Vogel funderar på vad hennes egen ovilja och oförmåga att lyssna till kroppen betyder. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En vecka innan min dotters beräknade ankomstdag vaknade jag av att jag hade ont i magen. Det var som kraftiga kramper som pågick intensivt under en kort stund och sedan försvann, för att några minuter senare komma tillbaka. Jag väckte min sambo: Jag har så ont i magen! När jag någon halvtimme senare förstod vad som pågick hade han redan diskret börjat klocka mina regelbundna anfall av magknip. Trots att jag var höggravid, förstod jag inte vad min kropp ville säga mig. Den eviga berättelsen om att kvinnor bara vet, att det finns en urkraft som gör att vi instinktivt följer vår kropp genom såväl graviditet som födande, tycktes inte gälla mig. Väl inne på förlossningen lät jag barnmorskan leda mig rakt igenom hela förloppet. Jag gjorde allt hon sa, ifrågasatte ingenting, det var hon som visste och jag hade ingen aning. Att det var min kropp det hände hade liksom inte med saken att göra. Sedan dess har jag aldrig upphört att fascineras av de kvinnor som tycks (i alla fall försöka) ta kontroll över sin egen förlossning. Som har önskemål, idéer om hur eller var de vill föda. Som att de visste vad det innebar. Jag hade inga sådana föreställningar, kände ingen kvinnlig urkraft tala till mig överhuvud taget.När jag genom åren funderat över detta, och jämfört min upplevelse med alla andra förlossningsberättelser jag fått mig till livs, har jag ofta landat i att det måste ha handlat om åldern. Jag var bara 24 när jag blev mamma. Snittåldern för förstföderskor i Stockholm där jag bor är 32 och alla i min bekantskapskrets har varit äldre än jag var första gången de fött. Många har varit etablerade, utbildade, vana att ställa krav. De har kunnat projektleda sina förlossningar. Men jag har alltmer börjat tvivla på om den förklaringen håller. Handlar det inte snarare om min oförmåga, eller ska jag kalla det ovilja, att på riktigt stå i kontakt med min kropp?På senare år tycks västvärlden ha flödat över av rörelser som handlar om att på olika sätt vända åter till naturen, inte minst genom att lyssna på kroppen. Vi yogar och vi mediterar, vi försöker sitta still (ibland i mycket märkliga ställningar) för att lyssna inåt. Vi flyttar ut på landet, låter självhushåll och naturens växlingar styra vårt tempo, lär oss leva med kroppens krafter. Det senaste exemplet är den så kallade no shower-rörelsen där man duschar sällan och undviker industriellt framtagna hygienprodukter för att i stället återgå till kroppens naturliga försvar mot smuts. Vad som förenar den här typen av rörelser är synen på kroppen som något vi är. Och att vi i stället för att tukta, manipulera och försöka ta makten över den bör beakta och ta på allvar den kunskap och intelligens den besitter.Det låter så klokt. Jag menar, hur ska vi annars förhålla oss till våra kroppar om inte lyssnande? Men jag tycks inte kunna. Eller vilja? Det är hela tiden något som skaver. Som ger mig rysningar och får mig att snabbt vilja backa ut ur rummet så fort lyssna till din kropp föreslås. Trots att jag anar att det är det enda rimliga förhållningssättet får sådana uppmaningar mig alltid att omgående vilja halsa en flaska vin och kedjeröka ett helt paket cigg. I sin film Sibling Topics säger den amerikanske konstnären Ryan Trecartin: I dont want a body anymore. F**k the body. I motsats till uppmaningarna om att lyssna på kroppen letar detta citat sig raka vägen in i mitt hjärta och jag hummar instämmande. Men varför?Sedan jag var barn har min relation till kroppen uteslutande handlat om hur den ser ut. Maten har sedan ti

Få datorspel har påverkat spelkulturen mer än World of Warcraft. Frågan är om spelets logik också påverkat samhället? Det funderar Vincent Flink Amble-Naess på i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det sprids en smitta i kungariket. Anhängare av en undergångssekt bryter sig in i förrådsbyggnaderna och förgiftar spannmålet. De som sedan äter av mjölet insjuknar i en febersjukdom och avlider i blodiga kräkningar. När liken har kallnat reser de sig ur graven med lysande blåa ögon för att hemsöka människorna.Den unge kronprinsen leder en styrka av riddare för att bjuda fienden motstånd. När allt verkar förlorat hör han talas om ett förtrollat svärd, som sägs göra bäraren odödlig. I ett försök att hitta vapnet företar han en expedition till en avlägsen kontinent. Han färdas över glaciärer och genom ändlösa snölandskap, och når till slut sitt mål. Men just som han greppar skaftet och drar svärdet ur det isbelagda podiet, känner han hur något förändras. Han segnar ner på knä och sluter ögonen. När han slår upp dem igen lyser de blåa som mareld.Berättelsen om Arthas Menethil den unge kronprinsen som förvandlades till det han ville bekämpa är hämtad från den populära datorspelsserien Warcraft. Serien påbörjades år 1994 med Warcraft: Orcs & Humans. Spelaren hade i uppdrag att bygga sitt samhälle från grunden, rekrytera soldater och utkämpa krig. För att ta hem segern krävdes stora mått av taktik, snabbhet och fingerfärdighet. Spelet var stilbildande i den genre som kallas realtidsstrategi och som hade sin guldålder kring millennieskiftet.Efter det första spelet släpptes ytterligare fem i samma genre, bland annat storsäljaren Warcraft III: Reign of Chaos, som berättelsen om Arthas är hämtad från. När det sjätte spelet skulle utvecklas, slog utvecklarna in på en ny och obeprövad väg.År 2004 släpptes den produkt som mer än någon annan skulle komma att symbolisera datorspelsvärlden för utomstående. Spelets titel blev World of Warcraft, förkortat WoW eller som det skulle komma att uttalas i Sverige: våvv.Spelarna rörde sig fritt i en tillsynes oändligt stor spelvärld. De kunde själva välja både utseende, kön och yrke åt sina karaktärer. Och sedan slogs de mot monster, begav sig ut på äventyr och bistod spelvärldens lokalbefolkning genom att lösa olika uppdrag.Det som kännetecknade World of Warcraft var att det inte krävde någon teknisk skicklighet. Till skillnad från tidigare spel behövdes varken fingerfärdighet eller reflexer. Av naturliga skäl var även våra doft- och smaksinnen obrukbara. Och visst fanns det musik i spelet, men efter några månader tröttnade de flesta på den och stängde av. Istället spelades fildelad musik från någon av de nystartade hemsidorna DC++, Limewire och Pirate Bay. Det enda som behövdes för att spela var synen, och en habil rörelseförmåga i höger hand. Vid sidan om detta krävdes tid, ambitioner och framför allt en förmåga att samarbeta.Den som ville ta sig vidare var nämligen tvungen att göra gemensam sak med upp till 40 andra spelare. För att underlätta samarbetet slöt man sig samman i gillen, en form av föreningar som koordinerade spelare i gemensamma uppdrag. I dessa sammanslutningar tillämpades komplexa belöningssystem, där spelarna premierades efter hur mycket de hade bidragit till gruppens gemensamma intressen. Det kunde röra sig om ovanligt fördelaktig utrustning, vapen eller titlar.Men att stiga i rang var en tidskrävande process. För att lyckas räckte det inte med att tillbringa några timmar i veckan vid tangentbordet. Tvärt om var det bland de mera inbitna spelarna inte ovanligt att viga upp till sex timmar om dagen åt spelandet. Med World of Warcraft hade utvecklarna gått från att skapa underhållning till att skapa en livsstil.Kan

Efter andra världskriget frågade sig världen vilket ansvar tyskarna hade för de oerhörda grymheter som utförts i deras namn. Ylva Herholz funderar på om det finns något sådant som en kollektiv skuld. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hösten 1945, bara ett halvår efter att andra världskriget tagit slut, höll den tyske filosofen Karl Jaspers en rad föreläsningar på universitetet i Heidelberg, där han vände och vred på den akuta fråga som upptog omvärlden efter krigsinfernot: skuldfrågan. Vilken skuld hade tyskarna  i de fasor som nyligen hade ägt rum? Die Schuldfrage kom strax därpå ut också i bokform och de briljanta utläggningarna ges fortfarande ut i nya upplagor, i Tyskland; ingår alltså också i ett ständigt pågående tyskt offentligt samtal. I den tyske kulturjournalisten och författaren Harald Jähners bok Wolfszeit, Vargatider, från 2019, har föreläsningarna också en given plats. I denna mäktiga skildring av åren 1945-55 i det som då var kvar av Tyskland får glimtar ur Jaspers skuldresonemang bidra till beskrivningen av den tyska offentligheten under de första tio efterkrigsåren. Jähner lyfter främst fram Jaspers tes om att tyskarna måste börja tala med varandra igen, efter tolv år av diktatur och repression då uppriktiga samtal varit mer eller mindre omöjliga: Tyskland kan bara bli sig självt igen om vi tyskar når fram till varandra i kommunikation, som Jaspers uttryckte det.För att förstå skuldföreläsningarnas sprängkraft måste man förstå den kontext de formulerades i. För hur hade de det, tyskarna, efter kriget? Då när omkring 75 miljoner människor trängde ihop sig i det hopkrympta landet. Hälften av dem på platser där de inte hörde hemma: befriade koncentrationslägerfångar och tvångsarbetare, utbombade skärvor av familjer, fördrivna från förlorade tyska områden, evakuerade stadsbor. Spillrorna av Stortyskland var mer eller mindre laglös terräng. Folk fick bli tjuvar, för sin överlevnad: stal några potatisar, där de kom åt, kanske en handfull sädeskorn, lite ved, några bitar kol. Efterkrigsåren var också vandrandets tid. Inte minst tyskarna som fördrivits från sina hem österut som ryssar, polacker och tjecker tagit över ja, inte minst de drog omkring på vägarna. Det dröjde mer än tjugo år tills alla barackläger för dessa sammanlagt tolv och en halv miljon fördrivna var borta en del av dem var ombyggda koncentrationsläger. Och så var det alla Heimkehrer, hemvändarna, männen som traskade hemåt från krigsfångenskapen fast det där hemma var sig inte mera likt. Inte var det underligt att ruinfilmer var populära de tidiga tyska fredsåren, där huvudpersonen syns irra fram i exempelvis resterna av Berlin, när enstaka biografer hade kunnat dra igång igen. Den sortens filmer speglade länge tyskarnas inre tillstånd.Harald Jähners Wolfszeit är också en mentalitetshistoria över tiden. Grundstämning i efterkrigs-Tyskland: förbittrad uppgivenhet och misstro. De mest bedragna var barnen, och ungdomen: den som hade skolats i hitlerism inför slutsegern. De brukar kallas den glömda generationen i Tyskland.Min far var ett sådant krigsbarn. Tyskt. Det är säkert därför jag länge sysslat med det här temat. Tysk efterkrigstid, skuld, rättvisa. Under en tid försökte jag leva mig in i hur det var att vara en liten tysk flicka på fem år, då kriget till sist tog slut. Det var när jag läste författaren Helga Schuberts prisbelönta roman om sitt liv från 2021, Vom Aufstehen, om uppstigandet. Hon var 81 när den kom ut. Hon skriver Jag är ett krigsbarn, ett flyktingbarn, ett barn av den tyska delningen. Berättelsen, befriad från alla överflödiga ord, är både ömsint och omskakande. På flykten undan Röda armén, i krigets slutskede, hörde flickan och mamman rasslet från larvfötterna p

Få fenomen har blivit så omdiskuterade de senaste åren som liberalismens kris. I den här essän funderar författaren Per Wirtén på om utvägen ur krisen kanske ligger dold i liberalismens historia. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.De senaste trettio åren har varit liberalismens epok. Den har vunnit på alla fronter. Men om man ska vara mer korrekt, och det är viktigt i sammanhanget, så är det en specifik riktning inom den annars vittförgrenade liberalismen som dominerat, den så kallade nyliberalismen. Huvuddragen är vid det här laget välbekanta: privatiseringar, fria självreglerande marknader, individuell valfrihet i alla lägen och en krympande statsmakt.Men sedan några år har allt fler noterat att det liberala projektet drabbats av osäkerhet och förvirring. Liberalismens kris har blivit ett etablerat begrepp. Det som för trettio år sedan verkade så nytt och lovande uppfattas nu av många som slitet och tilltufsat. Först kom finanskraschen 2008 och sedan eurokrisen. Men det är så mycket mer som bidragit till diskussionerna om en liberalismens kris: envist hög arbetslöshet, växande inkomstskillnader och en utbredd känsla av att det gemensamma själva samhällsprojektet upplösts till förmån för ett race där de enskilda vinnarna tar allt.I början av 1900-talet stod liberalismen inför en lika djup kris som nu. Den ansågs uttjänt och omodern, svarslös inför dåtidens uppflammande klasskonflikter. Det utlöste en omtolkning av det liberala uppdraget på båda sidor om Atlanten.I USA skedde det genom den så kallade progressiva rörelsen där intellektuella och politiker gemensamt drog slutsatsen att i det storindustriella samhället behövde de liberala frihetsidealen garanteras och försvaras av en stark stat, ett nytt slags fördelningspolitik med progressiva skatter och en arbetslagstiftning som garanterade arbetarna viktiga rättigheter. Liberalerna lämnade helt enkelt sina tidigare dominerande doktriner om en minimal stat, fria marknader och begränsad rösträtt. Kanske kommer de som i framtiden ser tillbaka på vår tids samhällsomvandlingar ta fasta på de lika stora förändringar som skakade världen vid det förra sekelskiftet. Kanske kommer de att leta samband och undersöka skillnader mellan de utmaningar liberalismens idéer stod inför i början av 1900-talet och den hårda kritik den möter i dag. Då kom utmaningen från socialismen och arbetarrörelsen. Nu kommer den från ett helt annat håll: från den hårda konservatismens återkomst, från nationalismen och från auktoritära politiker. En del liberaler vill inte se några som helst problem i den förda politiken. De vill möta utmaningen med ännu fler avregleringar och skattesänkningar. Andra anpassar sig efter den nya konservativa nationalismens vindriktningar. Men inget av de båda vägvalen verkar kunna häva den liberala krisen.Möjligen är det något helt annat som behövs: en kritisk omorientering inifrån det liberala idéarvet, i likhet med den som skedde för drygt hundra år sedan. Det finns en pågående internationell debatt i den riktningen. För några år sedan drog till exempel den amerikanska journalisten James Traub en besk slutsats i boken "What was Liberalism?" om att det är liberalismen, så som den utformats under de här trettio åren, som berett vägen för den illiberala revolten. Som passionerad liberal menade Traub att räddningen ligger gömd i de liberala idéernas mångfacetterade historia.Liberalismen är ju som ett stort hus med många rum. Där har det alltid funnits konflikter och strider om hur den ska tolkas. Om de individuella friheterna är viktigare än demokratins majoritetsstyre. Om principen om fria marknader ska vara starkare än politikens försök att tämja dem.Nyliberalerna har i trettio år haft tolkningsmonopol på vad liberalism egentligen är. Men för att kom

Hur påverkas litteraturen av att vi ser på oss själva som biologiska varelser snarare än själsliga? Det funderar idéhistorikern Isabelle Ståhl på i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I sin epokgörande text "Vi vantrivs i kulturen" från 1921 beskriver Freud det tillstånd som enligt honom är källan till all religiös energi, nämligen den "oceaniska känslan". Den är "känslan av det eviga, det oändliga, obegränsade", där inga gränser finns mellan jaget och det som inte är jaget. Freud jämför känslan med det tillstånd spädbarnet befinner sig i. Det upplever inte moderns bröst som ett utomstående objekt utan som en del av sig självt, och varseblir således inte sig själv som separerad från världen. Det oceaniska är ett tillstånd där det ännu inte gjorts någon åtskillnad vare sig mellan kropp och själ eller mellan kroppen och världen.Det som Freud beskriver som den oceaniska känslan, eller rättare sagt avsaknaden av den, är ett bra sätt att närma sig vår samtids skönlitteratur.De senaste åren har den yngre skönlitteraturen dominerats av skildringar av avförtrollning, där kroppen och den sinnliga erfarenheten beskrivs med kylig distans och tolkas i biologiska termer: jag tänker på de många svenska romaner som skildrar sökandet efter kärlek i moderniteten. "Det finns sällan mystik, romantik eller idealisering i det köttsliga, snarare en närmast förfrämligad upplevelse" inför kroppen i dessa romaner, menar psykologen Hanna Bornäs i en essä i tidskriften Respons.Litteraturen tycks spegla den samtida kulturens förståelse av människan som en alltigenom biologisk varelse, ett synsätt som blivit allt mer dominant under min livstid. Samtidigt har också en annan viktig förskjutning skett: både det kroppsliga och det psykiska tolkas i dag allt mer genom narrativ om fara och undergång.De här två tendenserna möts i vårt sätt att beskriva den ökande själsliga ohälsan som en kemisk obalans i hjärnan eller som den inombords levande stenåldersmänniskans rädsla för sabeltandade tigrar.Jag tänker på Karl-Ove Knausgårds beskrivning av sin känsla inför stjärnhimlen i Min kamp 1: ser han ett lysande föremål på himlen, vet han att det antingen är ett metereologiskt fenomen eller ett flygplan av något slag. "Det finns ingen som inte förstår sin värld", skriver Knausgård. På samma sätt upplever jag de inre fenomenen: jag tolkar dem som biologiska signaler, som symtom på lite ADHD, utmattning eller hormoner. Det finns inget att undra över.Samtidigt med biologismens segertåg i vår kultur finns en parallell utveckling där psyket och det psykiska beskrivs som en källa till skador. Det är inte längre bara stillasittande och felaktig kost som betraktas som hälsofarliga; också att må dåligt psykiskt beskrivs i termer av en hälsofara. Att vara stressad kan vara farligt, att vara deprimerad länge skadar hjärnan. Vi får ångest över att ha ångest, blir deprimerade av att ha en depression, som sociologen Roland Paulsen skriver i sin bok "Tänk om". Frågan är hur det accelererande diagnosticerandet och patologiserandet av våra mänskliga erfarenheter påverkar vår inställning till att erfara något över huvud taget.Men vad handlar den här utvecklingen om? Den amerikanska psykologen Nicole LePera skriver på sitt extremt populära instagramkonto The holistic psychologist att kroppen för den som genomlevt trauma inte är en trygg plats, vilket leder till att man dissocierar, kopplar bort och distanserar sig från kroppen och upplever den tänkande delen av jaget som tryggare än den kroppsliga. Det kan ses som en intressant förklaringsmodell till det intellektualiserande och förfrämligade förhållande till det kroppsliga som präglar hela vår kultur.Att grenar av psykologin visar medvetenhet om den centrala betydelse trauma ka

Kriget mot den ukrainska kulturen och språket har pågått länge. Torbjörn Elensky funderar hur språk både koloniserar och frigör, men också hur litteraturen överskrider de pådyvlade gränserna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är kanske svårt att tänka sig det idag, men kiltar var länge olagliga, liksom de skotskrutiga mönster, tartan, som kännetecknar dem. Den engelska lagen förbjöd dem under senare delen av 1700-talet, då de förknippades med motståndet mot engelsk övermakt och särskilt det skotska upproret 1745. Det var först 1822, då den skotske författaren Walter Scott, som sedermera blev adlad, tog emot den engelske kungen, som de skotska tygerna och traditionella plaggen blev tillåtna igen och idag förknippar vi dem med brittisk militär, kungahuset och parader med säckpipor och virveltrummor snarare än med uppror mot centralmakten. Sir Walter Scott var från början poet, innan han tog steget över till att börja skriva något på den tiden så föraktat som historiska äventyrsromaner. I sina dikter hade han ägnat sig mycket åt traditionella skotska motiv. Dessutom samlade han in folklig diktning och var en central företrädare för den romantiska nationalismen redan innan han blev en av 1800-talet bäst säljande romanförfattare, beundrad och imiterad i hela Europa. Samtidigt som han var en skotsk nationalist var han emellertid inte för att Skottland skulle bli självständigt från England. Hans nationalism var kulturell, närmast svärmiskt idylliserande; till skillnad från på de flesta andra håll i Europa efter Napoleonkrigens upprivande av de gamla maktkonstellationerna på kontinenten, där de nationella frihetssträvandena skulle komma att prägla hela seklet.Den ryske författaren Nikolaj Gogol var en stor beundrare av Walter Scott. Eller ryske förresten. Hans förfäder var ukrainska och han debuterade med flera skildringar av ukrainskt liv och leverne, i såväl novellerna med ukrainska motiv som i den lilla historiska romanen Taras Bulba vilken handlar om ett kosackuppror mot den tidigare polska överheten. Men han skrev på ryska och förknippas numera snarare med 1800-talets ryska nationalism än med den ukrainska. Ryska kritiker kritiserade honom för att han ägnade sig åt ett så litet, marginellt folk, medan somliga ukrainska intellektuella ifrågasatte att han skrev om Ukraina på ryska. Men vad skulle han göra? Att skriva skönlitteratur på ukrainska skulle ha dömt honom till den litterära marginalen. Ryska, fast färgad av ukrainska motiv, uttryck och talesätt, blev hans uttrycksmedel. Både Walter Scott och Nikolaj Gogol verkade som så många författare in i vår tid, i ett spänningsfält mellan språk och makt, periferi och metropol. Och precis som det skotska införlivats och blivit en del av den brittiska ikonografin så har det ukrainska kommit att förknippas med något äkta och ursprungligt ryskt.Ryssland är inte en nationalstat i vår mening. Det är ett rike, snarast, vars självbild bygger på en uppfattning om att man bär på ett ansvar som man givits av ödet, motsvarande den amerikanska idén om 'manifest destiny', att samla omgivande länder i en rysk gemenskap. En kulturell och politisk ordning med en självklar rätt till överhöghet över andra nationer. Om länderna och deras folk själva är med på saken är sekundärt. Ukraina har visserligen en komplicerad historia i relation till Ryssland och inte minst till den ryska statens historiska uppkomst. Men ukrainarnas ryskhet, som de ryska imperialisterna ser som en självklarhet idag, är inte något givet historiskt faktum. Den har tvingats fram genom att ukrainska böcker har bränts, språket har förbjudits och de folkliga sederna har förtryckts. Samtidigt som det ukrainska, inklusive de kosacker som Gogol gärna skrev om, införlivades i det ryska kulturarvet så var d

En av populärkulturens återkommande kvinnogestalter är Manic Pixie Dream Girls på samma gång rebellisk och hjälplös. Linda Skugge funderar på en kvinnoroll hon själv aldrig levt upp till. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Nelly tror att världen inte längre finns om hon blundar tillräckligt hårt.Ja, ni minns rätt! Mauro Scoccos rökare Nelly från 1992.När jag i min ungdom i början av nittiotalet var olyckligt kär i en äldre kille brukade han med hjärtan i blicken berätta om tjejen han var ihop med. Hon sa saker som lät misstänkt likt Nelly i den där låten. Saker som att om vi kommer till himlen när vi dör ska vi sitta på ett moln som änglarna gör och vi ska visa oss för barn om kvällen och tända alla ljusen i karusellen.Jag konstaterade sorgset att så där outgrundlig och enigmatisk och härlig blir jag aldrig. Nej, tänkte jag dystert, ingen kille vill ha en tjej som är helt normal och inte det minsta knasig eller virrig och som dessutom sparar alla kuponger i mataffärens veckoblad och sedan går dit och lämnar in dem och viker ihop plastpåsarna i små lådor. Jag funderar aldrig på rymden. Jag känner mig aldrig existentiell. Jag tänker aldrig på luftballonger eller finns jag? vad är ett liv?Helt förkrossad brukade jag tänka på killen som jag var så kär i och likt Mauro tänka om du var min, du skulle aldrig sakna någonting, du skulle få precis vad du vill. Vilket inte kan vara sannare när det kommer till mig. Hos mig får man inte bara ett eget betalkort, utan fria tider, noll regler eller gnäll. Allt är bara så himla fritt och jättehärligt och maten står på bordet samma tid varje dag. Disken? Den tar jag.Men innerst inne visste jag att ingen man vill ha en sådan tjej och jag skulle aldrig kunna förändra mig: jag skulle aldrig kunna sluta gå upp i ottan, sluta utföra mina måsten, för att sedan lägga mig tidigt för att börja om nästa dag. Jag drog slutsatsen att det var kört. Det var bara manic pixie dream girls som killar drömde och sjöng låtar om.Speciella, lite sköra tjejer. Sådana som var dåliga på att ta hand om sig själv. De där nästan genomskinliga tjejerna med långt, trassligt hår. Stora ögon. Osminkade. Barfota. Kanske någon slokhatt som de hittat på loppis och sedan tappat bort. Sådana som tänker mycket. Analyserar. Som vill rymma. Som går i vinterskor på hösten.Sådana tjejer som männen kan få ta hand om. Som om de vore ett litet barn.Jag har aldrig varit speciell. Jag skulle aldrig sitta och nynna i en trappa så där som Nelly gör. Jag skulle aldrig säga att solen och vinden och regnet är mina enda vänner.Att någon skulle få för sig att ta fram gitarren och plita ner en låttext om en tjej som var en fena på att leva sparsamt och som inte bara klippte ut matkupongerna utan dessutom använde dem Hon tvättar våra lakan klockan sex varje lördagsmorgonHon är så himla underbarHennes kyl är aldrig tomHon tänker alltid på att det är en dag i morgon ocksåNä, visst kan man inte se det framför sig?Men så upptäckte jag att Mauro trettio år senare har skrivit en ny låt om Nelly. Det har föga förvånande inte gått så bra för Nelly. "Är du lycklig", frågar han henne i låten med samma namn. Hon har tydligen missat en massa chanser som aldrig kommer tillbaka. Och han undrar om bor kvar i det där huvudet, där allt kunde bli så mörkt.Lite skadeglatt får jag lust att ringa Mauro och berätta varför han haft sådana uppenbara problem med kvinnor som föranlett episka låttexter som det finns en sång för alla dom som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med. För att inte tala om den där Sarah som aldrig kommer ut. Hur mycket han än ropar. Det kan vara så, Mauro, att du riktat in dig på fel sorts kvinna: en manic pixie dream girl som inte kan erbjuda dig någonting.En manic pixie dream

Bläckfisken är det närmaste en utomjording vi kan komma. Men just därför erbjuder mötet med bläckfisken oss en möjlighet att öva upp vår medkänsla inför det främmande, menar Kristoffer Leandoer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Som mycket ung såg jag i den grekiska övärlden hur fiskare tog hand om nyfångad bläckfisk: de stod på kajen och dunkade sin fångst i stenläggningen, gång på gång. Det var en skrämmande och obegriplig syn, hur kunde en så liten varelse väcka ett sådant ursinne hos stora starka karlar? Långt senare fick beteendet sin förklaring när jag lärde mig om bläckfiskens nervsystem. Bara en tredjedel av dess nervceller sitter i hjärnan, resten är fördelade över hela kroppen. Bläckfisken ser, känner och tänker alltså med hela sin kropp. Den är decentraliserad, dess jag finns överallt. Den ser med huden, tänker med armarna. Dess blod är blågrönt och inte rött, vilket beror på att den syretransporterande molekylen innehåller koppar och inte järn. Dessutom har den inte ett hjärta som vi, utan tre. Vill man ha ihjäl en bläckfisk får man alltså vackert ha ihjäl hela den, det finns ingen centralt placerad strömbrytare där man kan släcka en bläckfisks medvetande.I Korea betraktas levande bläckfisk som en särskild läckerhet, och varje år dör några koreaner för att de inte tuggat ordentligt. Så länge bläckfisken inte är fullständigt söndertuggad lever den ju i varje enskild del, och kämpar frenetiskt för sin överlevnad. Råkar någon svälja en tillräckligt stor del av en bläckfiskarm kan armen på egen hand sätta sig till motvärn och hålla sig fast i strupen tills middagsätaren helt enkelt kvävs.Bläckfisken tycks ha något viktigt att berätta. Freud talade om den minimala skillnadens narcissism som en anledning till att krig mellan grannfolk ofta blir extra hänsynslösa. I fallet med bläckfisken tycks det tvärtom vara just det radikalt annorlunda i dess livsform som uppmuntrar till grymhet bläckfisken tycks så olik oss att den inte uppfattas ha förmågan att bli rädd eller känna smärta. Låt mig påminna om andra kategorier som tidigare i historien ansetts oförmögna att känna smärta och därför fått genomgå kirurgiska ingrepp utan bedövning: barn, kvinnor, utomeuropeiska folkslag.På senare år har denna känslofattiga antropocentrism utmanats av vetenskapen. Livsform efter livsform har visat sig social, intelligent, och definitivt förmögen att känna smärta. Fiskar, träd, blommor, mycel På så vis har vetenskapen belagt det som länge varit känt inom poesin: Allt känner! Och allt påverkar din existens! som den franske romantikern Gérard de Nerval konstaterade i en av sina sonetter: Ofta minsta varelse en gudom dölja kan, / Och som ett spirande öga bak slutna lock / Växer en själ under ytan på stenarnas block.Och det gäller alltså i högsta grad även vår åtta- eller tioarmade vän. Trots att det var ganska länge sen vi skildes åt. Evolutionärt gick bläckfisken och människan skilda vägar för flera hundra miljoner år sedan. Det som så småningom utvecklades till ryggradsdjuren gick åt sitt håll, och bläckfisken åt ett annat redan för 600 miljoner år sedan. Bläckfisken lever som bekant kvar i havet. Men inte heller människan lämnade helt och hållet havet. Att vi överhuvudtaget överlever uppe på land beror på att vi bär med oss mängder av saltvatten i våra kroppar. Människan bär havet med sig vart hon än går, inombords.Vetenskapshistorikern, filosofen och fritidsdykaren Peter Godfrey-Smith skriver i sin bok Djupsinne att bläckfisken lever vid sidan om den vanliga skiljelinjen mellan kropp och hjärna.Bläckfisken är sannolikt den varelse vi kan möta som är mest olik oss och samtidigt har så hög intelligens och kommunikationsförmåga: Godfrey-Smith formulerar det som att

För att beskriva vår tids ekonomiska system talar många om senkapitalismen. Katarina Bjärvall funderar på vad som gör dagens kapitalism till den sena kapitalismen, samt vad som väntar härnäst. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag kan ha varit åtta nio år. En dag när jag och min familj kom hem hängde det en kasse på handtaget till ytterdörren och i kassen låg en Barbiedocka, en Ken, en Skipper och massor av kläder till dem. Detta guld, visserligen begagnat, hade lämnats av en rebellisk faster. För Barbie betraktades med misstänksamhet i min familj eftersom dockorna ja vad? Idag kan jag undra, men ett skäl var nog att de förmedlade osunda skönhetsideal. Ett annat var kanske att de var amerikanska. Och var det också för att de var produkter av kapitalismen? Nej knappast, det sa ingen. Ordet kapitalism var alldeles för politiskt laddat för användas i ett medelklasshem på 70-talet.I mitt minne är kapitalistisk inte en beskrivning utan en beskyllning. Ordet användes under 1900-talets sista decennier bara på 1 maj-demonstrationer och då i det led som tågade längst ut till vänster. Som ett mer neutralt uttryck fanns "den fria marknaden". Det har nu förändrats. På senare år har k-ordet tagit mark i sin neutrala betydelse: det system där kapital i olika former styr beteenden. Till och med professorer i nationalekonomi använder nu ordet när de med myndig basröst lyfter fram fördelarna med den modell som Karl-Bertil Jonsson försökte punktera med sin naiva givmildhet.När kapitalismen som begrepp har förlorat sin laddning har systemets kritiker fått hitta nya ord. Då har senkapitalism blivit det nya arga. Vad är det som definierar senkapitalismen? Vilka yrken exempelvis? Bitcoinspekulant, elbilskonstruktör och influerare förstås. Och Voijägare, alltså att samla ihop övergivet elskrot på nätterna. Mystery shopper, alltså att testa servicepersonal i skarpt läge genom att rya om varmare havremjölk. Och så det gamla hederliga lastbilschaufför, alltså att ratta runt prylar som någon köpare blivit besviken på och som därför ska tillbaka till en lagerhangar någonstans i vildmarken.Exemplen är inspirerade av Tommy Sundvalls serienovellsamling Äventyr i senkapitalismen. Men varje gång jag ser det ism-ordet, eller hör det, tänker jag: Varför sen? Är det en optimism, att snart slår denna kapitalistiska parentes över i något nytt och uppfriskande? Eller är det en pessimism, snart har kapitalismen kört slut på mänskligheten och då följer apokalypsen?Det sägs ju att det är lättare att föreställa sig jordens undergång än slutet på kapitalismen, så vad är det som tyder på att denna -ism nu ska ha nått sitt sena stadium?Faktum är att senkapitalism inte alls är något nytt ord, en tysk ekonom vid namn Werner Sombart myntade det redan vid sekelskiftet 1900. Ett sextiotal år senare etablerades det av en annan tysk, Ernest Mandel, i hans bok Spät Kapitalismus, översatt till svenska på 1970-talet och utgiven i två mastiga band. Marxisten Mandel skriver redan i förordet att han beklagar att han inte har hittat något bättre ord senkapitalism refererar ju endast till kronologin och säger inget om hur sammansatt denna ism är. Men som nödbegrepp får det duga.Senkapitalismen kännetecknas enligt Mandel av att marknadsföring och krediter har fått fritt spelrum. Det leder, menar han, till internationalisering och centralisering av kapital, snabb teknologisk förnyelse och en expansion av servicesamhället. Och, som han också noterar, permanent upprustning, förgiftning av vatten och luft och förödd ekologisk balans. Samtidigt är de konkreta uttrycken av den senkapitalism Mandel tyckte sig se nästan rörande: Den privata skräddaren ersätts av masskonfektionsindustrin, skomakaren ersätts av skoaffärernas och skofabrikernas reparationsavdelning och