Advertise on podcast: Budoarstämning - Lars Anders Johansson Podcast

Göteborgs stadsbyggnadsdebatt har under lång tid präglats av en märklig asymmetri: alla vet att människor ogillar mycket av det som byggs, men nästan ingen med formell makt har velat dra konsekvenserna av den insikten. Med Johannes Hulter har detta börjat att förändras. Som socialdemokratiskt kommunalråd med ansvar för stadsbyggnadsfrågor har han trotsat arkitekturetablissemanget och sitt eget partis historia. Han har sagt rakt ut att göteborgarna inte vill ha modernistisk arkitektur och därefter börjat agera som om det faktiskt spelade roll. För Hulter är stadsbyggandet en demokratifråga. När politiken abdikerar från gestaltningsfrågorna gör den sig beroende av professionella normer som inte är folkligt förankrade. Resultatet blir en stad som formas av intern branschlogik snarare än av medborgarnas preferenser. Det är denna maktförskjutning han vänder sig mot, och det är därför hans uttalanden väckt så starka reaktioner, inte minst inom arkitektkåren. Prenumerera på Budoarstämning Hulter återkommer ofta till begreppet trivsel. Inte som en mjuk känsla, utan som ett samlande mått på trygghet, orienterbarhet, mänsklig skala och skönhet. Människor rör sig mer i miljöer de tycker om, stannar längre, känner större ansvar för platsen och varandra. Den som tror att detta är oväsentligt, menar han, har missförstått hur städer fungerar. Hulters parti Socialdemokraterna bär ett tungt ansvar för den funktionalistiska syn på stadsbyggnad som möjliggjorde de stora rivningarna i Göteborg. Det var ett politiskt val, fattat i framstegstrons namn. Det var under socialdemokratins långa maktinnehav som funktionalismen gick från avantgardistisk idé till norm, från ett arkitektoniskt experiment till statlig och kommunal doktrin. Rivningarna i Landala, Nedre Masthugget och stora delar av den äldre innerstaden var inga olyckor eller sidospår. De var konsekvensen av en politisk övertygelse om att det gamla var förbrukat och att det nya, rationellt, storskaligt, industriellt, per definition var bättre. Göteborg blev ett laboratorium för denna idé, och priset betalades i förstörda stadsrum och brutna sociala sammanhang. Det är mot denna bakgrund hans nuvarande kamp mot arkitekturetablissemanget ska förstås. Hulter är tydlig med vad han menar med klassisk arkitektur: inte pastischer eller dyr ornamentik, utan ett formspråk med begripliga proportioner, tydlig hierarki, stadsmässiga bottenvåningar och en arkitektonisk grammatik som människor intuitivt förstår. Att detta väcker ilska hos delar av professionen ser han som ett symtom på hur långt ifrån medborgarna arkitekturdebatten har glidit. Särskilt intressant är hans erfarenhet av motståndets gränser. Kritiken har varit hård från vissa arkitekter, men betydligt svalare från byggbranschen. Byggare, menar Hulter, vill främst ha tydliga besked. När politiken klargör vad som gäller anpassar sig marknaden snabbt. Det som däremot skapar friktion är otydlighet och signalpolitik – när man talar varmt om kvalitet men inte vågar ställa krav. Under Hulters ledning har Göteborg därför gått längre än många andra kommuner i att faktiskt styra: genom budgetdirektiv, översiktsplanering och inte minst via allmännyttan. Ambitionen är inte att skapa enstaka vackra prestigeprojekt, utan att förändra vardagsbyggandet. Det är där legitimiteten avgörs. Ett nytt hus ska upplevas som ett tillskott, inte som ett intrång. En förtätning ska kännas som en förbättring, inte som ett hot. Detta placerar Hulter i ett ovanligt politiskt läge. Han är socialdemokrat, men driver en fråga som länge förknippats med borgerlig kritik. För honom handlar det om relationen mellan stad och medborgare: om människor känner att de blir överkörda i något så grundläggande som sin vardagsmiljö, undergrävs tilliten till det politiska systemet som helhet. Göteborg framträder därmed som ett testfall. Om Hulters linje håller, om människor faktiskt börjar uppleva att staden byggs med dem snarare än över deras huvuden, förändras spelplanen. Då blir det svårt att gå tillbaka till en ordning där estetiken betraktas som intern fackfråga och politiken som passiv förvaltning. I så fall har en socialdemokrat inte bara brutit med ett arkitektoniskt etablissemang, utan också med det egna partiets arv på ett område som berör oss alla. Dela inlägget This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Konstvetaren och museichefen Karin Sidén tar emot i biblioteket på Waldemarsudde, mitt i det allkonstverk hon har i uppdrag att förvalta. I samtalet berättar hon om vägen från musikklass och en avhandling om barnporträtt under stormaktstiden till rollen som överintendent, och om hur ett privat hem förvandlades till ett offentligt museum. Vi talar om friheten i stiftelseformen, om orimliga hyressystem för kulturinstitutioner och om varför en liten lista med tio konstverk kan skapa en stor strid om vad Sverige egentligen är. Avsnittet börjar i Karin Sidéns bana som akademiker och museimänniska. Hon berättar hur hon kom till Uppsala som musikstudent men fann sitt hem i konstvetenskapen, där bilden, det skrivna ordet och idéhistorien möts. I Nationalmuseums salar tränades hennes blick genom utställningar om allt från Carl Fredrik Hill till en uppmärksammad utställning om kroppen och vetenskapens bildspråk. Den erfarenheten tog hon med sig när hon blev överintendent på Prins Eugens Waldemarsudde. – Jag är extremt privilegierad som får ägna mig åt det som verkligen intresserar mig. Kostnadshyra, marknadshyra, eller något annat?På Waldemarsudde blir prins Eugens vision konkret. Hemmet, parken och samlingen är tänkta som ett sammanhållet kulturarv. Karin Sidén berättar hur hon tillsammans med styrelsen började läsa testamentet som ett juridiskt dokument, anlitade stiftelsejurist och drev igenom att museet skulle ta över sina egna byggnader från Statens fastighetsverk. Vägen dit gick via utredningar och förhandlingar, men ledde fram till att Waldemarsudde i dag är en fristående stiftelse med statligt stöd och eget fastighetsansvar. Prenumerera på Budoarstämning för poddavsnitt, artiklar och nyhetsbrev. Resultatet blev både större ansvar och större frihet. Museet förvaltar nu 22 byggnader i egen regi, med egen fastighetsorganisation och långsiktiga underhållsplaner. Kostnaderna har minskat jämfört med tiden med marknadshyra, samtidigt som mer blir gjort. Uppdraget blir tydligare: resurserna ska gå till konsten, publiken och vården av kulturarvet. – Pengarna ska i första hand gå till konstnärligt innehåll, inte försvinna i overheadkostnader, konstaterar Karin Sidén. Med Waldemarsudde som exempel går vi in i den högaktuella diskussionen om hyressystemet för statliga kulturinstitutioner: vad som händer när hyran beräknas som om ett museum eller operahus vore ett kontorshus på bästa läge, och om hur kostnadshyra och stora renoveringar har pressat institutioner som Naturhistoriska riksmuseet. Vad krävs för att en ny modell inte bara ska flytta siffror mellan myndigheter utan faktiskt frigöra resurser till kultur och långsiktigt underhåll av kulturfastigheter? Kulturkanon utan Zorn Därifrån rör sig samtalet mot kulturkanonutredningen, där Karin Sidén haft ansvar för bild och form. Hon beskriver svårigheten i att destillera århundraden av konsthistoria till tio verk och hur varje val samtidigt skulle fungera som ett fönster mot större sammanhang. Vi pratar om varför hon lyfte fram Albertus Pictors medeltida kalkmålningar och Hilma af Klints målningar till templet, och varför Anders Zorn ändå finns närvarande i motiveringarna trots att han inte fick en egen plats på listan. Kanon blir i hennes tolkning inte en slutgiltig sanning utan ett antal referenspunkter att utgå ifrån, något som kan hjälpa både infödda svenskar och nya medborgare att orientera sig i ett gemensamt kulturarv. Samtidigt återkommer frågan om vilka konstnärer som historiskt har skrivits ut ur berättelsen och vad som händer när man försöker skriva in dem igen. Genom hela samtalet ligger en större fråga och vibrerar: vad vill vi egentligen med våra museer. Är de främst fastigheter som ska bära sina egna kostnader eller kunskapsinstitutioner som bär ett gemensamt minne? Vilken styrning gagnar konsten bäst: hyreskontrakt och vinstkrav eller tydliga uppdrag och långsiktigt förtroende? Tack för att du lyssnar på Budoarstämning! Dela gärna avsnitten med dina vänner och bekanta. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

I detta avsnitt möter jag barnläkaren och docenten Gösta Alfvén, författare till boken Ohälsosam arkitektur – en annan sida av funktionalismen. Den byggda miljö vi lever i påverkar vår hälsa mer än vi vill erkänna och den modernistiska arkitekturen har haft långtgående negativa konsekvenser. Alfvén talar inte som arkitekturkritiker eller nostalgiker, utan som läkare. Under många år arbetade han som barnläkare i norra Botkyrka, mitt i miljonprogrammets mest konsekventa miljöer. Där mötte han barn och familjer med hög stressnivå, psykosomatiska besvär och förhöjd sjuklighet. Gradvis växte insikten fram att detta inte enbart kunde förklaras av sociala faktorer, utan att själva stadsplaneringen och arkitekturen bidrog till ohälsan. Prenumerera på Budoarstämning Samtalet rör sig från 1900-talets modernistiska idéhistoria, Le Corbusier, funktionalismen och rivningsvågorna, till aktuell neurovetenskap och stressforskning. Alfvén går igenom begrepp som biofili, fraktal geometri och neuroestetik, och visar hur människans hjärna reagerar negativt på monotona, storskaliga och livlösa miljöer. Han jämför modernistiska stadsmiljöer med traditionell arkitektur och förklarar varför äldre stadsformer ofta upplevs som mer mänskliga, orienterbara och läkande. Vi talar också om sjukhusarkitektur: kanske den plats där kraven på en hälsofrämjande miljö borde vara som högst, men där modernismen ofta dominerar som mest brutalt. Alfvén beskriver hur vårdens byggnader i sig kan skapa stress hos både patienter och personal. Dela avsnittet This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Svenska kyrkan är landets största kulturinstitution, men också ett trossamfund i ett av världens mest sekulariserade länder. Hur hänger det ihop? I detta avsnitt av Budoarstämning möter jag ärkebiskop Martin Modéus i ett samtal om kyrkans roll i samtiden, om kristendomens betydelse i vår kultur och om vad tro egentligen betyder i ett land som tror att det har slutat tro. Samtalet äger rum i ärkebiskopsgården i Uppsala, i ett rum där hyllorna upptas av Nathan Söderbloms boksamling och och kretsar kring kyrkans roll i ett samhälle som ofta ser kyrkan som en institution bland andra. Prenumerera på Budoarstämning för poddavsnitt, artiklar och nyhetsbev. – Svenska kyrkan är en kristen kyrka, med stort självförtroende och med glädje i sin tro, säger Martin Modéus. Han beskriver kyrkan som en del av landets andliga infrastruktur, en plats där både tron och kulturen hör hemma. – Det är ingen tillfällighet att kyrkan arbetar med musik, konst och arkitektur. Det är där människor får tag på sitt liv. Modéus menar att Sverige har en ovanligt snäv syn på tro. – Vi har kokat bort nästan allt som i ett världsperspektiv hör till tro: musiken, konsten, festerna, traditionerna. Kvar har vi bara en liten intellektuell kärna mellan öronen. Men tro är mycket större än så. Tron och kulturen hör ihop För honom är kyrkans kulturella verksamhet inte en sekulär tilläggsverksamhet, utan en del av själva tron. – Kyrkan erbjuder rum där man kan möta sig själv, sina medmänniskor och Gud. Det sker genom ord, toner, bilder och ritualer. Allt detta hör ihop. Han talar med värme om kyrkomusiken. – Den är inte något man bara lyssnar på, utan något man tar del av. Kyrkorummet är för honom en plats för både andakt och mänsklig närvaro. – Man sänker ner sig själv i någonting som är mycket större än man själv. Samtalet handlar också om den växande nyfikenheten på tro bland unga svenskar. Modéus ser det som ett tecken på en ny längtan efter mening. – Vi har kanske världens mest sekulariserade självbild, men när jag möter människor ser jag något annat. Det finns en hunger efter språk för livets djup. För Modéus är kyrkan därför inte en kvarleva från det förflutna utan en levande del av det moderna Sverige. – Tron och kulturen hör ihop. Det är olika portar in i samma rum. Tack för att du lyssnar på Budoarstämning! Dela gärna avsnitten med dina vänner. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Hur står det egentligen till med barns och ungas läsförmåga i Sverige – och varför verkar viljan att läsa sjunka snabbare än förmågan att göra det? Författaren, debattören och Berättarministeriets grundare Dilsa Demirbag-Sten menar att vi står inför en bildningskris som är lika mycket kulturell som pedagogisk. När hon kom till Sverige som sexåring från Turkiet blev språket en port till friheten. Orden gjorde världen begriplig – och möjlig. Sedan dess har hon gjort bildningen till sitt livsprojekt: som journalist, författare, opinionsbildare och i dag som en av civilsamhällets mest inflytelserika röster genom Berättarministeriet, organisationen som ger barn i socioekonomiskt utsatta områden verktygen att läsa, skriva och tänka fritt. I det här samtalet berättar Dilsa Demirbag-Sten om sin egen resa, om idén bakom Berättarministeriet och om kampen mot den växande läskrisen bland unga. Hon beskriver ett Sverige där allt fler barn tappar kontakten med det skrivna ordet – och där språket håller på att sluta vara en gemensam grund. Samtalet handlar om ansvar: om skolans, föräldrarnas och samhällets roll – men också om läsningens djupare betydelse för fantasi, empati och demokrati. Vad händer med ett samhälle som inte längre kan läsa sig självt? Och går det att återuppväcka lusten till språk och berättelser i en tid av skärmar, snuttifiering och splittrad uppmärksamhet? När Dilsa Demirbag-Sten anlände till Sverige 1976 beskrev hon landet som ett perfekt maskineri: vägarna, husen, skolorna, allt fungerade. I miljonprogrammets nybyggda kvarter i Uppsala började en resa som skulle föra henne från de kurdiska bergen till Observatorielunden i Stockholm, där Berättarministeriet i dag har sitt kontor. Där arbetar hon för att ge barn i utsatta områden samma chans som hon själv fick. – Det var läsningen som räddade mig. Bibliotekarierna såg vad jag behövde och satte klassiker i mina händer. Efter år som journalist och debattör bytte hon den offentliga arenan mot praktisk handling. – Jag trodde att det var i politiken de stora tankarna tänktes, men det var det inte. År 2011 grundade hon Berättarministeriet tillsammans med Robert Weil och Sven Hagströmer, en idéburen stiftelse som ger lärare och elever i skolor med högt socioekonomiskt index verktyg för läsning, skrivande och kritiskt tänkande. – Vår vision är ett Sverige där alla barn är trygga i det skrivna ordet. Det är den viktigaste beredskap vi har: en medveten och kritiskt tänkande befolkning. Vägen dit har inte varit enkel. – De tre första åren visste vi inte om vi skulle överleva tre månader till. Vi jobbade dygnet runt. I dag har över 100 000 barn deltagit i Berättarministeriets program. Samarbeten med Svenska Akademien och Karolinska institutet har gjort organisationen till ett nav i svensk läsfrämjande verksamhet. I samtalet berättar Dilsa om sin egen väg till bildningen, om mormoderns sagor i Kurdistan och bibliotekets räddning i Uppsala. Hon talar om vikten av att låta barnen skriva för hand. – Papper och penna, inga skärmar. Läsningen sitter i handen lika mycket som i huvudet. För henne handlar läsning om något mer än pedagogik. – Vi pratar om att barnen inte läser. Men läser föräldrarna? Läser lärarna? Hon ser läskrisen som ett symptom på något djupare, en kulturell förlust av uppmärksamhet och eftertanke. – Vi lever i nuets tyranni. Men bildning tar tid. Samtalet rör sig från hennes egen flykt och frihetslängtan till frågan om kanon, kultur och integration. – Kanon finns redan. Du behöver bara öppna en historiebok. Hon ser ingen motsättning mellan klassiker och inkludering. – Bildning är något alla kan erövra. Och integration blir då en konsekvens, inte ett mål. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Vad är egentligen Sverigebilden – och vem formar den? Är den ett uttryck för hur världen ser på Sverige, eller för hur Sverige vill se sig självt? I takt med att den internationella bilden av vårt land blivit mer komplex, och ibland mer kritisk, har frågan fått förnyad aktualitet. Svenska Institutet, myndigheten med uppdraget att främja Sverige i världen, står i centrum för detta arbete. I det här avsnittet möter jag Madeleine Sjöstedt, generaldirektör för Svenska Institutet och tidigare kulturborgarråd i Stockholm. Hon har en ovanligt bred erfarenhet av både politik, kultur och diplomati – från kulturhusens scener till regeringskansliets korridorer. Vi talar om hur Sverige kommunicerar sina värderingar, sin historia och sin samtid till omvärlden, och om balansen mellan att vara ett öppet, självreflekterande samhälle och ett land som vill skydda sitt anseende. Samtalet handlar också om kulturens roll i utrikespolitiken. Vilken plats har litteratur, konst och musik i bilden av Sverige idag? Är kulturarvet något att värna – eller en risk i tider då nationsbegreppet i sig blivit känsligt? Och hur skiljer sig dagens arbete med “nation branding” från den klassiska kulturpolitiken som Sjöstedt en gång ansvarade för i Stockholm? Vi berör den senaste rapporten om Sverigebilden, där Svenska Institutet kartlägger hur Sverige uppfattas internationellt – vad som väcker förtroende, och vad som skaver. I en tid när medier, sociala nätverk och globala kriser snabbt förändrar intrycken av ett land, blir frågan om kommunikation och självkännedom närmast existentiell: Hur berättar vi vilka vi är, när världen redan har en uppfattning? Detta är ett samtal om politik och kultur, diplomati och identitet – men ytterst om den berättelse varje nation måste kunna formulera om sig själv. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Fredric Bedoire tar emot i sin våning i Klarakvarteren, själva hjärtat av det Norrmalm som han skildrar i sin nya bok Modernitetens hemvist. Lägenheten ser ut precis som man kan föreställa sig att en pensionerad professor i arkitekturhistoria ska bo. Huset är ett av få som överlevde efterkrigstidens rivningsvåg, eller saneringen, som man sade på den tiden. Det var rivningarna som väckte Fredric Bedoires intresse för arkitekturhistoria. På 1970-talet dokumenterade han husen som revs för Stadsmuseet, och rapporterade även i Dagens Nyheter under vinjetten “Veckans rivning”. Stockholm i början av 1800-talet var fortfarande en liten stad, ännu präglad av nedgången efter stormaktstidens fall. Under seklet som följde skulle Sverige och Stockholm genomgå en veritabel förvanling genom industrialisering, tekniska framsteg, marknadsekonomi och en kulturell storhetstid. Under denna tid flyttade Stockholms centrum från Staden mellan broarna med dess trånga, vindlande gränder, till Norrmalm, med dess breda paradgator. En ny generation arkitekter framträdde som ritade privatpalats och hyreshus, affärslokaler och institutioner och gav moderniteten ett ansikte. Denna explosionartade utevckling, där den breda samhällsutvecklingen får sitt tydligaste uttryck i en stadsdel i Stockholm, skildrar Fredric Bedoire i sin nya bok Modernitetens hemvist. 1800-talets Norrmalm. Den modernitet som titeln syftar på präglades av optimism och framtidstro och teknikutveckling och en historicerande estetik, till skillnad från den modernism som skulle ersätta den en bit in på 1900-talet. 1800-talet var kapitalismens och industrialismens århundrade, men också folkrörelsernas och klasskampens. Det var internationalismens och nationalromantikens århundrade, traditionens och framåtblickandets. Alla dessa tendenser strålade samman i den smältdegel som utgjorde Norrmalm. Spåren av denna guldålder skulle i stor utsträckning utplånas under Norrmalmsregleringen under efterkrigstiden. Modernisternas syn på framåtskridande innebar ett avståndstagande från historien, också från det dynamiska 1800-tal som lå bara några decennier bort. Även om en del byggnader överlevde rivningsvågorna var det mycket som gick förlorat för alltid. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Inför valet 2018 gick Moderaterna i Upplands Väsby på ett stadsbyggnadsprogram som gick ut på att göra kommunen vackrare genom att styra byggandet i en riktning som kommuninvånarna efterfrågade. Som nyvald ordförande för kommunstyrelsen skred sedan Oskar Weinmar till verket. Genom en medborgardialog fick kommunens invånare möjlighet att uttrycka hur de ville att framtidens Upplands Väsby skulle gestalta sig. Utifrån kommuninvånarnas åsikter utformades sedan ett gestaltningsprogram, ett slags ramverk för allt byggade i kommunen, som tar fasta på de egenskaper och företeelser som utmärker de arkitekturstilar som kommuninvånarna uppskattar, respektive de stilar som kommuninvånarna tyckte minst om, och som således skall undvikas. Prenumerera på Budoarstämning för fler intressanta poddavsnitt, artiklar och nyhetsbrev från Lars Anders Johansson. Ytterligare ett steg tog kommunen när de 2020 utlyste en markanvisningstävling för några centralt belägna tomter i kommunen som skulle bebyggas med bostäder. Det unika med denna arkanvisningstävling var att den byggherre som skulle få bebygga tomterna måste utfästa sig att bygga i någon av de stilar som väsbyborna mest uppskattade, enligt resultatet i medborgardialogen. Markanvisningstävlingen förvandlades således till en arkitekturtävling, där premissen var att bidragen måste utföras i en stil från före modernismen. 18 förslag inkom från byggherrar och arkitektkontor, och sedan en jury valt ut sex av förslagen fick Väsbyborna rösta. Vinnare blev CA Fastigheter med arkitekten Nils Freckéus förslag “Nya tide, eviga ideal”. Ännu fyra år senare har bygget inte påbörjats, men Oskar Weinmar är optimistisk och menar att det definitivt kommer att bli av. Markanvisningstävlingen i Upplands Väsby väckte starka reaktioner inom arkitekturetablissemanget, där den dominerande åsikten var att politiker inte ska lägga sig i frågor som rör gestaltningen av hus, utan lämna arkitekturen åt professionen. Andra var mer positiva och tyckte att det var roligt med politiker som faktiskt visade intresse för arkitektur och stadsbyggnad. Oskar Weinmar menar att det ingår i hans uppdrag som medborgarnas valda representant att styra utvecklingen också av de fysiska miljön i kommunen i en riktning som stämmer överens med medborgarnas önskemål. Som företrädare för ett liberalkonservativt parti som Moderaterna handlar mycket av politiken om att balansera liberalismens värnande av äganderätten och marknadsekonomin mot konservatismens försiktighetsprincip och tro på en organisk, kumulativ utveckling. På stadsbyggnadsområdet ställs ofta dessa målkonflikter på sin spets, när en alltför hårdför exploatering kan omintetgöra de värden som gör en plats attraktiv, samtidigt som ett alltför starkt skydd kan inskränka människors äganderätt och bromsa utveckling och kreativitet. Prenumerera på Budoarstämning för fler intressanta poddavsnitt, artiklar och nyhetsbrev från Lars Anders Johansson. Fler avsnitt om arkitektur: This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Den statliga kanonutredningen som nyligen överlämnades till regeringen innehöll tio listor i olika kategorier, och Mattias Lundberg hade ansvaret för urvalet till musiklistan. Urvalet har fått både ris och ros i den efterföljande debatten, och nyligen tog Lundberg själv till orda i en debattartikel i Expressen, där han försvarade både kanonprojektet som sådant och urvalet som gjorts. Bland annat argumenterade han för att den kritik om bildningsluckor som riktats mot politiker som Parisa Liljestrand och Ebba Busch, vilka båda argumenterat för en kulturkanon, snarare är argument för en kulturkanon, än emot. Mattias Lundberg tycker att debatten som följt på kanonutredningen har varit positiv, och att det faktum att även de som varit kritiska till projektet som sådant har tydliga egna uppfattningar om vilka verk som borde ingå, visar att det finns en allmän uppfattning om att kanon finns och är viktigt. – Jag hade väntat mig mycket mer tjära och fjädrar, för att Abba inte är med och sådant. Prenumerera på Budoarstämning för fler intressanta poddavsnitt, artiklar och nyhetsbrev från Lars Anders Johansson. Musiken har funnits med genom hela Mattias lundbergs liv. Redan under uppväxten i Åtvidaberg upptäckte han storheten hos kompositörer som Bach och Palestrina. Han utbildade sig till kyrkomusiker, men insåg att han ville gräva ännu djupare i den äldre musiken. Han doktorerade i England och är idag professor i Musikvetenskap vid Uppsala Universitet. Utöver forskning och undervisning har han ägnat en stor del av sin tid åt det som kallas för den tredje uppgiften: att sprida kunskap i offentligheten. För en bredare allmänhet är Mattis Lundberg kanske främst känd som folkbildare i radioprogrammen Den svenska musikhistorien och Fråga musikprofessorn i P2. I veckans avsnitt pratar vi om konstmusikens ställning, om kanonprojektet, både som idé och hur det konkreta arbetet gått till. Varför valde man som man gjorde? Varför är till exempel hela Jan Johanssons Jazz på svenska med, men endast en enda Fredmans epistel av Bellman? Borde inte en vissamling behandlas som en helhet på samma sätt som ett studioalbum? För den som vill fördjupa sig ännu mer i tankarna bakom kanonprojektet rekommenderas min intervju med utredare Lars Trägårdh från tidigare i år: This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Som 27-åring spelade Eric Schüldt klassisk musik i P2 på dagarna och dansmusik som DJ på Spy Bar på nätterna. Nu har han visserligen kvar ett program i P2, men det spelas in hos ett externt produktionsbolag. I Radiohuset har han inte varit på åratal, säger han när vi ses i hans lilla skrivarlya i Gamla Stan i Stockholm. På senare år har Eric Schüldts skrivande allt mer kommit att hadla om det sköna, det romantiska och mystiska, det förtrollade som har gått förlorat i världen med moderniteten. Dit hör också det andliga och för några år sedan konverterade han till katolicismen. Han förnekar dock att han skulle vara en så kallad “kulturkatolik”. istället var det mystiken och de intellektuella sammanhangen som drog honom till den romersk katolska kyrkan. Intresset för trosfrågor har han också utforskat i intervjupodden Sökarna. Prenumerera på Budoarstämning för fler intressanta poddsamtal, artiklar och nyhetsbrev från Lars Anders Johansson. Eric Schüldt är en av få kulturjournalister som tagit tydligt ställning för en statlig kulturkanon. Häromåret lyfte han också den statliga Medborgarboken, som delades ut till alla svenskar när de blev myndiga, och där en försvarlig del av innehållet handlade om kultur, eftersom det hörde till vuxenblivandet att bilda sig. Kanske kan den nya satliga kulturkanon betraktas som ett liknande projekt, allra helst som utredaren Lars Trägårdh valt att utvidga uppdraget till att inte bara omfatta verk ur kulturhistorien utan även inkludera andra företeelser som präglat Sverige och svenskarna, som folkpensionen och pappaledigheten. Sedan några veckor tillbaka har Eric Schüldt också en egen substack, Arkadien, som han beskriver som “ett försök att utforska en äldre form av kulturjournalistik. Ett flanerande liv – fritt från klåfingriga redaktörer, begränsande format och en politiserad samtid.” Följ gärna honom där: This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

I Sverige döms den som bränner koranen medan den som dödshotar och till och med mördar koranbrännare går fri. I praktiken innebär domarna mot koranbrännarna Salwan Momika och Salwan Najem att Sverige redan har ett hädelseförbud, som enbart gäller en enda religion. Det menar Sakine Madon, liberal opinionsbildare och yttrandefrihetsaktivist. Samtidigt höjs röster för införande av förbud mot skändande av religiösa symboler, så som man har gjort i Danmark. Sakine Madon, som i höst släpper sin andra bok om hoten mot yttrandefriheten, Till kättarens försvar, är bekymrad över utvecklingen. Hon menar att stora delar av det offentliga Sverige har givit efter för de som med våld och hot om våld vill tysta andra och inskränka allas våra rättigheter. Särskilt illa tycker hon att det är när journalister och publicister, som borde ha försvaret av yttrandefriheten som en ryggmärgsreflex, viker ned sig för det fria ordets fiender. Orsaken är, menar hon, en kombination av rädsla och en postkoloial maktanalys där vissa grupper, som muslimer, anses vara underordnade och därför måste behandlas särskilt varsamt. Radikala islamistiska grupper har varit skickliga på att utnyttja dessa båd akilleshälar hos stora delar av det västerländska samhället, inte minst i Sverige. Prenumerera på Budoarstämning för fler intressanta poddsamtal, artiklar och nyhetsbrev från Lars Anders Johansson. Konsekvensen blir att det blir provokatören, hädaren och kättaren som skuldbeläggs och anklagas för att hota och hata, medan de som verkligen hotar och hatar slipper undan. Det är en farlig utveckling som går att se i många västerländska samhällen. I Danmark infördes häromåret en lag som förbjuder skändande av religiösa skrifter, och i Sverige finns de som anser att vi bör följa dem i spåren. Sakine Madon menar att det är farligt att ge efter för de som vill inskränka våra fri- och rättigheter. – De kommer inte att nöja sig bara för att vi förbjuder koranbränningar, deras önskelista slutar inte där. Istället menar hon att det behävs fler som utmanar och provocerar. – Ju fler som tecknar rondellhundar, ju fler som tecknar Muhammedkarikatyrer, ju fler som bränner koraner då får du bort den här laddningen. Men ju fler som blir rädda, som börjar införa olika förbud, det gör ju att de här islamistiska staterna flyttar bara fram sina positioner. Sakine Madon är liberal opinionsbildare och har tidigare varit politisk redaktör på Norran, Vestmanlands Läns Tidning och Upsala Nya Tidning. 2022 debuterade hon som författare med boken Inget är heligt (Fri tanke förlag) och i höst kommer hennes andra bok Till kättarens försvar. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Idag är Haga ett av de mest uppskattade turiststråken i Göteborg, med kaféer, restauranger och små butiker. Under 1970-talet planerades en omfattande rivning av Haga för att ge plats åt nya vägar och bostadsområden. Lokalbefolkningen och kulturminnesvårdsorganisationer protesterade kraftfullt mot planerna och lyckades få rivningarna stoppade, vilket räddade en stor del av Haga's historiska bebyggelse. Det var där, bland husockupanterna, som Albert Svenssons intresse för arkitektur föddes. För två år sedan fick han utmärkelsen Göteborgs bästa byggnad för ett hus i klassisk stil på Ekmansgatan i Lorensberg i centrala Göteborg. Huset i rött tegel är utfört i klassicistisk stil som anknyter till den omgivande bebyggelsen från förra sekelskiftet. Byggnaden, som är ett lägenhetshotell för gästforskare vid Göteborgs Universitet, har rönt stor uppskattning bland allmänheten och kultur- och ledarskribenter, men också fått utstå kritik från delar av arkitektkåren. Prenumerera på Budoarstämning för fler intressanta poddsamtal, artiklar och nyhetsbrev från Lars Anders Johansson. Varför är det fortfarade provocerande att rita klassicistiska byggnader i Sverige idag, nästan 100 år efter modernismens genombrott? Hur kan den sekelgamla konfliktlinjen fortfarande vara relevant? Rivningsvågen drabbade Göteborg hårdare än många andra städer. Under rivningsvågen i Göteborg, mellan 1959 och 1974, revs ungefär dubbelt så många lägenheter i förhållande till folkmängden jämfört med Stockholm. Albert Svensson sörjde vad som hade gått förlorat, men frågade sig också varför vi inte skulle kunna bygga lika vackert idag. Som 30-åring sökte han därför in på arkitektutbildningen på Chalmers. Utbildningen blev dock en besvikelse och som ensam klassicist fick han ofta kämpa i motvind. Det som han saknade i arkitektutbildningen fick han istället inhämta hos Bo Sandgren , so ritade klassicistiska villor på Marstrand Arkitektkontor. Villor i traditionell stil har sedan dess utgort merparten av Albert Svenssons yrkesverksamhet. Riksbekant skulle han dock bli med lägenhetshotellet på Ekmansgatan 5, som har hyllats och prisats, men också kritiserats av arkitektkollegor, förmodligen för att det går mot strömmen. Så stora byggnadr ritas inte längre i klassicistisk stil. Åtminstone inte i Sverige. Utomlands är det annorlunda. I Storbritannien, USA och Frankrike finns en stor och vital klassicistisk rörelse inom arkitkturen och i Tyskland håller man på att återskapa de stadskärnor som gick förlorade genom andra världskrigets bombningar. Något liknande drömmer Albert Svensson att man borde göra med de stadsdelar som skövlades under rivningsvågen i Göteborg. Det är fortfarande ett öppet sår och en stor sorg för de flesta göteborgare, menar han. Albert Svensson ställer sig oförstående till den kritik som modernisterna riktar mot byggnader i historicerande stilar, att den skulle vara “oärlig” och inte “spegla sin samtid”. – All arkitektur speglar sin samtid. Om jag ritar ett klassicistiskt hus speglar det också den tid jag lever och verkar i. På frågan om det går att efterlikna äldre epokers stilar eller återuppbygga miljöer som gått förlorade på ett trovärdigt sätt eller om det blir Disneyland av alltsammans, svarar han: – Vad sjutton skulle det göra om det var Disneyland? Det är väl mycket härligare än om det är liksom Rotterdam eller någon sån skit? Det är väl mycket mysigare med Disneyland. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

I Gränsfors i norra Hälsingland lever Thomas von Wachenfeldt med hustru, tre döttrar, katt, höns och bin. Det röda huset pryds av snickarglädje i fornnordisk stil som Thomas själv har snidat. Han kommer ifrån centralorten Bergsjö några kilometer bort, men har ända sedan barnsben vetat att det var i Gränsfors som han skulle bo. Han är ledamot av Hälsinge Akademi och ordförande i den lokala biodlarföreningen. Nyligen utnämndes Thomas von Wachenfeldt till Årets Hälsing, av Hälsingerådet, för sina insatser på musikområdet, som musiker och som forskare. Han har ägnat en stor del av sin verksamhet åt den hälsingsska spelmanstraditionen, och då särskilt de mystiske Hultkläppen, om vars liv och verk Thomas von Wachenfeldt förra året gav ut en kombinerad bok och skiva, som fått ett mycket fint mottagande i folkmusikkretsar. Thomas von Wachenfeldt är docent i musikpedagogik knuten till Högskolan i Dalarna, men också musiker med stor bredd. Han är riksspelman men också högskoleutbildad barockmusiker. Det var dock den tunga metalmusiken som först väckte musikintresset, och han spelar fortfarande gitarr i olika dödsmetallkonstellationer. Prenumerera på Budoarstämning för fler intressanta poddavsnitt, artiklar och nyhetsbrev från Lars Anders Johansson. Thomas von Wachenfeldt menar att det offentliga har korrumperat marknaden för kultur genom alltför vidlyftiga subventioner, som gör att människorinte är beredda att betala för kultur vad den egentligen är värd. Han pekar på Tyskland, där det finns en helt annan betalningsvilja för kultur, och menar att Sverige skulle behöva en verklig bildningsinfrastruktur. Han förvånas över det mediala ointresset för den svenska folkmusiken. – När jag åker till Bingsöstämman så är där 10 000- 20 000 spelmän som träffas. Det här är ingen liten subkultur, det är otroligt många som håller på med svensk folkmusik. Vi träffas i hans studio i Gränsfors för ett samtal och musiken, spelmanstraditionen, kulturpolitiken och Hälsingland. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Hur viktigt är språket för den kulturella identiteten? Går det att vara svensk utan att kunna tala svenska? Hur kommer det sig att Frankrike, som har ett starkare fokus på språkets betydelse, ändå dras med omfattande segregationsproblem? När vi talar om integration i Sverige menar vi oftast assimilation, men varför är det fortfarande känsligt att säga det rakt ut? Integrationspolitiken har tenderat att fokusera på etableringen på arbetsmarknaden, men missa de kulturella aspekterna. Språket är inte bara nyckeln till arbetsmarknaden utan också till kulturen, men politiken underskattar ofta hur svårt det är för någon som kommer från ett annat språkområde, och som kanske inte ens kan läsa och skriva på sitt modersmål att lära sig ett nytt språk. Dessutom verkar politiken ha en övertro på SFI:s möjligheter att lösa integratiosproblemen. Fanny Forsberg Lundell är professor i franska vid Stockholms universitet, och deltidsforskare på Ratio. Hennes forskning handlar bland annat om andraspråksinlärning, språk och integration, med fokus på franska och spanska. Häromåret gav hon ut boken Kameleonter och kosmopoliter om just språkets betydelse för att bli en del av en kulturell gemenskap. Hon menar att politiken styrs av ekonomer och statsvetare, som ofta underskattar eller missar de språkliga och kulturella dimensionerna av samhället. Fanny Forsberg Lundell menar att både forskningen och politiken behöver vara tydligare med vilka målen är med de policyförslag som presenteras. Utan att veta syftet med den förda politiken är det svårt att utvärdera resultatet. Dessutom är det viktigt att vara transparent med att den förda politiken är en följd av ideologiska ställningstaganden och inte objektiva faktum. Det är till exempel inte självklart att anvsaret för språkinlärningen ligger hos mottagarlandet och inte hos den som invandrat. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Nick Alm har inte givit någon intervju på Svenska sedan 2016 då han flyttade till Stockholm från Småländska Eksjö där han tidigare hade sin ateljé. - Jag har inte känt något behov av att ge intervjuer, tavlorna marknadsförs ju ändå. 242 000 personer följer hans Facebooksida. Under en period fick han 1000 nya följare om dagen, berättar han. Sedan ändrade Facebook sin algoritm och det blev trögare. Något problem att sälja tavlor har han inte, snarare handlar det om att hinna måla tillräckligt många för nästa utställning. Efterfrågan på skickligt utfört figurativt måleri i klassisk tradition är stor, inte minst i USA, men även i Sverige. Ändå är det klassiskt figurativa måleriet inte riktigt erkänt av konstvärldens mittfåra, av institutioner och kritiker, utan snarare en subkultur, ett slags parallellt konstuniversum. Den norske konstnären Odd Nerdrum, hos vilken Nick Alm gått i lära, gick till och med så långt att han slutade kalla sina verk för konst, eftersom han inte upplevde att de hade något gemensamt med det samtida konstlivet. Istället betraktade han sig som en företrädare för kitschrörelsen. Nick Alm har dock inget problem med att kalla sig konstnär, men delar Nerdrums uppfattning att det klassiskt figurativa måleriet varit motarbetat av det modernistiskt dominerade konstlivet under 1900-talet. Idag finns dock en ny generation tekniskt drivna konstnärer som skapar figurativa verk i traditionell stil, ofta utbildade på Florence Academy of Realistic Art i Mölndal, där Nick Alm studerat, eller SARA (Swedish Academy of Realistic Art) i Simrishamn. Nick Alm är produktiv, han målar runt femtio tavlor om året, och menar att det är arbetet som föder inspirationen. - Man sitter inte bara på kammaren och väntar på en snilleblixt. Det bästa sättet är att arbeta, då kommer kreativiteten automatiskt. Så snart du arbetar med ett verk så kommer andra idéer att dyka upp, och när du arbetar vidare med det verket så kommer nya idéer och det bara expanderar och expanderar. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com