Advertise on podcast: Klassikern

Pianisten Jan Johanssons tolkning av Visa från Utanmyra väcker många minnen: sommar, gryningsljus, skog och promenad längs en grusväg. Hur hittade han visan och varför blev melodin så omtyckt? Berättelsen om Visa från Utanmyra börjar tidigt 1960-tal. Stora förändringar sker i samhället, i städerna river man gamla kvarter och bygger nya. Även inom svensk jazz sker förändringar: The Beatles är inne, storbandsjazzen är ute och jazzmusikerna får därför färre jobb.Pianisten Jan Johansson inser att han behöver ett nytt musikaliskt projekt för att klara sig, han går till biblioteket och letar i arkiven. Där hittar han en tjock bok, Svenska låtar, en samling med 24 böcker fulla med folkmusik som musikforskare upptecknade under början av 1900-talet. En dag hittar han "Visa från Utanmyra" och blir nyfiken.Journalisten Irma Norrman berättar historien bakom Jan Johanssons tolkning av Visa från Utanmyra. I programmet medverkar Erik Kjellberg, professor i musikvetenskap och kompositören och pianisten Elise Einarsdotter.

Gloria Gervitz var poet, född i Mexico City och hon skrev på samma dikt i 46 år, "Migrationer", mellan 1976-2022. Det som blev kvar, destillatet, var det hon och dikten tillsammans kommit fram till. Det är en orolig dikt, som oavlåtligen rör sig mellan tiderna, mellan jag-hon-du, barndom och ålderdom, döda och levande. En galen flicka ser på mig inifrån jag är intaktI dikten finns lager på lager av ögonblick: flickan, modern, urmödrarna. En judisk farmor, flickan som kom från Kiev i det tidiga 1900-talet, reste över havet. Här finns en vacker bortvänd mor som spelar bridge och röker, en flicka som onanerar i eftermiddagarnas hetta när barnflickan sover, en mormor som tänder sabbatsljusen, dör av drömmar.Migrationer blev slutligen en flod utan punkter, orden irrar på sidorna, villrådiga frågor, språken blandas: engelska, jiddisch, spanska, judiska ritualer, grekisk mytologi. Dikten återkom i mitt sjunde decenniums vemod, mer levande närmare döden, skriver Glora Gervitz i efterordet, och sen när hon hade slutat skriva, i slutet av sitt sjunde decennium så dog hon men mellan hon var 44 och 78 år så bebodde Migrationerna henne. Jag levde för att befinna mig i dikten, att vänta på den, ta emot den när den kom, så skrev hon.I åratal har jag talat ett språk som inte är mitt är jag händelsevis redo att dö?I sju olika upplagor kom den ut på spanska, och den sista versionen av "Migrationer" kom ut på svenska i Hanna Nordenhöks översättning 2022. En Klassiker av Katarina Wikars om Glora Gervitz med Hanna Nordenhök.      

Mikael Timm om den tyske konstnären Anselm Kiefers berömda skulptur Bok med vingar. Den är en publikmagnet som lockat museibesökare, fotograferats otaliga gånger och inspirerat till emojis. Vem hade kunnat tro att den flitige Anselm Kiefer som studerade latinska språk och juridik på 60-talet skulle blir en av efterkrigstidens mest omtalade konstnärer. Och förmodligen den med störst ateljé: 35.000 kvadratmeter utanför Paris.Hans konstverk finns i museer världen runt: jättelika oljemålningar av krigslandskap, träsnitt av landskap och blommor, installationer med störtade flygplan och sjunkna u-båtar. Och så hundratals målningar, och skulpturer som på ett eller annat sätt föreställer böcker.En av Kiefers mest älskade verk är Bok med vingar från 1992. De stora änglavingarna ger bokfågeln en vingbredd på drygt 5 meter. Den ser ut att kunna lyfta, den skimrar. Ändå är till största delen gjord av bly, Kiefers favoritmaterial.Kiefer har sagt att skulpturen är en symbol för lärande, för överföring av kunskap. Och tillagt att han gör sina böcker för att orientera sig i myterna.Kanske har den bevingade boken har en direkt koppling till Anselm Kiefers barndom. Han föddes 1945 och växte upp i ruinerna efter kriget och har flera gånger berättat om sina minnen av att leka med allt trasigt som låg i ruinerna.

1900-talets mest berömda roman fyller 100 år 2022. En roman om en enda dag - men en dag som rymmer allt. Hur kan man skriva en roman om allt? Om hela livet... Den irländske författaren James Joyce född 1882 brottades med problemet nästan hela sitt liv. Svaret blev Odysseus.Joyce förnyade romankonsten. I de inre monologerna talar gestalterna i första person direkt till läsaren. Vi ser en situation utifrån men också inifrån en eller flera av deltagarnas medvetande. Yttre fakta och inre tankar är två floder som flyter ihop och läsaren är både i vattnet och på stranden. Inte undra på att Odysseus anses vara 1900-talets främsta roman.I Mikael Timms Klassiker får vi höra James Joyce själv läsa några meningar i en inspelning från 1924.På svenska finns Odysseus i Thomas Warburtons översättning och senare i Erik Anderssons under originaltiteln Ulysses.

När mästerregissören Stanley Kubricks kostymfilm "Barry Lyndon" hade premiär på 70-talet blev den betraktad som vacker - och tråkig. Filmjournalisten Mårten Blomkvist hänfördes dock redan från början! Många filmer har omvärderats i filmhistorien, och uppvärderats efter att ha fått ett ljumt mottagande vid premiären. Men ska en utnämnas till filmens egen den fula ankungen så är det Stanley Kubricks "Barry Lyndon". När den kom beskrevs den som lång och tröttsam. Idag tycks alla tala om den som en svan, majestätisk, nästan den perfekta filmen.Den byggde på den engelska 1800-talsförfattaren William Thackerays roman om en irländsk äventyrare, eller streber, som tar sig upp i samhället i slutet av 1700-talet. Det är en film som berättar om passioner, utan att själv någonsin röja några känslor. Innehållet svallar av känslor men allt berättas med ett stort lugn. Allt är så vackert. Varenda bild är som en tavla. Allt är inspelat på plats, i riktiga slott och herresäten. Recensionerna var negativa. Eller, de var respektfulla, men utan entusiasm. Vackert men livlöst var omdömet. Alla visste att filmen kostat fruktansvärt mycket att spela in och att den tagit enormt lång tid att göra. Det fanns en förväntan på något mer eftertryckligt.Under åren efter premiären har "Barry Lyndon" sakta men säkert stigit i aktning bland filmintresserade. Idag är uppfattningen helt enkelt att Kubricks tionde film underskattades och att det är en av hans bästa. Kanske rentav den bästa. "Barry Lyndon" är den fula ankungen som blev en svan.

Den vackraste musiken för vänner som dödats i kriget skrev Maurice Ravel under första världskrigets slut. Per Feltzin närstuderar ett av de sex stycken som bildar sviten Le Tombeau de Couperin. Fyra minuter och fyrtioen sekunder instrumental musik. Blåsarna går rätt in i melodin. Oboen har solot men stöds av klarinetter och fagotter. Strax därefter ett engelskt horn och senare flöjterna. Stråkarna knäpper på strängarna de första takterna innan de låter de långa dragen ta över. Det är melankolisk musik. Melodiös, melankolisk musik.Ravel skrev den först för piano under första världskriget. Han var chaufför i det militära, han körde trupper till fronten. Sviten var tänkt som en hyllning till 1700-talets musik, i synnerhet den franska och den tillägnades tonsättaren Francois Couperin. Sviten spelades för första gången 11 april 1919. Han dedicerade de sex småstyckena till sex olika vänner som dödats i kriget. Tombeau är en term för minnesmusik och just stycket Menuet tillägnade Ravel Jean Dreyfus. À la mémoire de Jean Dreyfus. Några undrade över det ljusa anslaget i musiken och då replikerade Ravel: "De döda är sorgsna nog, i sin eviga tystnad."   Menuetten är skriven i G-dur. Allegro moderato, tre-fjärdedels takt. Orkestern består av två flöjter, oboe, engelskt horn, två klarinetter, två fagotter, två horn, trumpet, harpa och stråkar. Den är skriven i en klassisk form, med ett tema som förändras och återkommer. Orkestreringen är återhållen, här hör vi de olika instrumenten kristallklart. Oboen är det främsta soloinstrumentet, men också flöjten och det engelska hornet har solopartier. Hornen och trumpeten ger färg, men lägger sig inte i strukturen. Melodilinjen är betonad och oftast får harpan och stråkarna knäppa fram accenterna. "Det finns en innesluten melodisk grund i all väsentlig musik", ska Ravel ha sagt. När Maurice Ravel dog många år senare, 1937, var det noterna till Menuet som stod på hans notställ. De står där fortfarande.Musiken i inslaget spelas av Montreals symfonikorkester ledda av Charles Dutoit och av pianisten Vlado Perlemuter.

Vad innebär det att stå bredvid och se någon lida? "De små hästarna i Tarquinia" av Duras utspelas bland uttråkade semesterfirare vid italienska kusten några år efter andra världskriget. Balsam Karam fördjupar sig i katastrofen som samtidigt utspelar sig i bergen intill. Hur skriver man om det allra svåraste, det man kanske själv inte förstår? Och hur kommer det sig att känslor som sorg och förtvivlan, åtrå och glädje kan finnas inuti en människa, på en och samma gång? Ett av klassikerns kännetecken är att den helt eller delvis svarar på de här och många fler aktuella och ur flera perspektiv livsviktiga frågor. Några svar finns i Marguerite Duras lilla och samtidigt mycket stora roman "De små hästarna i Tarquinia" från 1953. Berättelsen kretsar kring en handfull sommarlediga vänner vid kusten i Italien vars dagar flyter ihop i hettan över för många campari bitter. I bergen intill har en minröjare just sprängts till döds. Minröjarens föräldrar dröjer sig kvar, vägrar skriva på dödsattesten och samlar sonens söndersprängda kropp i en tvållåda de fått av specerihandlaren i byn. Vad innebär det egentligen att semestra i närvaron av djup sorg och förtvivlan, och för vilka är en sådan semester möjlig? frågar sig författaren Balsam Karam i Klassikern. Uppläsare: Christina Höglund Översättare: Suzanne Palme

1967 målade Ulla Wiggen ett porträtt av en av de allra första, svenska datamaskinerna. TRASK - förkortning för "transistoriserad sekvenskalkylator" - var den tredje datorn som byggdes i Sverige. Den togs i bruk 1965 och ett par år senare fick den sitt porträtt målat av en 24-årig konstnär som då ännu inte debuterat, men som redan hunnit muta in ett nytt motiv för måleriet. Kan framtiden rymmas i en målning? En Klassiker av Mårten Arndtzén.

"Lilla Vera" spelades in 1988 i det som idag är Mariupol. Då hette staden Zjdanov, en industristad i Donbass i den ukrainska sovjetrepubliken. Fredrik Wadström berättar om en film som aldrig borde ha kunnat bli gjord. Öppningsscenerna i "Lilla Vera" sätter tonen direkt: industrilandskap mot en kolsvart natthimmel med eldslågor ur skorstenar. Sedan en grådaskig gryning där kameran panorerar över enorma fabriksområden. Och så när dagsljuset inträtt: ett godståg som passerar i närbild.Egentligen är "Lilla Vera" en film som aldrig borde ha kunnat bli gjord. I stort sett allting talade emot projektet. De unga filmskaparna var oerfarna, manuset för djärvt till och med för den nya öppenheten under perestrojkan i slutet på 80-talet. Och nästan alla de tilltänkta skådespelarna hoppade av eller föll bort. Men när allting mot alla odds föll på plats skapades en filmklassiker som sågs av en femtedel av alla människor i Sovjetunionen och som gjorde ett internationellt segertåg.Många av de som var inblandade i filmen har sagt att den stora anledningen till att "Lilla Vera" fick så stor publik i Sovjet var att alla trodde att den skulle förbjudas när som helst. Det är inte möjligt att en så realistisk film om det hårda livet i en provinsstad och med så utmanande kärleksscener kan fortsätta visas. Bäst att passa på innan det är för sent. Under mars och april 2022 jämnades stora delar av Mariupol med marken under Rysslands invasion av Ukraina.

"Patriarkens höst" från 1975 av den colombianske författaren Gabriel García Márquez är ett litterärt mästerverk, spiralformat utan framåtrörelse, om en uråldrig tyrann som upprätthåller ett skräckvälde i ett icke namngivet latinamerikanskt land. Katarina Wikars talar med Bengt Packalén om varför den är den bästa av de latinamerikanska diktatorsromanerna från den litterära boomen på 1970-talet. "Man kan se den som urtypen för diktatorsromanen, säger han. García Márquez berättar om en mytisk figur som ett stort forntida odjur men han gör det också inifrån, om maktens ensamhet och vanärans illusioner. 1982 fick Gabriel García Márquez Nobelpriset i litteratur.Uppläsare är Nina Fex och översättare är Kjell A Johansson. Detta är en omarbetning av ett litteraturreportage från 2011.

1977 skrev den då nästan femtioårige östtyske dramatikern Heiner Müller utifrån Shakespeares danske prins, pjäsen Hamletmaskinen - som gjorde succé och gav Müller en kultstatus i väst. Redan på tidigt 1960-tal hade Müller blivit utesluten ur DDR:s dramatikerförbund eftersom hans dramatik under åren gått från en socialrealistisk till en alltmer tvetydig stil. Att vara en maskin hade Müller tagit från Andy Warhol och i intervjuer antog han att pjäsen gillades i väst därför att den kombinerade två kända ting; Hamlet och maskin - som en reklamslogan.Müller reste runt i Europa och USA som en rockstjärna och med i sin ständiga cigarr, skinnjacka och svartbågade glasögon svarade han ironiskt och kryptiskt på intervjufrågor - att spela den tacksamme dissidenten låg inte för honom. Han lämnade aldrig DDR, trycket där gjorde att han kunde tänka bättre.Teaterkritikern Maria Edström borrar i Heiner Müllers massaker på Hamletfiguren och varför vi fortfarande behöver detta föga uppbyggliga stycke. Scener ur: "Hamletmaskinen" Radioteatern Sveriges radio 1990 i regi och översättning av Stefan Johansson,"Die Hamletmachine" Hörspielstudio in the Funkhaus 1990 i regi av Blixa Bargeld och Wolfgang Rindfleisch och "HamletMachine" Theatre History Class vid U.C.L.A 2014 i regi av Bryan Puckett 

En succé men en omdiskuterad sådan. Per Feltzin berättar om premiären 1935, om berättelsen och om debatterna efteråt. Vi hör bland annat Summertime, It ain't necessarily so och I got plenty o'nuttin. Broadwaypremiären var 10:e oktober 1935 och dit kom Hollywoodstjärnor som Kathrine Hepburn, Leslie Howard och Joan Crawford - och operastjärnor som Kirsten Flagstad. Gershwin skrev om sin samtid, 30-talets USA, och operan utspelar sig i Charleston, South Carolina. Slaveriet är i färskt minne, bomullsplantagerna drivs inåt landet och hamnen är full av fartyg. Det är långt söderut vid den amerikanska östkusten där fukt, stormar och högvatten ofta drabbar invånarna.På Catfish row finns Bess, den vackra Bess som har problem med både män och kokain. Här finns hennes fästman Crown, en hetlevrad spelare och fixare av det mesta. Här finns Sporting Life - han handlar med både smuggelsprit och kokain. Och - här finns den handikappade tiggaren Porgy. Han är lam i båda benen och tar sig runt med hjälp av en liten vagn... och sjunger.Varför välja just den här inspelningen? Det finns snyggare, mera välsjungna och välspelade men den här har mycket mer dramatik. Det är en live-upptagning hämtad från en uppsättning som är en av de mest framgångsrika scenproduktioner någonsin. Mellan 1952 och 1956 var den på turné i USA, Europa, Sydamerika och Afrika.Porgy och Bess är en succé men en med komplikationer. På 30-talet diskuterade man om det verkligen var en opera - med så mycket jazz och en berättelse om de fattigaste människorna. De trasiga. I en opera? Gershwin själv menade att det inte fanns någon annan musik som var mer amerikansk än jazz. All annan musik härstammar från andra länder och kulturer men jazzen är amerikansk. Perfekt för att skildra just den här historien.Men, det var inte bara jazzen i "Porgy och Bess" som fick kritik, utan det blev också en diskussion om vem som har rätten att beskriva ett visst samhälle, att skriva om en grupp människor som man inte själv tillhör. Kunde verkligen judiska immigranter som tonsättaren George Gershwin och den textförfattande brodern Ira och ett vitt par från Södern gestalta svarta fattiga fiskare?Då var det vanligt med blackface - svartmålade ansikten på vita skådespelare. För att undvika det skrev Gershwin in att endast svarta sångare fick spela. Men det har också tagits för ett utpekande av de svarta. Det underströk att berättelsen var ett öde enbart för afro-amerikaner. Som inte ens kunde tala ordentlig engelska. Porgy och Bess blev operan om svarta - i stället för bara en opera om svarta. Gershwin själv avled två år efter urpremiären när man opererade en hjärntumör han hade fått. Men musiken - den spelades, precis som den spelas än idag.